Jag såg fem fans med spanientröja

I Innsbruck dominerar blågult

SPORTBLADET

INNSBRUCK. Var hittar man fienden i den här stan?

Det är svenskar, svenskar, svenskar... överallt.

Spanien har sitt basläger strax ­utanför Innsbruck och har bekvämt makat sig till rätta här, men det är den Gula Armén som regerar i gränderna i gamla stan.

Spanjorerna gör nog klokt i att hålla sig undan.

Det var tjo och tjim i tisdags kväll efter 4–1 mot Ryssland, men i går såg jag knappt en spansk rödtröja på hela dan. Möjligen låg fansen – inklusive idioten som blåste som besatt i ett horn nedanför mitt ­hotellfönster – bakfulla och kved i sina härbärgen. Lagom åt dem, i så fall.

Just precis nu marscherar förresten en storartad trupp turkar gatan fram under högst detsamma hotellfönster och lever rövare efter 2–1-segern mot Schweiz. Men varken spanjorer eller svenskar behöver ju bekymra sig om Turkiet i det här ­läget.

Innsbruck är en fantastisk plats på det viset, det är en kokande gryta av fotbollsfans på liten yta, en bedövande charmig gammal stadskärna omgiven av snötäckta alptoppar och så vackert att man känner sig slagen i huvudet.

Men på samma gång: farligt.

De har läget under kontroll

Lite för många fotbollsfans från olika länder hopträngda på detta vis är aldrig nyttigt. Jag hoppas inte polissirénerna jag hör i detta ögonblick har att göra med turkarnas stolta inmarsch i fanzonen i centrum.

Men spanjorerna, som sagt?

Tja, de har väl inte mycket att tillägga. De lät fötterna tala i tisdags. Jag tror de känner att de har läget fullständigt under kontroll.

Jag tog en promenad genom centrum och såg max fem fans i spanska tröjor. Det var desto fler i gult och blått. Svenskarna dominerade varenda turistfälla i hela gamla stan.

Vid ett bord satt för övrigt ett glatt gäng klätt i rosa Sportbladet-tröjor och sålde färska Aftonbladet för en euro, alltså billigare än i Sverige, och var och varannan svensk köpte förstås tidningen för att ­läsa om Zlatan-succén och segern mot Grekland.

Det kändes som om Sportbladet och de svenska fansen ägde hela Innsbruck i går eftermiddag.

Dessförinnan hade jag och frontsoldat Markus Eriksson bilat till Neustift några mil utanför Innsbruck. Till spanjorernas högkvarter. Till ett mycket välmående fotbollslandslag.

Där, i en ännu överdjävligt vackrare miljö, drillade Luis Aragones sina lirare på en av träningsplanerna. På en annan, strax intill, joggade startelvan från rysslandsmatchen i lugnt tempo i sisådär tjugo minuter, sen fick det räcka.

De spanska stjärnorna hade egentligen blivit lovade en ledig dag under onsdagen, men Aragones ändrade sig efter uppvisningen mot ryssarna och beordrade nedjoggning samt tillgänglighet (i viss mån) för pressen.

Spanska spelarfruar med barnvagnar trängdes därför i leran runt träningsplanen och kände sig troligen blåsta på en hel fridag med sina män.

I presscentret rådde harmoni.

Vi ska ha klart för oss att ett pressdrev som följer till exempel Barcelona eller Real Madrid är av en helt annan, aggressivare sort än det sällskap som följer Spaniens landslag. Spanjorerna kommer, enligt spansktalande frontsoldat Eriksson, aldrig att bli lika engagerade i landslaget som i sina klubblag.

Landets största tidning, Marca, har fyra reportrar på plats för att följa Spanien. Själv har jag tappat räkningen på hur många från Sportbladet som är här för att rapportera om Sverige.

Nå, det är high fives och glada tillrop och väldigt käck hejarklacksjournalistik, särskilt efter en seger, och intervjuobjekten Luis Aragones och David Villa hade inte några svåra frågor att brottas med i går. Även om nu Aragones faktiskt fick en del smygkritiska frågor om det ganska mystiska bytet av Fernando Torres i början av andra halvlek.

Aragones blev i alla fal inte arg, trots att han ser ut att vara född arg och verkligen inte är nåt charmtroll på ett presspodium.

Inte det minsta oroade

Han satt bredvid den spanska presschefen. En kvinna helt klädd i svart som ser ut som Syster Diesel i ”Det våras för galningarna”. En kvinna, ett levande åskmoln, faktiskt, som helst inte talar engelska och som troligen tycker mycket ­illa om de journalister hon är anställd för att hjälpa. Jag tror Syster Diesel har gått samma grundkurs som sina kvinnliga kusiner i Premier League-klubbarna i England.

Nå, när presskonferensen väl var avslutad kom det fram fat med salami­skivor, det var så dags då, och efter mina besök hos ”fienden” i Grekland och Spanien står det klart att inga fotbollsförbund kan skämma bort sina pressdrev mer än italienarna och engelsmännen.Ostkuber hos grekerna. Salamiskivor hos spanjorerna. Ett engelskt drev, vant vid bufféer, skulle gått bärsärkagång.

På gatan utanför anläggningen, nedanför de enorma, gröna bergen med sina obegripligt hopsnickrade stugor högt däruppe, hade nån skrivit ”Luis Forever” med vit krita och stora bokstäver i asfalten. Som om det vore en cykeltävling.

Från en hyrd villa i branten, med uppbyggd studio, sände Canal Plus direkt från träningen (undrar hur mycket dom fick, dom som äger villan) och allt var frid och fröjd, allt var multo bueno.

Spanien möter alltså Sverige på lördag och allt jag kan säga nu är att fienden inte verkar det minsta oroad.

ARTIKELN HANDLAR OM