Matchen som hade allt

Det blev en blå explosion på Stamford Bridge

SPORTBLADET

LONDON. För det mesta är ju fotbollen på den här nivån kall och kompromisslös som en Lars Ekborg-monolog:

– Äh, en får inte vara blödig. Bunt´ ihop dom och slå ihjäl dom, bara.

Så kommer det kvällar som i går.

Tårar för mamma. Tårar för pappa. Tårar för Förintelsens offer.

Och rätt många tårar för Liverpool.

Men vi börjar med konstsim.

Regnet vräkte ner över Stamford Bridge och det skvätte om fötterna på spelarna, det var ett underlag som gjort för en som trivs i vatten, en hobbydykare.

Didier Drogba kom till semifinaldramat mot Liverpool som en föraktad man från alla håll utom Chelseas. Stämplad som filmare, fuskare, dykare och allmän skitstövel.

Så sent som i går skrev den prisbelönte krönikören Oliver Holt i Daily Mirror:

”Drogba står mig upp i halsen. Jag hoppas han försvinner. Jag vill inte se honom. Jag hoppas han äntligen gör allvar av sina hot att sticka till Italien eller Spanien. Han är en skam. Han är ett kråmande, falskt, klagande, dykande, gnällande, fuskande slöseri med tid”.

Gick demonstrativt ner framför Benitez

I samma veva hade Liverpools manager Rafael Benitez offentligt meddelat att han sammanställt en videofilm som bevis för Drogbas alla fejkade fall och osportsliga filmningar.

När Drogba fick veta det gick han till motattack och förklarade att han tappat all respekt för Benitez. Ordkrig följde.

Så det var naturligtvis helt givet att Chelsea-stjärnan skulle stå på benen i går, trots att det verkligen fanns anledning att trilla omkull i vätan.

De enda gångerna Drogba synade gräset var när han gick ner på knä och firade sina mål.

Efter 1–0 gjorde han först en dykrörelse, sen sprang han över halva planen och gick demonstrativt ner framför Benitez och jublade.

– Jag var besviken på Benitez. Han har sagt saker i tidningarna som försämrar min image, sa Drogba efteråt.

3–1-målet i förlängningen var en dolkstöt till i ryggen på Rafa. Resten av världen vet att Liverpools manager har rätt i sin kritik, men han fick ändå käka skit på Stamford Bridge.

Vuxna människor i medelåldern strax till höger om mig, långt ner på läktaren precis bakom lagledarbänkarna, stod som barnungar och gjorde simrörelser med armarna och vrålade och hånade Benitez svårt efter Drogbas mål.

Så spänt var det, så stort var hatet.

Jag vet vad Lars Ekborg hade sagt. Bunt´ ihop dom och slå ihjäl dom, bara.

Klev fram – tyngd av sorg

Nu blev Drogba en av tre stora Chelsea-hjältar i den ruggigt spännande 3–2-matchen.

Dramats huvudperson var förstås Frank Lampard. Inte ens det mest tillrättalagda manuskript från ett amerikanskt tv-bolag som köpt OS- rättigheter för hundra miljarder kunde matcha ögonblicket:

1–1 i en semifinal i Champions League. Förlängning. Straffspark för Chelsea.

Michael Ballack, världens kanske bäste straffskytt på den här nivån, tar den inte.

Drogba, den egotrippade, tar den inte heller.

Båda backar av respekt.

Fram kliver den gamle straffskytten Lampard, tyngd av sorg efter mamma Pat´s död för några dar sen. Han har gjort en stor match, men nu är det förlängning och Chelseas kanske viktigaste straffspark i historien och hela Stamford Bridge är tyst och på läktaren sitter pappa Frank Senior och...ja, mamma har faktiskt nyss dött.

Så sätter Lampard straffen säkert, det blir en blå explosion på Stamford Bridge, Frank sjunker ihop av känslor, gråter, kysser det svarta sorgband han har med sig och pekar mot himlen, mot mamma. Och på läktaren kramar gråtande vänner om pappa Frank S:r.

Men helvete, hur mycket ska man behöva stå ut med som en blödig person?

Den tredje hjälten hette Avram Grant, som också hade sina känslor att meddela omvärlden. Den buttre gamle gråstenen sjönk ner på knäna i sörjan efter slutsignalen, höjde armarna i luften och skrek saker som ingen i omgivningen förstod.

– Det var minnesdagen av Förintelsen, av Holocaust. Min 80-årige pappa överlevde den. Jag ville hylla honom, förklarade Avram efteråt.

Klubbägarna är ju som de är

Vi kunde snacka mer här om straffar och uteblivna straffar, om konstiga byten, om laguttagningar och diverse domslut, vi kunde diskutera hur länge som helst om Liverpools magnifika comeback i matchen och hur tappert laget var, men det enda vi kan enas om är att Avram Grant nu tagit Chelsea till final mot Manchester United i Champions League. Två engelska lag i final. I Moskva.

Vi kunde möjligen också göra en sak av att den förhatlige amerikanske ägaren Tom Hicks besökte Liverpools omklädningsrum efteråt och förklarade sig stolt över laget – och att Roman Abramovich, ryssen som köpt ihop Chelsea, inte var på Stamford Bridge i går heller.

Men klubbägarna, Thaksin Shinawatra och kompani, är ju som dom är. En aning oberäkneliga.

Jag vet i alla fall vad Lars Ekborg skulle ha sagt.

ARTIKELN HANDLAR OM