Wegerup: Bara så kan vi vinna

Foto: TT
Får Blågult jubla igen när Brasilien väntar?
SPORTBLADET

RIO DE JANEIRO. Så Brasilien vet hur man spelar vackert.

Då måste Sverige spela riktigt fult.

I semifinalen vill jag se tuffast tänkbara fotboll, hårdast möjliga attityd.

Allt för att få sambalaget ur balans och i otakt.

Bara så kan vi vinna.

Sportbladets Jennifer Wegerup.

Hope Solo kallade svenskorna fegisar efter uttåget ur OS.

På tisdag kväll får brassorna gärna kalla oss grisar.

Den stora frågan inför semifinalen är hur Sverige ska kunna stå upp mot Brasilien. Hemmalag, värdnation, med ett galet publikstöd på en sjudande Maracana-stadion. Och med utskåpningen med 5-1 i gruppspelet i färskt minne.

Jag tror inte att vi åker på en smäll i den klassen igen. Sverige kommer till semifinalen med luft under vingarna, efter segern mot USA. Nu är det bara att gå fullt in med allt att vinna.

Pia Sundhage lär också ha lärt av de taktiska misstagen senast.

Att inte förlora stort är dock en sak. Hur vi ska vinna en annan. Vi slog ut världens bästa USA men brassornas snabba tekniska fotboll passar Sverige illa.

Så det lär krävas minst lika mycket, troligen ännu mer, än vad som behövdes för att skicka hem amerikanskorna.

Sverige måste göra ännu en taktiskt perfekt match, följa spelplanen i varje steg och behålla samma vinnande, vågade attityd. Utöver det? Grisa. Grisa. Grisa.

Inte spela fult över gränsen och skada någon. Men spela precis så hårt som det går. Mot USA gick vi in tuffare i närkamperna och svenskorna tog också smarta viktiga taktiska frisparkar uppe i planen, utanför straffområdet.

Vill uppleva attityd

Mot Brasilien vill jag se alla smälla på ännu mer. Jag vill uppleva attityd. Brassorna har så mycket självförtroende att det fyller hela Maracana. Det gäller att ta ner dem på jorden, fort, få dem i skakning. Att inte vika undan, se dem i ögonen, svara kaxigt på den sortens käftande som hör till spelet. 

Allt handlar om att få Marta, Beatriz och de andra storstjärnorna att tappa takten i sin sambafotboll. Därför att Brasilien, oavsett om det är herrar eller damer, är ohejdbara när allt flyter, när de spelar bra. Men började det halta är det lag som lätt tappar gnistan; spelarna börjar slänga sig, tjafsa, klaga även på varandra.

Svenska lag är vana att bygga på kamp, kollektiv och att ofta spela i motvind. Det är inte de brasilianska spelarna, i ett lag fullt av individualister, bortskämda med att kunna briljera och föra matcherna. Just där ska Sverige slå ner; ta dem hårt, psyka dem, splittra dem. Marta är en fantastisk spelare men jag har sett henne tappa humöret i matcher genom åren, hon går att få i gungning, hon liksom de andra stjärnorna.

Enade står vi, söndrade faller de.

Stämningen i det svenska lag vi i går kväll såg jag träna på Flamengos anläggning utanför Rio de Janeiro är stark och god.  Många körde bara återhämtning i OS-byn. På det sidengröna gräset körde resten, medan solen försvann och bergens konturer mjuknade. Från en balkong intill planen följde några pojkar träningen och hejade vilt. Utanför området, längs vägen, såldes färsk ananas från ett lastbilsflak.

Ska vara fult, riktigt fult

I den öppna bakluckan i en bil intill hängde en kristallkrona för den som var sugen på att köpa en ny taklampa. Hundar sov i palmernas skuggor, några män drack sina öl utanför en hål i väggen-bar.

En barfotaflicka flög sin vita drake mot himlen.

Runt varje vägkrök en ny bild att ta hem i hjärtat. Vackert bortom beskrivning.

Men på tisdag då ska det vara fult, riktigt fult, när Sverige ställer upp. 90 minuters grisande mot final.

Det kanske låter hårt.

Men minns då att snälla flickor kanske får kyssa vackra pojkar.

Men aldrig några OS-guld.

ARTIKELN HANDLAR OM