De unga stormar fram

Wennerholm: Vilken show – framtiden tillhör Angelica

Foto: BILDBYRÅN
Glädjetårar Känslorna var många hos Angelica Bengtsson efter hennes bronssuccé i Prag. ”Att se mamma och ”Gabbi” på läktaren och hela det svenska laget jubla, det var då jag blev som mest rörd”, säger Angelica.
SPORTBLADET

PRAG. Inne-EM slutade som jag hoppades redan från början.

Det unga friidrotts-Sverige stormar fram.

Angelica Bengtssons EM-brons i stav kändes som en nystart för Sveriges största talang.

Inte bara ett svenskt rekord och 4.70.

Utan ett hopp rakt in i framtiden.

Jag var i Globen när Angelica satte nytt juniorvärldsrekord med 4.63 för fyra år sedan. Redan som 17-åring.

Då var hon inte bara Sveriges största talang. Hon var en av världens största.

Men sedan dess har jag mött både tårar och svårmod och känslor hos Angelica under en karriär som stod still i fyra år.

Det var eviga tränarbyten och en inte helt komplicerad relation till pappa Glenn Bengtsson som hade tränat henne fram till det där juniorvärldsrekordet för fyra år sedan, men sedan fick kliva tillbaka för andra.

Men i dag verkar far och dotter ha försonats och jag tror det är en av de stora anledningarna till att Angelica är tillbaka där alla trodde hon skulle vara redan efter det där världsrekordet i Globen. Hon känner sig trygg igen.

Jag har alltid gillat Angelicas spontanitet och någonstans inne i henne bor det en vinnarmentalitet som är grunden för all framgång.

En tjej som hatar att förlora.

En tjej som vill ha mer när EM-bronset är säkrat och som grämer sig över att ha missat ännu ett svenskt rekord då hon rev ut sig på 4.75.

Hon visste ju att hon kunde ta den höjden. Det är svårt att se den bild hon själv beskriver, där hon grät på varje träning så sent som i början av sommaren och knappt vågade hoppa längre.

Ögon som glödde

Det var en mödosam väg tillbaka, då hon fick starta på nytt med kort ansats och sedan sakta ta sig högre och högre och med psykologiskt stöd från pappa Glenn som försökte få henne att känna glädjen igen.

Det här är inget unikt för en världstalang som går in i väggen och inte kommer högre eller längre eller vad som nu alla förväntar sig.

Inte minst Angelica själv.

Det har knäckt många talanger.

Men den Angelica jag såg här i Prag var nästan samma tjej som hoppade de där 4.63 i Globen.

Lite mer eftertänksam, lite mer erfaren, lite mer tilltufsad i livets hårda skola, men ändå med ögon som glödde lika starkt som på den där 17-åringen som just satt juniorvärldsrekord.

Jag tror det här blir ett lyft för Angelica och kan hon hoppa 4.80,

eller till och med 4.90 som pappa Glenn anser att hon kan, så kan hon ta guld i alla mästerskap. Det finns ingen Jelena Isinbajeva längre. Även om ryskan pratat om en comeback till OS i Rio har jag svårt att tro att hon verk­ligen gör det.

Under utomhus­säsongen 2014 räckte det med 4.80 (Fabiana Murer) för att kunna kalla sig etta i världen. Tvåa var Jennifer Suhr med 4.71, en centi­­meter högre än vad Angelica hoppade i går. Det visar hur nära hon är världstoppen. Om hon nu inte redan är där.

Får inte glömma Meijer

Det känns väl som Angelicas ryska namne, Anjelika Sidorova, som vann EM-guldet med ett personligt rekord på 4.80 kan vara det stora hotet i framtiden. Men Sidorova är två år äldre än Angelica.

Jag får inte glömma Michaela Meijer, 21,  när jag skriver om stavhopp. Var ska hon landa efter vinterns succé?

Hon är jämngammal med Angelica Bengtsson och var en nästan lika stora talang som 15–16-åring. Sedan tvingade skador och en mystisk sjukdom henne att hålla upp två hela år med friidrottandet. Hon kom tillbaka på allvar i vinter och blev VM-klar för Peking efter att ha persat med 20 centimeter och hoppat 4.50 inför EM. Och i kvalet här i inne-EM höjde hon sitt personbästa till 4.55 och missade finalen med en enda placering.

Inne-EM:s mest glömda svenska bragd.

Jag blir inte förvånad om att vi har ett svenskt stavunder på gång på damsidan.

Till sist Andreas Almgren, som blev fyra i finalen på 800 meter. Det enda lopp där taktiken sprack efter försök och semi.

Jag såg på hela honom hur besviken han var efteråt, där han stod med sin söndertrampade högersko. Men killen är fort­farande bara 19 år och tävlar i en av friidrottsvärldens tuffaste grenar. Jag tror han lärde sig mer av det här mästerskapet än en missad medalj. Det syntes på hela honom att tankarna redan var någon annanstans och någon plats i framtiden.

Jag har sällan sett någon lysa så mycket av revansch.

ARTIKELN HANDLAR OM