Vill vi bygga vårt anfall på en spelare som är dåtid?

SPORTBLADET

Kan Sverige ha en lagkapten som hellre spelar innebandy än vintertänar fotboll?

Absolut – om alternativet är att han annars uteblir helt.

Henrik Larsson glänser på innebandyplanen och ingen som vet något om Henkes spelintelligens och bollkänsla lär vara  förvånad.

Inte heller är jag förvånad över att han säger att det är roligare att spela innebandy i vinter än att köra en lång och ofta seg försäsongträning i fotboll med HIF. Grusplaner, 70–20 och 15–15. Det är aldrig särskilt kul och det blir inte roligare med åren. Därför är det inte särskilt svårt att förstå Henkes val.

Helsingborg gör allt för att behålla honom i laget

Inte heller är det särskilt svårt att förstå om HIF låter honom göra som han vill och komma tillbaka någon månad innan fotbollssäsongen drar i gång – allt för att behålla honom i laget. 

När det gäller landslaget är det, förstås, lite svårare. Henrik Larsson var lagkapten i höstas. Zlatan Ibrahimovic fick hoppa in i hans frånvaro. Oavsett om Henke blir lagkapten eller ej i vår, om han väljer att fortsätta med landslaget, är frågan om han verkligen kan spela­ i Sveriges landslag i fotboll om han väljer bort fotbollen till förmån för innebandyn hela vintern. Ett val som tydligt visar att det Henrik Larsson gör nu för tiden, det gör han för att ha roligt.

Och det gör han förmodligen rätt i. Min spontana reaktion var först att någonstans går en gräns, att Henrik Larsson gärna får prioritera nöje framför plikt, det har han jobbat sig till. Med ålderns och meriternas rätt behöver han inte försvara sina val inför någon. Men då kanske han inte heller ska spela i landslaget med allt vad det innebär av förpliktelser och symbolvärde.

Han är som alla vet väldigt lättränad

När jag tänkt efter en stund kände jag dock att det hela kanske är helt rätt. Henke Larsson behöver inte vinterträningen för att lära sig mer om fotboll. Motion – med boll dessutom – får han i innebandyn. Han är, som alla vet, också väldigt lättränad. Om vi ska ha kvar 37-årige Larsson, om vill ha honom med, då är nog enda sättet att låta honom behålla glädjen till spelet, lusten. 

Lars Lagerbäck och Roland Andersson kommer att ta med honom i blågult ändå, jag kan redan höra dem säga att ”Henke är ju Henke”.

Så vad det egentligen handlar om är två andra frågor: vill vi fortsätta att bygga vårt anfall kring en spelare som, trots alla hans andra förtjänster, ändå är mer dåtid än framtid? Och vad sänder det för signaler till de andra spelarna? Vad känner Johan Elmander, som i går äntligen visade fin form igen? Vad tänker Markus Rosenberg och de andra som vill in i förstaelvan?

Landslaget är landslaget. Det är för mig inte bara godtagbart utan ibland rentav nödvändigt att de främsta stjärnorna, som Henke, särbehandlas, vare sig det gäller innebandy eller annat.

Någonstans går dock en gräns. Det blir förbundskaptenerna som måste klara att känna av var.

ARTIKELN HANDLAR OM