Folket + skidor = sant

Foto: FOTO: JERKER IVARSSON
Kalla tillbaka i spåren i Kuusamo, Finland i helgen.
SPORTBLADET

Outplånliga skidspår i våra­ ­hjärtan.

Längdåkningen berör som få andra sporter.

Omodern. Passé. För seg som tv-sport. För krävande för dagens lata ungdomar. Ni känner kanske igen en del av de invändningar som de ­senaste åren framförts mot längd­åkning. Det enda som av somliga ­ansetts tempofyllt och spännande nog är sprinten. De dystra profetiorna­ har dessutom spätts på med påminnelser om de allt mer milda vint­rarna.

Förra helgen, då jag följde världscup-premiären på plats i Gällivare,­ fick jag dock ännu ett bevis för att längdåkningen lever i högsta grad.

Framgångarna i spåren fick det att börja glöda i mejlboxen, precis som när Charlotte Kalla vann Tour de Ski för snart ett år sen. Cheferna hemma på redaktionen berättade om hur även telefonerna gått varma. Få andra sporter får svenska folket att leva upp och engagera sig så som längdskidor. 

I måndags morse, i tv-soffan, väckte­ jag frågan om längdåkningen faktiskt inte berör den svenska folksjälen djupare än alpin åkning. Jag fick medhåll av mina manliga panel­hönor (tuppar). 

Visst har vi vår älskade Ingemar Stenmark. Jag minns själv hur jag som femåring stod framför tv:n när han åkte och mamma stod i tamburen och vågade inte titta, rädd att han skulle åka ur.

Leenden går hem i stugorna

Vi har haft Pernilla Wiberg, vi har Anja Pärson och utöver dem finns en rad utförsåkare som varit och är lysande stjärnor och sköna personer. 

Mycket handlar förstås om just personligheten när det gäller om ­någon blir folkkär eller ej. Magdalena­ Forsberg behövde bara plocka ut bössan ur vapenskåpet för att folk skulle börja tindra med ögonen. Charlotte Kalla är precis samma typ. Fantastiska idrottskvinnor med ­leenden som går hem i alla ”Ring så spelar vi”-stugor runt om i landet.

Bortsett från personligheten finns det dock något mera. Traditionen från långt, långt tillbaka. I fädrens spår har vi länge åkt och någonstans har vi minnena av det, på samma sätt som vi bär känslan för vinter inom oss.

Det är en del av vår historia

Det är lätt att glömma det  i dessa tider av slaskvintrar och solresor men när det blir kallt kommer känslan för snö, längtan efter att skida ut. Inte hos alla, naturligtvis. Men hos många.

Vargavinter och längdskidor är en del av vår historia, våra berättelser och sagor. Numera riskerar du att bli kallad rasist fortare än du hinner stava till negerboll om du vågar prata om en folksjäl och kollektiva minnen.

Jag exkluderar dock ingen från skidfesten, välkomnar alla nya, ­inser att folksjälen alltid är under omvandling och äter gärna falafel istället för prickig korv på mackorna i rygg­säcken ute i spåret.

Slutligen är det förstås så att många går igång på längdskidor för att det är en sådan kämpasport.

Så härligt att sitta i tv-soffan med en ­redig frukostbricka och se folk slita sig svim­färdiga, kämpa sig förbi i backar, kasta sig över mållinjen, svettas och gråta. ­Medan man själv står upp och ropar för att sen sjunka ner i soffan för en god påtår.

FAKTA

För övrigt...

...följer jag Kalla & Co i tävlingarna i Finland i helgen.

...är jag inte förvånad över att Edsbyn slog Sandviken.

...är det trist att snön här i huvudstaden töat bort.

...äter vi tårta med Super-Bosse i nya Laul Calling. Missa inte.