Wegerup: Ni är guld värda, tjejer

SPORTBLADET

RIO DE JANEIRO. De skulle äga miljoner om tårar vore guld.

Men Sveriges tårar var av silver denna kväll.

Bittra tunga tårar.

När de torkat kan vi se klart igen.

Och vi ska se ett svenskt lag som kämpat sig till ett historiskt OS-silver.

Sportbladets Jennifer Wegerup.

Så många känslor ett hjärta kan bära. Bottenlös besvikelse. Stor stolthet. Smärtan och glädjen, hand i hand, när svenskorna gick fram för att hämta sina silvermedaljer.

Leende genom tårarna.

Samma blandade känslor som vi alla har.  Spelarna. Ledarna. Vi på pressläktaren, ni  därhemma som följt detta svenska lag.  Den kärleksfulla brasilianska publik som kommit till Maracana trots att hemmalaget var utslaget. I stället hejade brassarna på Sverige, in i det sista. Finalfesten kunde inte fått en starkare, livligare inramning.

Sverige öppnade bäst

Det var också Sverige som inledde bäst, med ett mer offensivt spel än mot USA och Brasilien. Den första kvarten dominerade svenskorna, pressade tyskorna. Men de gjorde det också för att Tyskland lät dem göra det. Förbundskapten Silvia Neid tänkte inte gå i samma fälla som de andra jättarna Sverige fällt till marken. Bättre att locka upp svenskorna och låta dem smaka på sin egen kontringsmedicin.

Så växte Tyskland långsamt in i matchen, påminde oss alla om sin farlighet. Första halvlek blev en pjäs med lika snabbt skiftande scenarion som vädret över Rio. Ömsom sol, hällregn och stormvindar. Chanser åt båda håll.

Sverige hade tidigt chansen att ta ledningen men Olivia Schough missade. Dessbättre lyckades även Anja Mittag bränna ett friläge för Tyskland, på samma hårresande vis.

Ändå kändes det att Tyskland kopplat greppet och andra halvlek var helt nyfödd när Dzsenifer Marozan vräkte in 1-0. Framspelet på målet kom på Sveriges vänsterkant där Elin Rubensson hade stora problem som Tyskland såg till att utnyttja. Hon stötte inte upp när bollen slogs emellan Lotta Schelin och Kosovare Asllani och situationen gick svenskorna ur händerna. När 2-0 sen kom efter frisparken och en olycklig Linda Sembrants självmål, då var känslan att matchen var över. Tyskland tappar inte en tvåmålsledning.

Blackstenius gav hopp

Stina Blackstenius mål gav oss hopp på nytt men Sverige hade inte kraft att komma tillbaka och kvittera. Olivia Schough missade ännu ett lysande läge och i en OS-final kan du inte kosta på dig det.  Slutsignalen gick och Pia Sundhage böjde sitt huvud medan tyskorna intog planen i triumf.

Det var en sådan match det blev. Med flera missade frilägen framåt och kostsamma misstag bakåt. Med fortsatta problem i uppspel och passningar och med en Hedvig Lindahl som var betydligt mer osäker än mot USA och Brasilien, även om hon inte kan lastas för målen. En match med trötta svenska ben och kanske, någonstans, en trötthet inombords.

Jag skrev det redan före finalen; Tysklands väg dit var så mycket enklare och rakare. Svenskorna hade gett allt, två gånger, i två förlängningar och straffläggningar mot världslag.

Framför allt tror jag att laget någonstans inom sig inte fullt ut orkade ladda om mentalt, på ett djupare plan.

Jag tycker också att Pia Sundhages beslut att bänka Stina Blackstenius var obegripligt. Nog är flickan ung och orutinerad men hon gör ju det en anfallare ska göra: mål när hon får chansen. Hade hon fått spela i första halvlek och satt något av de lägen vi brände kunde matchbilden bli en annan. Ingen vet om det blivit så. Men varför ändra på ett vinnande koncept? Så gick ett guld förlorat när allt detta lades i vågskålen.

Men, när jag nu vänder blickarna mot prispodiet och läktarna ser jag OS-facklan till vänster, jag ser svenska fans troget flaggviftande och jag ser ett stolt svenskt lag som går in till applåder.  Finalen blev inte den match den kunde ha blivit från svensk sida. Lyfter vi ändå blicken och ser silvermedaljerna, prestationen under hela OS och det svenska lagets insats, då går det inte annat än att förena sig med publiken och applådera händerna varma.

Krigat, kämpat och slitit

Med alla sina fel och brister och trots det svaga gruppspelet har Sverige krigat, kämpat och slitit sig till ett OS-silver. Svenskorna har vunnit två straffläggningar med varma hjärtan men iskalla nerver. De har slagit ut USA, som aldrig missat en medalj i VM och OS och vunnit fyra av fem OS. De har besegrat värdnationen Brasilien.

De förlorade finalen mot Tyskland med ett uddamål.

Allt som saknats av teknik och briljans har de svenska tjejerna kompenserat med lidande, slit envishet och vilja. Och Pia Sundhage och hennes ledning, de har gjort sina taktiska misstag, visst. Men också klarat att tänka om och leda laget till ett silver ingen räknat med och knappt vågat hoppas på.

I morgon kan vi prata framtid, strategier, nytänkande, hur man ska bygga vidare, förbättra, förändra. Både svenska landslaget och svensk damfotboll i stort.

Här och nu i natt ska Sverige bara torka sina tårar och unna sig en salighetens silverfest tills solen går upp över Rios berg och stränder.

Deras bragd är historisk, just för att bragder är de prestationer som utförs mot alla odds, när det som tycktes omöjligt blir möjligt.

Pia Sundhage fick inte uppleva ett tredje OS-guld men jag tror att hon kommer att bära detta silver närmast sitt hjärta. Erövrat med ett lag som gett allt för henne och för varandra.

Fullmånen hänger tung och rund över Maracana och liknar just en silvermedalj. Visst är den vacker.

Och när de svenska spelarna lämnade planen hoppas jag att de mitt i besvikelsen alla bar med sig denna visshet:

Tjejer, ni är guld värda.

ARTIKELN HANDLAR OM