Jag tror att Zlatan vill spela där ändå

Wegerup: EM på ”hemmaplan” och ny klubb – det blir en sanslös sommar

Foto: Foto: DANIEL NILSSON, BILDBYRÅN
stekhet – som vanligt Han har visat storform i den franska ligan, skjutit Sverige till EM-slutspel och mött sitt älskade Malmö FF i Champions League. Det har varit ett fantastiskt år för Zlatan Ibrahimovic.
SPORTBLADET

Vilket år han haft, Zlatan Ibrahimovic.

Och 2016 kan bli ännu hetare.

Vår största stjärna visar inga tecken på att åldras.

Tvärtom, han är i sitt livs form.

I sommar väntar EM och en fri Zlatan på transfermarknaden.

Nu vill jag se honom i Roma eller Napoli.

Sen kan han dra till USA och varva ner.

Han vann ligan med PSG för tredje året i rad.

Han tog hem sin tionde Guldboll. Han slog rekord på rekord.

Jo, 2015 var Zlatan Ibrahimovics år.

Och 2016 har alla förutsättningar att bli ännu mer intressant.

Zlatan säger gärna själv att han är som ett årgångsvin som bara blir bättre med tiden.

Men även de bästa viner måste till sist drickas upp. Det har funnits perioder de senaste åren, även om de varit relativt korta, då skador plågat Zlatan eller då han tyckts lite tröttare, lite långsammare, på väg att ha passerat zenit.

Men Zlatan vore inte Zlatan om han inte reste sig och med sitt spel smiskade upp alla som dömt honom som på väg mot slutet. Hans form under senhösten har varit fullständigt bländande.

När vi möttes i Paris i november, då Zlatan vunnit sin tionde Guldboll, sa han till mig, med den där Ibra-blicken som man gör bäst i att ta på allvar: ”Jag skulle göra vad som helst för att spela EM”. Mot Danmark levde han upp till sina ord och gav svenska folket en sommar att drömma om.

Har aldrig känts så stark

Jag har följt Ibra i jobbet sen han var en ung kaxig kille, vårt första möte var i juni 2003. Nästa år fyller han 35 år och har aldrig känts så stark. Hans fysiska form är monstruös. Det, förenat med mental mognad och all erfarenhet, gör honom närmast fulländad.

I EM i Frankrike är han på hemmaplan, i det land där han blivit fotbollens fixstjärna i totalt dominerande PSG. Det blir inte sämre av att Sverige i gruppen har Italien. Det land som Zlatan, enligt egen utsago, har i sitt dna, i sitt blod, hans andra hemland.

Det land dit jag gärna ser honom återvända när hans kontrakt med PSG nu går ut i sommar. En sommar som blir hetare än het, också av det skälet. EM – och en transfermarknad som redan ett halvår i förväg börjar puttra av Ibra-rykten. Den kommer att stormkoka i sommar.

Att David Beckham nu också gått ut i en intervju med Sportbladet och sagt att det tidigast om två, kanske först om tre år, blir något i Miami gör att USA-ryktena svalnar.

Jag tror att Zlatan ändå vill dit, det finns andra klubbar.

Men när vi möttes i november sa han, ärligt och rent ut: ”Än finns det inga anbud, man ska vara två för att förhandla”.

Jag tror att Ibra förr eller senare hamnar i USA. Men jag hoppas och tror att det är för tidigt till hösten. För när han flyttar dit, då lämnar han toppfotbollen och vår största stjärnas karriär går mot sitt slut.

Det finns ingen anledning för en storspelande Zlatan i högform att varva ner redan, om han förblir skadefri. Jag tror att han är sugen på något eller några år till i Europa.

Var? Där han får det bästa, mest kompletta erbjudandet.

Skulle älska att se honom i PL

I England är en Londonklubb, Arsenal eller Chelsea, mest troligt. Som gammal London-korrespondent skulle jag älska att se honom i Premier League. Och ännu mer skulle jag älska att se honom fajtas med de engelska medierna. Där skulle även den gode Zlatan få något att bita i, en granskning som han aldrig förr varit i närheten av att uppleva.

Helst vill jag dock, förstås, se honom tillbaka i Italien. Där råder redan Ibra-feber; ”Zlatan lös och ledig i sommar! Vem tar honom?”. Radiokanaler ringer mig, tv-kanaler vill prata Ibra, tidningarna vill att jag ska tippa var han hamnar. Redan... Milan-fansen drömmer och hoppas. ”Men det är ett avslutat kapitel”, sa Zlatan till mig i november.

Man ska aldrig säga aldrig. Men Ibra är en person som söker nya utmaningar. Att Mino Raiola nyligen sa till Radio CrC att Zlatan skulle vilja avsluta i Napoli känns helt rimligt.

Jag skulle älska att se honom där eller i Roma, det har jag både sagt och skrivit förr. Ingenstans är Zlatan så älskad som i Italien och han förtjänar att bli härförare i ett syditalienskt lag en gång i karriären och livet, att älskas och hyllas till vanvett.

Blir det så? Jag vet inte.

Jag vet bara att Zlatan är fri i sommar och den klubb som ger honom det bästa frieriet får honom.

Det kommer att bli sanslöst att följa.

2015 – det här var...

...Årets svensk.

Zlatan Ibrahimovic. Med sina mål och sitt spel mot Danmark räddade han Erik Hamréns jobb, Svenska Fotbollförbundets ansikte, en massa miljoner kronor och framför allt gav han svenska folket en EM-sommar att drömma om.

...Årets grej.

Sportbladets rosa ekipage i Stockholm Gay Pride-tåget, för andra året i rad. För att visa att vi självklart står bakom allas lika värde och motarbeta alla former av homofobi inom idrotten. En dag av fest i kärlekens tecken.

...Årets nej.

VM-fiaskot i Kanada. Jag åkte över Atlanten för att se damlandslaget misslyckas totalt. Dåligt spel, ingen glöd, ingen känsla, inga resultat. En stor besvikelse och allt annat än godkänt. Nu måste Sverige ta sig till OS och komma igen.

...Årets stjärna.

John Guidetti i U21-EM.

Så underbart befriande med en spelare som både levererar och snackar. Som inte är sönder- medietränad, som vågar ta plats. Som slår sig för det svenska hjärtat, sätter sin straff, brinner, bubblar över. Precis vad vi behöver, en fotbolls- stjärna med personlighet.

...Årets förlorare.

Svenska damlandslaget i handboll. VM i Danmark blev en besvikelse på flera plan. Jag tänker tillbaka till VM i Italien, 2001, då jag var på plats. Samma känsla: bra inledning, sen hemfärd alltför tidigt.

...Årets genombrott.

Stina Blackstenius. Sveriges viktigaste spelare i F19-EM, måldrottning och högt bidragande till guldet. Kom med i damlandslaget och är en spelare som lovar så mycket inför framtiden.

...Årets lag.

U21 och F19. Först U21 som gav oss glädjen och hoppet åter, när a-landslaget vacklad och svajade i EM-kvalet. Sen F19 som gjorde samma sak, ingöt nytt hopp och ny tro efter VM-misslyckandet för damerna. Två sommar-guld som väckte framtidstro för svensk fotboll.