”Skrev stor svensk friidrottshistoria!”

Wennerholm: Bland det mäktigaste jag upplevt

1 av 2
SPORTBLADET

AMSTERDAM. Michel Tornéus 8,44 i spanska Sierra Nevada är bland det sjukaste jag upplevt i den här branschen.

I första hoppet, med kniven på strupen och utan någon andra chans att ta sig till OS i Rio.

Han känns nästan som en svensk Bob Beamon.

8,44, 8,44, 8,44 – för att travestera Sven "Plex" Pettersson från Mexiko-OS 1968.

Nä, jag tror knappt det är sant.

Sportbladets Mats Wennerholm.

Michel Tornéus har gått från besviken EM-silvermedaljör i Amsterdam till ett guldhopp i OS i Rio. På mindre än 48 timmar.

Det här rekordhoppet känns som att sikta på Rio och hamna någonstans ute vid Galapagosöarna.

En bra bit ut i Stilla havet och långt ifrån de "ynka" 8,15 som krävdes för en OS-biljett.

Plötsligt är han trea i världen med bara amerikanarna Jarrion Lawson (8,58) och Marquise Goodwin (8,45) framför sig på världsbästalisan.

Det är galet bra.

Skiter i förutsättningarna

Ätt det sedan är en tävling av kastplanskaraktär och under perfekta förhållanden skiter jag uppriktigt i.

Det var både hög höjd (2 300 meter) och perfekt medvind (+1.8), men ingen har förtjänat en OS-plats mer än Michel Tornéus.

Gåtan är att han inte passerat OS-kvalgränsen på det över ett år han haft på sig och tvingades satsa allt på mållinjen.

Jag tror det beror på hans absoluta besatthet av OS, där han är i samma klass som Stefan Holm.

Hela hans fokus har legat på Rio. Han avstod inomhus-VM i Portland i vintras trots en klar medaljchans för att stanna hemma och träna.

I dag kan man säga att den planen fungerat perfekt, men den höll ändå på att kosta honom en OS-plats.

EN centimeter från OS-brons

Michel Tornúes var OS-fyra i London senast 2012, då han var en enda centimeter från ett OS-brons.

Då hoppade han 8,11 som längst.

Nu kommer han till OS i Rio med 8,44 i ryggen.

8,44.

Jag måste skriva det igen för att förstå att det är sant.

Bo Beamons 8,90 beskrevs som ett hopp in i framtiden.

Michel Tornéus hopp är inte av den digniteten.

Men det är ett hopp rakt in i svensk friidrottshistoria.

ARTIKELN HANDLAR OM