Wennerholm: Måste ställa de obehagliga frågorna

SPORTBLADET

Skenäktenskap, köpta svenska guld och skatteflykt.

Anklagelserna har varit många sedan Abeba Aregawi blev svensk medborgare den 28 juni 2012.

Men det som från början mest luktade avundsjuka, börjar gnaga även i min skalle.

Det är obekväma frågor som måste ställas.

Det kan naturligtvis finnas naturliga förklaringar till det mesta.

Men inte till charaderna under VM i Moskva i somras, då Aregawi och hennes man Henok Weldegebriel låtsades som ingenting hänt och öppet berättade om sin kärlek och sitt lyckliga äktenskap. Det blev till och med en segerkyss efter VM-guldet.

Då hade de varit skilda i tre månader – sedan den 17 maj.

Varför hålla det hemligt?

Under samma VM i Moskva påstod den finländske managern Jukko Härkönen att det hela handlade om ett skenäktenskap och att Sverige köpt det VM-guld som etiopiskan sprang hem på 1500 meter i den ryska huvudstaden.

Men i en DN-intervju i september var de fortfarande ett lyckligt par utåt och alla anklagelser om motsatsen tillbakavisades.

Då hade de varit skilda i över fyra månader.

Visst väcker hela den här affären misstro och framförallt i omvärldens ögon. Jukka Härkönen sitter säkert och småler för sig själv just nu.

Skyndade på behandlingen

Jag har själv varit oerhört kritisk mot länder som framförallt Qatar, som köpt sig guld på de stora mästerskapen genom att göra etiopiska och kenyanska löparstjärnor till medborgare i oljelandet. Till slut fick IAAF skriva om reglerna för att hindra snabbövergångar.

Abeba Aregawi var en världsstjärna när hon blev svensk medborgare, favorit till guldet inför OS i London.

Hon tjänade redan bra med pengar på sitt friidrottande.

Och både SOK och Svenska Friidrottsförbundet gjorde allt för att skynda på behandlingen av hennes svenska medborgarskap, så att det skulle hinna bli klart i tid inför spelen i London. Det var inte den vanliga, utdragna processen utan ärendet blixtbehandlades i idrotts-Sveriges intresse.

Det väckte också en del kritik.

De lyckades också – men Aregawi valde ändå att tävla för sitt gamla hemland Etiopien i London.

Sedan dess har hon sprungit hem ett EM-guld inomhus i Göteborg och ett VM-guld utomhus till Sverige.

Och det kommer mera.

I helgen är det meningen att hon ska springa hem sitt tredje svenska mästerskapsguld vid inne-VM i polska Sopot.

Hon har sitt svenska pass som gör att hon kan resa fritt i världen och slipper de krav på visa som nästan alla länder ställer på etiopiska medborgare.

Men hon har fortfarande svårt med språket och hon flyttade tillbaka och skrev sig i Etiopien mindre än ett år efter att hon fått sitt svenska pass. Ett Etiopien där skatten är i princip noll. Hennes holländske manager Joos Hermens styr det mesta i den ekonomiska planeringen.

Jag vet också att hon är ifrågasatt internt i sin svenska klubb Hammarby, som enligt vad jag vet betalar henne ett sexsiffrigt belopp årligen, trots att hon knappt tävlat för klubben nationellt och ständigt nobbar SM.

För många lösa trådar

Det är ett känsligt ämne, men det är berättigat att ifrågasätta hur hela den här affären gått till och vad som var syftet från början. Det är för många lösa trådar.

Aregawis framgång som svenska har också utlöst massor av intresse från andra etiopiska och kenyanska löpartalanger.

– Ja, vi får mail dagligen från löpare i Eitiopien och Kenya som vill komma hit och tävla för Sverige, säger svenske managern Daniel Wessfeldt.

– Löpare som är kanske femma, sexa eller sjua i den mördande konkurrensen i sina hemländer, men som skulle vara överlägsna på sina distanser i Sverige. Givna i VM och OS.

Samtidigt är det svåra frågor. I vår globaliserade värld är avstånden inte större än att det går snabbare att flyga från Addis Abeba till Stockholm, än att köra dit med bil från Luleå.

Och Abeba Aregawi har naturligtvis skäl att bo i Etiopien, där träningsmöjligheterna är överlägsna under vinterhalvåret.

Det ifrågasätter jag inte.

Men hon borde rimligen tillbringa mer tid i Sverige än hon gör och vara en förebild för andra svenska talanger som vill upp. Och ställa upp på SM och hjälpa sin klubb Hammarby, som gjort så enormt mycket för henne (läs ordföranden Ingvar Åström).

Ge något tillbaka.

Och inte bara stapla mästerskapsguld och Diamond League-segrar på varandra.

■ ■ ■

Många drar paralleller till Ludmila Engquist, men det var en helt annan sak.

Hon kom hit, gifte sig med Johan Engquist och bosatte sig permanent i Sverige. Hon lärde sig språket och hon och Johan är fortfarande gifta så vitt jag vet.

Ludmila var också en färdig världsstjärna och vinstmaskin, men valde att skatta i Sverige och bosätta sig här permanent.

Och hon bor fortfarande kvar.

I hennes fall var det andra omständigheter som solkade karriären.

ARTIKELN HANDLAR OM