Red Machine återfödd

Foto: REUTERS
Originalet (lilla bilden) och kopian (stora bilden). Manchester United bjöd på klapp-klapp-spel a'la Sovjet när Newcastle besegrades med 6-0.
SPORTBLADET

LONDON. Sexigare än så här blir inte lagsport på toppnivå, hade det varit hockey skulle vi snackat om klapp-klapp.

Fotbollens svar på Makarov-Larionov-Krutov heter Rooney-Ronaldo-Tevez.

Dagens Big Red Machine huserar på Old Trafford och heter Manchester United.

Det är i brist på annat jag gör jämförelsen med den gamla CCCP-ångvälten, jag är fortfarande smått omskakad efter Uniteds magnifika 6–0-uppvisning mot Newcastle, och möjligen var det bara åsynen av Sir Bobby Charlton i pälsmössa på läktaren som fick mig att tänka på sovjetiskt hockeyartisteri.

Obehagliga minnen

Men vi kommer ju i håg när Makarov och grabbarna var så överlägsna att de såg ut att kunna göra mål precis när de ville. Vi minns med obehag hur de kunde göra

10–0 mot Tre Kronor och ändå missa sju–åtta givna målchanser.

Ni som har extra bra koll vet till och med att det stod 0–0 efter en period i VM-finalen i Göteborg 1981 – sen vann Sovjet med 13–1.

På Old Trafford i går stod det 0–0 i halvtid mellan Manchester United och Newcastle. Wayne Rooney hade då haft fyra bra lägen på 20 minuter, det var ett tag som en slags privat prestigeduell mellan honom och Newcastles utmärkte målvakt Shay Given, Cristiano Ronaldo hade haft starka argument för en straffspark, Carlos Tevez hade varit mer omarkerad än en skunk i en parfymbutik, Ryan Giggs hade haft chanser... hela United hade liksom stått i kö för att sätta första dolkstöten i de svartvita ryggarna.

Men det stod som sagt 0–0 i paus. Det som hände sen var makalöst.

Klapp-klapp-fotboll (ja, ja... jag vet hur galet det låter) när Ronaldo (tre mål), Tevez (två mål) och Rooney (noll mål men fyrtiosju lägen) drog i gång ett samspel á la Sovjets gamla KLM-line.

Därbakom var Rio Ferdinand (ett mål) och Nemanja Vidic lika omutliga som om de hetat Fetisov och Kasatonov.

6–0 på 40 minuter

6–0 på 40 minuter, och det kunde lika gärna ha varit 12–0.

En värre utspelning tror jag aldrig jag sett i Premier League.

Viktor Tichon... förlåt, Sir Alex Ferguson, såg rätt nöjd ut.

Det fanns naturligtvis förmildrande omständigheter för Newcastle. Självklart var klubben mer än vanligt skakad efter sparkningen av Sam Allardyce – när det inte fanns nån klar strategi och spelmodell tidigare så kom den ju inte farande över natten – och när målen började trilla in gav man upp.

Farbror Nicky Butt såg inte längre ut som 46 år. Han såg ut som 68. Alan Smith syntes inte alls förrän han snackade till sig rött kort i slutsekunderna.

Båda tjänar miljoner men ingen av dem skulle platsa i den svenska landslagstruppen till Costa Rica.

I stället för att beklaga Newcastles öde valde jag emellertid att njuta av Manchester Uniteds uppvisning i går. Det var vacker fotboll. Det var stor fotboll. Det var... The Big Red Machine.

Efter Liverpools tappade poäng (1–1) i Middlesbrough börjar det alltmer se ut som ett lopp mellan tre hästar i toppen. Liverpool får koncentrera sig på att hålla sin fjärdeplats i tabellen, och det kan bli en riktig rysare. Fyra lag på 39 poäng nu: Pool, Everton, Aston Villa och Manchester City.

Chelsea hakar på United och Arsenal och det var imponerande att se Nicolas Anelkas inhopp i derbyt mot Tottenham (2–1) i går. Anelka kan vara exakt det lilla extra lyft Chelsea behöver i vår. Och eftersom jag var otydlig häromdan ska jag förklara vad jag menade med att han är världens dyraste spelare genom tiderna: han har sammanlagt kostat cirka 1,16 miljarder kronor om man räknar alla övergångar mellan olika storklubbar. Han har alltså kostat mer än såna som Juan Sébastian Veron och Hernan Crespo.

Det var alltså inte en enda övergångssumma mellan Bolton och Chelsea. Så roligt ska vi väl ändå inte ha.

För övrigt: Jag tror jag vet vem som är mest sugen på jobbet i Newcastle. Han finns inte på några oddslistor, och han har det bra där han befinner sig.

Men pengar och resurser lockar alltid och det tycks nu som om en viss thailändare har problem med att leva upp till ekonomiska förväntningar, det är inte säkert att framtiden för Manchester City är så ljus som vi tagit för givet.

Newcastle? Chelsea?

Jag skulle bli förvånad om Sven-Göran Eriksson tränar Manchester City under nästa säsong.