Wegerup: Mer en plåga än en fest

SPORTBLADET

RIO DE JANEIRO. Bäst men inte bra.

Sverige vann OS-premiären.

Men det blev en match som var mer av en plåga än inlednings-fest.

Avspark för OS, avspark för Sverige.

På Olympiastadion i Rio de Janeiro tjuvstartade Sverige och Sydafrika de olympiska spelen, två dagar före fredagens invigning.

Låt oss hoppas att den blir festligare än den här matchen. Förvisso får man inte stilpoäng i fotboll, Sverige gjorde sitt jobb och tog de enda tre poäng som räknas.  Historiskt har vi dessutom ofta haft svårt för premiärer. Men det är ingen ursäkt på den här nivån, lika lite som nerver och press.

Det fanns anledning att le för Pia Sundhage och hennes spelare efteråt; måstematchen mot Sydafrika var avklarad, plikten gjord, segern bärgad. Men det finns också all anledning till att gå igenom allt det som måste bli bättre till stormötet med Brasilien på lördag kväll.

Hade stora problem

Det positiva är att Sverige dominerade hela matchen. Det negativa att man gjorde det i 75 minuter utan att skapa i stort sett någonting.

Visst, där fanns Sofia Jakobsson tidiga ribbträff och en handfull andra chanser. Men inget kunde maskera att Sverige hade stora problem med att höja tempot och föra spelet. Under EM-kvalet och vårens matcher har svenskorna ibland spelat för snabbt, utan att få med mittfältet. Nu hamnade bollen däremot oftare hos Caroline Seger och mittfältskollegor men fastnade och spelades alltför ofta i sidled i stället för i djupled.

När svenskorna segade kunde det unga sydafrikanska laget utan större problem bygga en mur bakåt och hålla tätt. Fram till Sveriges mål lämnade också målvakten Roxanne Barker alldeles för ostörd och kunde lätt plocka ner hörnor och inlägg.

Lotta Schelin rosade inte

Även en sengångare från Amazonas regnskogar hade inte haft minsta problem i att följa lunken från läktarplats. Tomheten på den mäktiga arenan förstärkte också känslan av att allt utspelade sig i ett overkligt undervattenstempo.

Efter hand fylldes så läktarna på, stämningen steg på stadion och Pia Sundhage gjorde sina byten. Elin Rubensson redan i paus, en av förbundskaptenens styrkor, att hon inte väntar för länge med att rumsera om. Dock hade jag gärna sett också Stina Blackstenius komma in tidigare. Urstark och hungrig satte hon fart, tvingade direkt fram en hörna och så kom det där livsnödvändiga målet som gav 1-0. Nilla Fischer var där, som så ofta förr på fasta situationer. Ett gott betyg till henne, ett mindre bra för den fumlande Barker i Sydafrikas mål. Och även ett IG för det det svenska anfallet där Lotta Schelin inte rosade marknaden framför allt i andra halvlek. På mittfältet hade Kosovare Asllani också svårt att hitta flytet och mot Brasilien bör Pia Sundhage byta ut och flytta om en del av sina schackpjäser.

Konst att vinna i sådana lägen

Är min kritik för hård, borde vi inte bara applådera och dansa en första samba efter premiärsegern? Nej. Matchanalysen kvarstår. En viktig seger, i slutändan välförtjänt.

Men imponerade Sverige? Nej. I synnerhet inte som Sydafrika var ett svagt lag utan egen spelidé och med en rad spelare som mest maskade och filmade. Spelarna tävlade i att vara rulltårtor som vred sig i fiktiva plågor, allt för att få tiden att gå. Ett sådant lag ska Sverige spela ut med minst två, tre mål, OS-premiär eller ej.

Nå, det är en konst att vinna även när maskineriet går på tvåans växel, som det blågula i dag. Nu har en lättad Pia Sundhage och hennes stab tre dagar på sig att lägga om taktiken inför mötet med betydligt starkare Brasilien som spelar på sin hemmaplan inför en jublande, passionerad publik.

Då kommer det att krävas betydligt högre växlar och mer av gasen i botten.

ARTIKELN HANDLAR OM