TACK FÖR BRAGDEN

Vackrare än så här blir inte idrotten

SPORTBLADET

Det var rycket som alla väntat på.

Backrycket som kommer att ta plats bland andra klassiska: Magnussons, Mogrens, Rönnlunds.

Rycket då Charlotte Kalla skrev in sig i den svenska skidhistorien – och i många svenska hjärtan.

Vackrare än så här blir det inte. Idrotten blir aldrig skönare än i ögonblick som det då Charlotte Kallas gjorde sitt ryck i Val di Fiemmes vansinnesbacke. Allt avgörs på några sekunder, allt tycks så still, allt skälver till. Det är därför vi älskar att om och om igen se de där klassiska rycken, målen, målgångarna, räddningarna. Ögonblicken som fyller och lyfter oss, hänrycker oss, som en kort stund tar oss bort från det vardagsgrå.

Jag är säker på att jag om trettio år kommer att minnas hur jag satt i morgonrock, med bortglömt kallnande kaffe på bordet, och såg Charlotte Kalla knappa in på Virpi Kuitunen. Jag såg Kalla åka med en sådan klokhet som om hon varit 30 och inte 20 och samtidigt med all den urstyrka och pigghet som hennes unga kropp besitter. Kuitunen tycktes stå stilla när Kalla började närma sig i backen.

I Kalla ser jag en vinnare

Sen kom de där minuterna då de två stakade sig uppför på ettans växel, då man allt mer började undra ”ska hon inte gå om, hur länge ska hon våga vänta?”.

Ändå var jag aldrig riktigt orolig, för i Charlotte Kalla ser jag en vinnare.

Hon må bryta stavar och falla omkull, men hon reser sig. Charlotte Kalla förlitar sig inte på tur eller på att någon annan ska hjälpa henne. Hon sätter sin lite till sig själv och sin egen kapacitet och det är de människor som gör det som når den yttersta toppen. Kalla visste när det var dags att göra rycket, dra ifrån Kuitunen, köra mot segern. Så fort det kom såg man att det var klart, att finländskan aldrig skulle kunna svara.

”Jag hade bestämt mig för att köra mitt eget lopp”, sa Kalla efteråt och det var precis så det var. Det var hennes lopp, från starten till den målgång då hon till sist, äntligen, tillät sig att känna hur bortom alla gränser trött hon var och kastade sig till marken.

Så har också hela Tour de Ski varit Charlotte Kallas. Före tävlingen hade hon inte en enda individuell seger i världscupen. Nu har hon fyra och är i totalledning. Det är i ljuset av det som jag vågar ta till de stora orden i inledningen på min krönika, prata om att Kalla redan skrivit historia.

Hon må inte ha vunnit något senior-VM eller något OS-guld – ännu. Hon har fortfarande mycket att bevisa.

Men likafullt är hennes genombrott historiskt, rycket i går redan klassiskt.

Kan återupprätta äran

Utan att ha gjort någon Sifo-undersökning vågar jag även påstå att den här unga kvinnan har alla förutsättningar för att bli lika folkkär som Susanna Kallur och Magdalena Forsberg. För att hon är så bra och för att hon verkar så trevlig på det där raka, okomplicerade sättet som vi svenskar tycks älska.

Framför allt verkar Charlotte Kalla vara den som kan återupprätta blågula fornstora dagars härlighet i skidspåren. Jag kallade henne häromdagen för en ny Wassberg eller Gunde eller Elofsson. Stora namn, visst. Ändå kändes det inte som att jag hädade.

Landslagschef Gunde, han stod i backen och skrek på Kalla när rycket kom. Det var en vacker bild av svensk skidåkning; den gamle kungen och den unga tronföljaren.

Lika vackert var det att höra att den förra drottningen, Marie-Helen Östlund, ”började grina” då hon såg bragdloppet av tjejen som föddes samma år som ”Billan” vann sitt VM-guld, 1987. Hennes råd till Charlotte Kalla är att ”dra ur jacket och skaffa hemligt nummer” och visst kan det vara klokt att nu försöka skydda Kalla från den värsta hysterin.

Samtidigt hoppas jag att hon ska få förbli den är, att Kallas rådgivare inte gör saker svårare än de är, att hon ska få forsätta att vara öppen och glad.

Skidsporten behöver publikmagneter som ger uppmärksamhet och sponsorer, folket vill ha sina hjältar och hjältinnor att älska och följa.

Välförtjänt miljon

Charlotte Kallas bragd gav henne dryga miljonen kronor. Hon är värd varenda en, för alla de miljoner minuter hon tränat på ett sätt som de flesta av oss aldrig kan förstå vidden av.

Resultatet såg vi i går, mitt under den värsta stigningen i slalompisten Olimpico III, uppför Alpe Cermis.

Där, just där, kom rycket.

Det som man aldrig kommer att få nog av att se.

FAKTA

Svenska backryck vi minns

”Assars lada” 1964

I stafetten i Innsbruck-OS 1964 ryckte Assar Rönnlund från finländaren Mäntyranta i en backe med en kilometer kvar till mål. Det stod en röd lada precis vid målområdet och när Assar kom runt knuten var han ensam.

”Magnusson-backen” 1978

Thomas Magnussons guldryck i sista motlutet i VM-stafetten i Lahtis 1978 har gett namn åt en hel backe.

Mogrens överraskning 1989

Nytt VM i Lahtis. Torgny Mogren räknar med att alla ska försöka rycka i ”Magnusson-backen”. Därför rycker han i stället i en backe lite före (7,9 km), överrumplar fältet och tar hem guldet till Sverige.

Linds sprintryck 2006

I Otepää, ett par tävlingar före Turin-OS, gör Björn Lind tidernas mäktigaste ryck i sprint. I den mycket krävande banans sista uppförsbacke rycker Lind i finalen från världens bästa klassiska sprintåkare. Efter det blir han favorit till OS-guldet.

Sammanställning: Johan Flinck

ARTIKELN HANDLAR OM