Oroande men inte obegripligt

SPORTBLADET

Hem, ljuva hem. 

I kväll går Sverige ut på Råsunda.

I en match som måste vinnas.

Att spelarna då inte vet om hemmapubliken är vän eller fiende är oroande.

Men inte helt obegripligt.

Man ska inte göra enkla saker svåra. Kim Källström sa som det var i går, när han fick frågan om hur viktig matchen mot Ungern i kväll är, hur mycket som avgörs så här tidigt i VM-kvalet.

”Det är rätt simpelt. Det är tio matcher. Du måste vinna dina hemmamatcher. Vill vi gå vidare bör vi vinna”. 

Inte svårare än så. Och samtidigt, naturligtvis, inte alls enkelt. Jag ser ingen lätt match framför mig i kväll, lika lite som mot Albanien. Att säga att vi har ryggen mot väggen kan kännas lite tidigt, men en förlust eller oavgjort sätter oss i en riktigt svår sits och hade i många andra länder satt förbundskaptenen i en katapultstol. 

Varför sviker publiken, Lagrell?

Ryggen helt mot väggen eller halvvägs, ett är i alla fall säkert och det är att det är så viktigt ha publikens stöd i ryggen. Inte minst om det börjar blåsa motvind. Därför känns det märkligt och fel att spelarna dagen före en så betydande match ska behöva prata om att de hoppas på att inte bli utbuade av sina egna.

Den skönt frispråkige Mikael Nilsson medgav att man är beredd på att få även delar av den egna publiken som motståndare om Ungern tar ledigt eller spelet trilskas. Det har buats förr och det kan bli så igen. Att delar av publiken uteblir vet vi redan.

”Klart att vi gärna vill att det blir fullsatt men vi kan inte gå ut på gator och torg för att få dit folk”, sa Källström och ryckte på axlarna.

Han och de andra gör rätt i att inte lägga fokus på det som de inte kan påverka. Däremot kanske spelarna, samt Lagrell, Lagerbäck & Co, framöver ska ta sig en funderare på varför publiken sviker, varför folk buar.

Låt mig slå fast att jag tycker att det är fel att bua ut sitt eget land, sitt eget lag. Kappvändare i allmänhet och medgångssupportrar i synnerhet är inga som platsar i min Mina Vänner-bok (eller Facebook ska jag väl säga numera).

När jag gick bland öl- och VIP-tälten under EM slogs jag mer än en gång av att många personer som flockas kring landslaget, framför allt under mästerskap, är mer intresserade av att dricka bärs eller bubbel, ha kul eller knyta kontakter, än av själva spelet fotboll.

Landslaget tillhör svenska folket

Den typen av så kallade supportrar är de första som sviker. Riktiga fans däremot, de är där i både lust och nöd. Deras besvikelse, deras missnöje, ska tas på största allvar. Om de buar är det fortfarande inte rätt, men det är ett tecken på något.

Jag minns hur jag gick hemåt i natten efter att Sverige spelats ut av Ryssland och ut ur EM och hur jag såg en husvagn med en svensk flagga.  Dörren stod öppen, vid ett bord satt två män och en kvinna med tomma glas och tomma blickar.

De, liksom tusentals andra, hade sparat och längtat, planerat sin semester, lagt upp sin sommar för det svenska EM-äventyret. Medan spelarna drog vidare på lyxsemester åkte de hem till vardagen. Jag skrev redan dagen efter sortin att landslaget tillhör svenska folket och att den isande besvikelse många kände måste tas på allvar. 

Det är inte särskilt konstigt om folk nu funderar på om de kan använda sina pengar till bättre saker eller sin tid till större underhållning. 

Vårt herrlandslag har i medvinden haft samma arroganta svansföring som resten av toppfotbollen. Svenska fotbollförbundet har gnuggat händer medan fansen strömmat till och intresset tyckts öka med automatik.

Men vindar kan vända, kungariken falla, klackar tystna. 

Vårt kära landslag behöver inte inleda någon charmoffensiv så länge de vinner. Men tappade poäng i kväll och den lätta motvinden kan bli en storm.

Jag hoppas att vi slipper uppleva det, att vi får seger och arbetsro. Likväl tror jag inte att det skulle skada alla i folkets mest älskade landslag att än en gång tänka lite extra på vem de spelar för.

ARTIKELN HANDLAR OM