OS-guld i dag vore större – än allt

Wennerholm: Det skulle slå allt annat som hänt i svensk hockey

SPORTBLADET

SOTJI. Nu är det dags.

The Final Countdown.

Lilla Sverige mot hockeyjätten Kanada som alltid försöker fixa till sig alla fördelar.

Så ge mig ett nytt 1994.

I så fall det största som hänt i svensk hockey.

Ska skriva ny historiaPeter Forsbergs straffmål på Corey Hirsch och Tommy Salos benräddning i Lillehammer i alla ära. I dag kan Tre Kronor slå Kanada igen och trumfa OS-guldet från 1994.

Jag var där på läktaren i OS i Lillehammer för ganska precis 20 år sedan.

Det var den 27 februari 1994 och Håkons Hall var fylld långt innan pucken släpptes klockan 15.15 lokal tid.

Resten är svensk hockeyhistoria.

Ingen har glömt Peter Forsbergs straff på de 20 år som gått och i dag kliver han upp klockan halv fem på morgonen borta i Denver där han befinner sig för att se önske­reprisen.

Men den gången var det inte 25 kanadensiska NHL-stjärnor på andra sidan isen.

Och det var inte heller 23 NHL-spelare i det svenska laget (som skulle varit 24 om inte Henrik Zetterberg tvingats kliva av).

Det var fortfarande amatörernas afton i OS, även om flera i den finalen skulle växa till storstjärnor.

Därför skulle en seger mot Kanada här i Sotji i dag slå allt annat.

Ett OS-guld skulle gå direkt upp i topp på min lista över Sveriges största segrar g­enom tiderna.

Utan konkurrens.

Kan inte crosschecka i huvudet

När Sverige tog OS-guld i Turin 2006 var det naturligtvis också stort. Men där blev det europeiska mästerskapen hela vägen till guldet.

Schweiz i kvartsfinalen, Tjeckien i semi­finalen och så Finland i final.

Hela bragdmomentet var borta.

Då kändes OS-segern i Lillehammer större men det är kanske för att det inte finns n­ågot som första gången.

Första OS-guldet blir alltid historiskt.

Och speciellt när det kommer i en final mot just Kanada.

Jag vet inte om det beror på att jag växte upp i en tid då stora kanadensiska, tand­lösa busar kallade svenskarna för chickens och kom undan med allt i en hockeyvärld så brutal att det är svårt att tro att den funnits.

Brutala bestar som slog backen Lars-Erik Sjöberg blodig på gamla Hovet 1972, på väg till bortaturnén i den historiska utmanarserien mot gamla Sojvet.

I dag är det naturligtvis i­nte så.

Kanadensarna är trev­liga, välartade pojkar som förstår att man inte tar några utvisningar i onödan i en OS-final.

Det går inte att crosschecka någon i huvudet längre och komma undan med det.

Men i dagens hockeyvärld så är det Kanada som är ”The Big Red Machine”. Sovjet finns inte längre och även om dagens ryssar är lika talangfulla så är de långt ifrån lika d­isciplinerade. Det har vi sett här i OS, där de ryska stjärnorna vägrade spela som ett lag och gjorde bort sig fullständigt. Jag är inte förvånad.

Vänta bara, Kanada

Men Kanada imponerade oerhört i semifinalen mot USA. De var som en gammal ­Berlinmur i försvarsspelet. Omöjliga att forcera.

På två matcher i slutspelet har de släppt in ett enda mål.

På totalt fem matcher i detta OS har de släppt in tre.

Kanada har haft en ­lika imponerande defensiv som de gamla sovjeternas offensiv.

De är regerande OS-mästare från Vancouver 2010 och det enda lag som vunnit OS två gånger sedan NHL-spelarna kom med 1998.

Klara favoriter i den här matchen.

Ett perfekt utgångs­läge för Sverige, som på något märkligt sätt redan räknats bort av de flesta.

De nordamerikanska journalisterna verkar övertygade om att den moraliska finalen redan är spelad, den mellan Kanada och USA.

Vänta bara, säger jag.

Sveriges semifinalmotståndare Finland krossade USA med 5–0 i bronsmatchen.

Jag hoppas det var ett omen.

Apropå gamla duster glömmer jag aldrig Stig Salmings ensamkrig mot Kanada på 1970-talet.

Börje Salmings storebror som inte tog skit av någon och när han svarade med samma mynt blev kanadensarna galna.

Mest gamla stjärnan Phil Esposito.

Han kunde aldrig glömma svensken och när jag var på JVM i Malmö pratade jag med Tomas Sandström som spelade flera säsonger i NY Rangers med Esposito som general manager.

Rangers hade åtminstone då en årlig ö­ppen dag i Madison Square Garden, då de fick bjuda in familj och vänner att åka med spelarna där ute på isen.

Sandström, som kände till den gamla historien, skämtade och sa att han hade en gammal kompis från Sverige på besök som han skulle ta med sig till Garden.

– Stig Salming, heter han sa Sandström

Då stelnade Espositos axlar, blicken frös till is och han nästan började skaka av ilska.

Så djupt kan svenska sår s­itta.

Jag hoppas de får ett nytt i dag.

ARTIKELN HANDLAR OM