Bilden av lycka

Wennerholm: Den är en av de starkaste jag upplevt – och den kom från ingenstans

Erica Jarder har hoppat 6,71 och kan knappt tro att det är sant. Hon slänger sig i armarna på pojkvännen och tränaren Anders Möller och exploderar av känslor. ”Allt bara släppte”, säger hon.
SPORTBLADET

GÖTEBORG. Abeba Aregawi kom från Etiopien.

Erica Jarder kom från ingenstans.

Tillsammans gjorde de svensk friidrott lyckligare i går.

Mycket lyckligare.

Jag har sett många stora ögonblick under fler mästerskap än jag orkar räkna.

Stora genombrott, små genombrott.

Genomklappningar och kollapser.

Tårar av glädje, tårar av guld, tårar av sorg.

Men bilden av Erica Jarder här i Göteborg och Scandinavium i går är en av de starkaste jag upplevt.

Sekunderna efter att bronset var klart, sensationen ett faktum men ändå med ett uns av tvivel kvar.

Var det verkligen sant?

Tårarna och känslorna när hon kastar sig i armarna på danske pojkvännen och tränaren Andreas Möller.

Det är sann glädje.

Det är stor idrott.

Det är sådana stunder som gör att jag älskar det här jobbet.

Kämpat i skymundan

Här har vi en tjej som är 26 år och kämpat hela sitt idrottsliv i skymundan av de stora stjärnorna, men som lagt ner lika mycket tid på träningen som ett heltidsproffs.

Och som sett en långsam utveckling, nästan i snigelfart, men ändå åt rätt håll.

Som började med längdhopp sent och hoppade 6,04 som 21-åring. Ingen som vi ärrade friidrottsreportrar ens skulle kalla talang. Inte ens om vi tog i. Inte ens om vi visste att hon fanns, vilket vi förmodligen inte gjorde på den tiden och med de resultaten.

Det tog sex år för henne att nå 6,48 utomhus förra säsongen och för att ge perspektiv på det resultatet kan jag påminna om en verklig supertalang med lokalanknytning här i Göteborg.

Namnen Erica Johansson.

Hon hoppade 6,50 när hon var tonåring – 15 år.

Men i går var det Erica Jarder som tog emot publikens enorma jubel i Erica J:s hemstad efter sitt EM-brons och ett nytt fantastiskt personligt rekord – 6,71.

Snacka om ketchupeffekt. Alla träningsstimmar, alla långa dagar och alla drömmar var plötsligt verklighet.

Jag var nästan tårögd själv. Senast det hände var när jag såg ”Sömnlös i Seattle” första gången.

Det var 1993.

Och mest för att jag alltid varit hemligt förälskad i Meg Ryan.

Segermarginalen en evighet

Abeba Aregawi då?

Ja, inte riktigt samma sak.

Jag visste redan innan att hon skulle vinna.

Frågan var bara vad hon skulle vinna med.

Det var något hon bestämde helt själv och nu tog hon beslutet att inte riskera några knuffar eller vassa spikskor i klungan och drog i väg tidigare än de flesta hade gjort i hennes situation.

Redan på första varvet.

Sedan sprang hon på i sitt eget tempo och det är verkligen hennes eget.

Avståndet till de övriga ökade för varje varv. Tio meter, tjugo meter, en hel långsida och till slut ett halvt varv.

Överlägsen är bara förnamnet.

Jag skulle vilja påstå att Aregawi kunnat springa 1500 meter till i nästan samma tempo. Nu stannade segermarginalen vid drygt tio sekunder.

En evighet på den här nivån.

Jag gillar Abeba.

Det är inte lätt att bli svensk över en natt. Det tycker jag inte hon ska bli heller. Jag tycker hon påminner mycket om Isabella Andersson, vår maratonstjärna med sitt ursprung i Kenya.

Trevlig, utåtriktad, nyfiken och samtidigt med en oerhörd integritet och stolthet.

Det är värt all respekt.

Fakta

Namn: Erica Jarder

Ålder: 26 (fyller 27 den 2 april)

Bor: Köpenhamn

Familj: Pojkvännen och tränaren Anders Möller

Kommentar: Började som höjdhopperska (1,78 som bäst), men bytte till längd som 20-åring.