Det blir OS-guld

Sanna mina ord – bara en skada kan stoppa Kallur

SPORTBLADET

BERLIN. Sanna mina ord.

Det blir OS-guld.

Jag tror bara en skada kan hindra Susanna Kallur från att vinna i Peking.

Jag medger att det här är ett billigt kopiat av vad jag skrev i en försäsongskrönika inför EM i Göteborg 2006.

Sanna mina ord.

Det var redigeraren Jarkko Päiväniemi som kom på den genialiska kopplingen och jag tar inte åt mig någon ära.

Sanna tog också EM-guldet.

Men som vanligt blev det liv i mejl-korgen om hur vi journalister tar saker för givna och sätter onödig press på våra idrottare.

Guld hit och guld dit.

Jag avskyr verkligen själv alla förhandstips och jag lider med de fotbollskrönikörer som just nu känner sig mer eller mindre tvingade att skriva att Sverige har en chans att ta EM-guld i fotboll.

Kan inte hitta några hot

Jag skulle jämföra de chanserna som lika stora som att Johan Wissman tog OS-guld på 400 meter.

Det kommer aldrig att ske, även om jag anser att Wissman är en av de största svenska friidrottarna genom tiderna.

En extrem tävlingsmänniska och talang.

Men i fallet Sanna är läget helt annorlunda.

Hon ÄR favorit.

Jag kan inte hitta några hot och det finns ingen som är bättre.

Världsmästarinnan Michelle Perry är skadad och jag är tämligen säker på att hon kommer att vara borta från OS redan vid de amerikanska uttagningarna i början av juli.

Sannas enorma lyft i vintras pekar på att hon kommer att sänka sig med minst en ­tiondel även utomhus.

Då hänger inga andra tjejer med.

Inte i dagens friidrott, där senaste årens dopingprofeter är dömda till långa fängelsestraff och miljonböter.

Det är en ny tid.

Sannas tid.

Och även om OS är en helt annan sak än ett EM och även om Sannas tuffaste konkurrenter satsar allt just under  OS-åren, så är ändå känslan den samma.

Det här är tjejen som vägrar att förlora.

Har tagit över som världsetta

Efter fjärdeplatsen har hon tagit över som världsetta.

Världsrekordet på 60 meter häck i vintras och avslutningen med tre raka Golden League-segrar efter VM förra sommaren är bevis nog.

Tio raka finalsegrar.

Hon klipper häckar med kirurgisk precision och tekniskt finns inte många som ens är i närheten.

En segermaskin.

100 meter häck har bara haft nio olympiska mästarinnor, eftersom grenen sprangs första gången vid OS i München 1972.

Innan dess sprang damerna 80 meter häck.

Det har varit många skrällar och den värsta såg jag i Barcelona 1992, då grekiskan Paraskevi ”Voula” Patoulidou tog OS-guldet sedan favoriten Gail Devers fallit på sista häcken.

Patoulidou såg ut som Hulken

Patoulidou satte personligt rekord i försöken med 12.96, sänkte det till 12,88 i OS-semifinalen och ytterligare till 12,64 i finalen.

Det är fortfarande grekiskt rekord.

Patoulido är numera en elegant kvinna som satsar på en politisk karriär.

Men 1992 såg hon ut som en kvinnlig variant av ”Hulken”.

Hon bara dök upp till OS som ett okänt namn långt ner i statistiken och satsade aldrig på en karriär efteråt.

Resten får ni lista ut själva.

I dag är det en annan värld och några ”Patoulidous” passerar inte kontrollapparaten.

Det gör däremot Susanna Kallur.

Och det är kanske friidrottens största framsteg de senaste tjugo­ åren.

ARTIKELN HANDLAR OM