Ett tvåårskontrakt? Tillåt mig att småle

…men Özcan Melkemichel till Djurgården känns helrätt

Foto: Foto: Erik Wibaeus
SPORTBLADET

Özcan Melkemichel till Djurgården?
Känns helrätt.

Tvåårskontrakt?

Tillåt mig småle.

Nej, jag har inget emot att Özcan Melkemichel, 48, blir tränare för Djurgården, tvärtom: Han är definitivt värd chansen i en allsvensk klubb med större resurser än de han tidigare coachat (Syrianska och AFC).

Özcan är mest känd för temperamentet, och visst, jag kan inte protestera mot det heller: Inte sedan Peter Antoine klev in i omklädningsrummet på Jonsereds IP (och sedan låste dörren för att ge oss den utskällning vi förtjänade efter en svag halvlek) har jag sett en människa så arg på så nära håll som Özcan Melkemichel när domaren lät spelet fortgå på Södertälje Arena då Razak Omotoyossi låg skadad, och Helsingborg gjorde 2-1.

Peo Ljung, HIF:s nygamle tränare, lär fortfarande inte ha hämtat sig efter presskonferensen. Ja dra på trissor viken kalabalik det var på Södertälje Fotbollsarena den kvällen.

”Ut i strid för honom”

Temperamentet finns där, och det har format bilden av Özcan som tränare: Att hans främsta kvalitet är att tända spelarna, motivera dem, få dem att gå ut i strid för honom.

Jag vill bredda perspektivet.

Özcan har nått framgångar, och får det här jobbet, för att han har betydligt fler verktyg i lådan. Han är inte bara en motivator: Han är en lagbyggare, en taktiker, en instruktör och en rutinerad ledare. Sammantaget har det gjort honom till en vinnare.

När Özcan Melkemichel kliver in i Djurgårdens omklädningsrum har spelarna en grundläggande respekt för honom och hans spelidé. Özcan är för det mesta mjuk och resonerande men när han höjer rösten är jag övertygad om att även stjärnor som Andreas Isaksson och Magnus Eriksson lyssnar.

Att Özcan Melkemichel tar över en anrik storklubb som Djurgården kommer leda till diskussion och debatt av olika slag, och Melkemichels bakgrund sticker förstås ut i den allsvenska tränarfloran. Även om det givetvis inte är något Özcan ska stå till svars för har han själv berättat om hur det är att ha en bror som är (eller åtminstone varit) yrkeskriminell.

– Jag har försökt, när vi var yngre, att påverka honom i rätt riktning men han har gjort sina egna val.

■ ■ ■

I samband med Syrianskas allsvenska matcher i Södertälje kunde vi träffa på Özcan Melkemichel strax före avspark, eller i pausen, ute bland publiken, puffandes på en cigarett. Om ritualen följer med till rökfria Tele 2 Arena återstår dock att se.

Vad gäller det taktiska räkna med 4-4-2, spel via mittfältet och Dinko Felic på topp, typ. I Syrianska fick Melkemichel anpassa taktiken efter ett varierande spelarmaterial, AFC under Melkemichel har varit något av ett ”Östersund light”. Jag kan tänka mig att Djurgården hamnar nånstans mittemellan, ganska traditionellt allsvenskt, fokus på resultaten och inte mycket annat.

När Hammarby i går presenterade den (med all rätt) hajpade Jakob ”Mini-Mourinho” Michelsen, 36, var min invändning att det är lite ”rätt tränare – fel lag”-känsla över rekryteringen. Jag skrev att inom lagidrott nås framgång när ledare, spelare och förutsättningar harmoniserar med varandra samtidigt. Ur det perspektivet känns Özcan Melkemichel till dagens Djurgården…helrätt.

■ ■ ■

Men om jag är så här genuint positiv i grunden, vad är det då jag sitter och småler åt?

Kontraktslängden, förstås.

Två år plus ett optionsår signalerar varken fullt förtroende eller stark klubbledning.

När hade Djurgården ett normalt tränaravslut senast? Sören Åkeby 2003?

Antingen har tränarna fått sparken innan kontraktstiden gått ut, eller så har det handlat om korttidslösningar som av olika anledningar inte velat vara kvar. Så ser det ut i många andra klubbar också men Djurgårdens katapultstol utlöses särskilt ofta.

I början heter det alltid ”In MP we trust” eller ”Pelle som förbundskapten” bland fansen, sedan går ett år eller två, och det konstateras att samma person som nyss hyllades antingen är oduglig eller inte passar i just Djurgården.

Özcan Melkemichel har förtjänat chansen i en allsvensk storklubb, och jag hoppas Djurgården ger honom åtminstone tre år. Efter 15 olika tränarlösningar under 2000-talet är den här föreningen nämligen i akut behov av långsiktighet och kontinuitet på tränarsidan.