Wennerholm: Ingen gjorde väsen av sig

SPORTBLADET

LONDON. Londons Diamond League var sista föreställningen inför OS i Rio.

Men de OS-klara svenskarnas insats kan sammanfattas med ett enda ord:

Superfiasko.

Största medaljhoppet Michel Tornéus var nästan en meter från sitt färska svenska rekord.

Men jag tror det var det bästa som kunde hända.

Ja, nästan en meter är kanske att ta i, men 67 centimeter är fjärran från de längder han landade på i spanska Sierra Nevada då han blev OS-klar i absolut sista minuten.

Michel Tornéus var det största svenska namnet och bäst av alla i startfältet med sitt årsbästa på 8.44.

Men det var bara på papperet.

Det märktes direkt att det inte fungerade den här dagen och han stannade på 7.77 i andra hoppet. Det fanns ingen kraft, inget lyft, ingenting. Och efter det hoppet såg jag honom slå ut med armarna och meddela arrangörerna att tävlingen var över.

Han erkände själv att han var nedtränad efter några tunga pass i veckan och inte ville ta några risker i en tävling där han kände att han var chanslös.

Jag kan förstå det. Ett klokt beslut.

Samtidigt har han satt en ny ribba med sina 8.44 i spanska Sierra Nevada. En resultat som kanske är en belastning i det här läget och bättre än det låter. Jag var kanske något överentusiastisk når det hände. Tog kanske inte tillräcklig hänsyn till att 2300 meter över havet och +1.8 i ryggen var optimala förutsättningar och bidrog till jättehoppet. Helt andra förutsättningar än de som är på havsnivå i Rio de Janeiro.

Dessutom:

Allt Michel Tornéus gör framöver kommer att jämföras med det där jättehoppet. Då känns de 7.77 han gjorde här i London nästan futtigt.

Däremot är jag inte det minsta orolig inför OS, där Tornéus är Sveriges största medaljhopp.

Han har erfarenheten, tränaren Oscar Gidewall har kunskapen och allt deras arbete är inriktat på en formtopp i Rio om tre veckor.

Men han är under en helt annan press nu. Ytterligare en påfrestning att hantera.

■ ■ ■

Erica Jarder fick nobben av SOK och blev enormt besviken att hon inte fick åka till Rio.

Det besvikelsen har inte mildrats.

Men hon motbevisade knappast de som tog beslutet efter 6.26 här i London.

Nej, Erica har inte hittat den form som gjorde henne till VM-finalist i fjol.

Jag måste fortfarande hålla med SOK i hennes fall. De krävde en form som inte fanns.

■ ■ ■

Den jag var mest imponerad av var stavhopperskan Michaela Meijer som stod över på sitt personliga rekord 4.62 och gick direkt på svenska rekordhöjden 4.72  här i London.

Kaxigt.

Andra hoppet var helt okay och det var tufft satsat.

Jag gillar inställningen och bara att hoppa på 4.72 stärker både självförtroende och känslan för höjden.

■ ■ ■

Annars kom det största jublet när britten Mo Farah stack ifrån alla på avslutande 5000 meter i värmen i London och sprang in på världsledande 12:59.29.

Oerhört imponerande.

Han är långlöpningens Usain Bolt.

Under slutvarven kokade hela stadion och påminde om vad som väntar nästa år då det är VM här i London.

■ ■ ■

Intressant också att Jamicas Shelly-Ann Fraser-Pryce inte alls verkar bara i OS-form. "Bara" trea på 100 meter där hon tagit två raka OS-guld. I år har hon bara varit under elva blankt en gång (10.93) och titeln som världens sprintdrottning är hotad.

Jag tror den titeln kommer tillhöra Dafne Schippers när OS i Rio är över.

Holländskan imponerade stort när hon vann 200 meter.

■ ■ ■

Annars var väl Johan Rogestedts lopp på engelska milen på fredagen det mest imponerande från svenskt håll. Jag var inne på att han borde fått en OS-biljett i går, men tyvärr klarade han inte kvalgränsen på 1500 meter och hamnade inte heller bland de 45 som bjöds in till Rio av IAAF för att fylla startfälten. Det gick inte ens att ta ut honom. Synd. Men Rogestedt har fått sitt stora genombrott den här säsongen. Han är en del av det nya svenska medeldistansundret en säsong som startade med att största stjärnan Andreas Almgren skadade sig. Tänk hur det kan gå.

ARTIKELN HANDLAR OM