Wennerholm: Är starkare, snabbare och uthålligare...

SPORTBLADET

KARLSRUHE. Världsrekord på 60 meter häck.

Ett arton år gammalt och ifrågasatt rekord är borta och Susanna Kallur har tagit klivet in bland de riktigt stora.

Men sanna mina ord.

Det här är bara början.

Sannas världsrekord på 60 häck inomhus är ett enormt styrkebesked.

Jag kan nästan garantera att amerikanskan Michelle Perry slänger tidningen i väggen idag och förbannar att hennes värste konkurrent blivit ännu bättre.

Sanna avslutade ju säsongen med att slå VM-ettan Michelle Perry i tre raka Golden League, sedan amerikanskan knuffat bort henne från prispallen i Osaka.

Sanna kommer nästan garanterat att vinne inne-VM i Valencia om knappt fyra veckor, om hon nu inte snubblar på en häck eller skadar sig.

Därom är alla ense.

Men det intressanta är att blicka framåt mot OS i Peking och se vilka Sanna lagt bakom sig på världsbästalistan genom tiderna inomhus och se vad de gjort utomhus.

Nytt rekord i tre tävlingar

Hon är en hundradel snabbare än Ludmila Engquist som vann två VM-guld (1991 och -97) och OS-guldet i Atlanta 1996 på 100 häck.

Hon är sex hundradelar snabbare än bulgariskan Yordanka Donkova som har världsrekordet utomhus på 12.21.

Och hon är lika mycket före amerikanskan Gail Devers, som tagit tre VM-guld på 100 häck (1993, -95 och 99) och två OS-guld på 100 meter slätt (1992 och -96).

Susanna har satt nya rekord i tre av de fyra tävlingar hon gjort i vinter.

Hon har sänkt sitt personliga rekord på 60 häck med tolv hundra delar.

Hon borde vara lika snabb de första 60 meterna utomhus och har då kvar de 40 meter där hon har mest att förbättra.

Och eftersom hon är både starkare, uthålligare och snabbare så blir det ett svindlande scenario översatt till 100 häck-tider.

Dra ifrån två tiondelar från hennes pers på 12,49 och vi är nere på 12,29.

Så snabbt har ingen kvinna i världen sprungit sedan 1992 och naturligvis är det Ludmila Engquist igen – 12,26 i spanska Sevilla 1992.

Jag vet inte vad jag ska tro.

Det har alltid hetat att Carolina Klüft inte har några gränser.

Men frågan är om inte Sanna slår henne där.

Allt var som vanligt igen

Jag har följt Sanna alla hennes tävlingar i vinter.

I Glasgow, Göteborg, Stuttgart och nu här i ett vårlikt Karlsruhe, där påskliljorna redan slagit ut och där folk sitter på ute­caféerna och njuter i solskenet.

Det är bara Sanna som varit kall, men på det sätt alla världsidrottare måste vara för att lyckas.

Hon har vägrat prata världsrekord och bara fokuserat på det hon har att göra.

Hon var lite exalterad halvtimmen efter världsrekordet igår, men sedan var allt som vanligt igen.

Den obligatoriska dopingkontrollen (ett krav för att få rekord godkända), resan hem till hotellet, mobilsnack med familj och vänner och sedan en lugn middag med Carro, Agne, managern Daniel Wessfeldt, norskan Christina Vukicevic och några till.

Det kom in ett par flaskor champagne på bordet, men Sanna vägrade vänligt men bestämt all fotografering då korkarna flög i luften.

Hon hade inte vunnit något Formel 1-lopp.

Hon hade satt världsrekord och visste att det var träning som vanligt på måndagen hemma i Falun.

Och ny tävling i brittiska Birmingham på lördag.

Det kan bli ett nytt världsrekord redan där.

Men numera är det bara sig själv hon behöver slå.

Det måste vara en ganska skön känsla.

Och något säger mig att hennes världsrekord kommer att stå sig i minst arton år det också.

Om hon nu inte slår det själv.

ARTIKELN HANDLAR OM