En tuff, ettrig grovjobbare är vad krislaget behöver nu

SPORTBLADET

När det krisar gör Frölunda vad de alltid varit bäst på.

De köper nytt.

Jag vill inte påstå att det är fel.

Sedan AIK värvade Rastislav Pavlikovski och Kent McDonell har de vunnit två raka matcher.

Och lämnat över sistaplatsen till just Frölunda.

Ibland behövs inte mer för att förändra ett helt lag och även om både Pavlikovski och McDonnell känns hur ute och gamla som helst, så har de tydligen haft effekt på AIK. Även om ingen av dem glänst, har de bidragit med tre viktiga poäng tillsammans.

Men det viktigaste är kanske att de avlastat andra som fått chansen att kliva fram. Det tror jag är precis vad Frölunda behöver.

Inte en stjärna till, utan en tuff och ettrig grovjobbare som banar väg för de målskyttar som redan finns i laget.

Ett lag kan inte svälja hur många stjärnor som helst, spelare som både kräver istid och uppmärksamhet och spel i power play.

Sparka Kenta tror jag inte på

Titta på HV 71. De lider lite av det syndromet just nu och Johan Davidsson hade rätt när han sa att HV kommit undan den värsta kritiken så här i början av säsongen, just därför att Frölunda varit ännu sämre.

Och HV:s 1–5 mot Modo i går var en värre förlust än Frölundas 2–3 mot Djurgården.

Men det är Frölunda som är i fokus eftersom de sjunkit så långt det går att sjunka i tabellen.

Samtidigt har de en måltorka som nästan inte ska gå att ha. Göteborgarna har gjort 1,36 spelmål i snitt per match så här långt.

Bara två lag har haft ett sämre målsnitt sedan elitserien startade 1975/76 – för 35 år sedan.

Det var Södertälje och Luleå som bara orkade med 14 mål på de elva första matcherna säsongerna 2005/06 respektive 2001/02.

Frölunda har gjort 15 om man räknar bort de två straffmålen i segrarna mot Modo och Linköping.

Nej, Frölundas målfacit är nästan obegripligt uselt. Och det finns inga pilar som pekar uppåt på den fronten.

Frölunda gjorde åtta av sina spelmål på de fyra första matcherna. På de senaste sju har man gjort totalt sju – ett mål i snitt per match. Då vinner man inga matcher.

Så självklart behöver Frölunda en spelare som kommer in och rör om i grytan. Kanske två.

Alternativet att sparka tränaren Kenta Johansson tror jag inte på.

Frölunda har sparkat fler tränare än någon annan klubb de senaste åren och det har inte hjälpt det minsta.

Just nu framstår Ulf Dahlén snarare som ett geni i båset.

Det finns ju ett tredje alternativ också. Att låta saker och ting bero, att jobba vidare med det man har, träna power play och hoppas på en vändning.

Överskattade i år också?

Det räcker med två, tre vinster på raken för att krisen ska vara över, precis som den tillfälligt (!) blivit för AIK.

Men det är sådana beslut en klubbledning är till för.

Det gäller bara att välja rätt väg.

Jag skulle gå på den första.

Eller är det så att Frölunda är våldsamt överskattade? I fjol blev man sjua i tabellen, bara fyra poäng från en plats under slutspelsstrecket.

Från det laget tappade man lagets bästa målskytt Fredrik Pettersson (20 mål), lagets assistkung Mathis Olimb (25 assist), stabile backen Philip Larsen och lovande Joakim Andersson till NHL.

Samtidigt försvann 100 kilo muskler i Patric Blomdah till AIK och Martin Röymark släpptes till Timrå.

Det känns inte som Frölunda fyllt de hålen.

Det är rätt intressant att gå tillbaka i elitseriehistorien. Man inser snabbt hur många fler mål det gjordes förr.

Elitseriens första säsong 1975/76 var AIK sämst framåt efter elva omgångar med 29 mål. Sämst, alltså.

Bäst var Brynäs med 80 mål på elva matcher. Nästan åtta i snitt. Den typen av målfester kommer vi aldrig att få uppleva igen.

ARTIKELN HANDLAR OM