Slipsnissarna gör bort sig

Men ståplatspubliken är föredömlig

SPORTBLADET

HV 71:s publik skämmer ut sig.

Igen.

Men det är inte den trogna publiken på ståplats som gör bort sig.

Det är slipsnissarna på första parkett.

Igen.

Jag anser att HV 71 har Sveriges bästa och mest trogna ståplats. Alltid packat och alltid ett mäktigt tryck – både i med- och motgång.

Och de skämmer aldrig ut sig.

I Jönköping är det i stället normalt städade säsongskortsinnehavare och småsponsorer som står för huliganismen. De som sitter just bakom motståndarnas avbytarbås. Där är det också packat. Men bara på lördagar – och det är väl därför sådana här saker händer.

Den lilla delen av publiken verkar ha ett sinne för billiga tricks och en osedvanlig förmåga att reta upp motståndarna.

Under slutspelet 2007 klev självaste Leif Boork ut på isen och gav ett långt finger åt publiken. Det var en syn jag aldrig trodde jag skulle få se, men till och med Boorks tålamod brast.

Och i går hände det igen.

Inte mot Boork, men mot samma Brynäs.

Nu tror jag att det handlar om isolerade händelser, men det är ändå ganska uppseendeväckande att den ”städade” delen av publiken skämmer ut sig.

Ståplatspubliken i hockey-Sverige är föredömlig numera. Det enda jag fortfarande kan reta mig på är att tifon och ramsor fortfarande mer kan gå ut på att håna motståndarna än att lyfta fram det egna laget. Men det är ganska typiskt för Sverige och något som alltid förekommit.

I övrigt kan jag inte nog hylla ståplats – från Rögle, via Linköping och ända upp till Luleå.

Ta bort den delen av publiken och hockeyn skulle dö.

Jag har sett hockey i 18 länder – från NHL till Ryssland – och aldrig känt mig hotad eller skrämd av publiken. Visst var det några stökiga derbyn mellan AIK och Djurgården tidigare, men det var utanför arenan.

”No way, I’m swedish”

I NHL finns inget läktarvåld numera och det går att sätta sig mitt bland hemmalagets mest fanatiska supportrar i bortalagets matchtröja – utan att riskera livet.

Men det har inte alltid varit så.

När jag själv var i Philadelphia första gången på 80-talet stod fyra tatuerade jättebiffar och spärrade vägen för mig utanför gamla gamla Spectrum. Alla såg ut som Sean Avery, men klädde sig inte lika bra (Avery var prao på modetidningen Vogue Men i somras)

– Are You a Canadien, frågade de med en märklig dialekt, men jag var nog kvicktänkt (för en gångs skull) att koppla det till att Flyers skulle möta Montreal Canadiens den kvällen.

– No way, I’m swedish, svarade jag.

Jag kom inte på något bättre, men det räckte för att jag skulle slippa bli svårt misshandlad. Och med tanke på hur de såg ut funderar de väl fortfarande på vilket lag som kallas ”Swedish”.

Geografi har aldrig varit amerikaners starka sida.

Men hockeyvärldens galnaste publik fanns (och finns) i Montreal i Kanada. Där blev det fullt upplopp på gatorna, när lagets stora stjärna Maurice Richard stängdes av för resten av säsongen 1955. Det är 53 år sedan.

Då hade skyttekungen Richard drämt klubban i ansiktet på Bostons Hal Laycoe i en seriematch och när linjemannen Cliff Thompson försökte hålla fast Richard och hindra ytterligare misshandel, släppte franskkanadensaren handskarna och slog Thompson medvetslös med två stenhårda högerkrokar.

Haglade ruttna ägg och bråte

Dåvarande NHL-presidenten Clarence Campbell stängde av Maurice ”The Rocket” Richard för resten av säsongen och hela Montreal gick i taket. Campbell förklarade sedan att han själv skulle vara på plats för att se Montreals nästa hemmamatch mot arvfienden Detroit.

Det borde han inte ha varit.

Ruttna ägg och bråte haglade över honom under matchen, innan slutligen en tårgasbomb damp ner några stolsrader bort från där han satt. Matchen fick brytas, hallen utrymmas. Folk vällde tårögda ut på gatorna och var ännu mer upprörda då Detroit förklarats som vinnare. Hundratals skyltfönster krossades och affärer plundrades inom en radie av femton kvarter från gamla Forum i Montreal.

Tolv poliser och 25 civila skadades och hundratals greps av polisen.

Det var den 17 mars 1955.

Tyvärr missade jag det med en hårsmån, men det var som hela den där uppståndelsen väckte mig.

Jag föddes nämligen fyra dagar senare – den 21 mars.

Fasligt vad synd det var om Modos målvakt Karol Krizan helt plötsligt. Den killen verkar inte kunna ta kritik på rätt sätt.

I NHL hade han spelat i East Coast Hockey League (ECHL) vid det här laget – trots segern mot Skellefteå i går.

ARTIKELN HANDLAR OM