Vansinnigt

Peter Wennman: Det var en av de roligaste dueller som skådats

VILDA VÄSTERN Duellen mellan Blue Nose Alex och Angry Arsene slutade med seger för Arsenal efter två mål av supertalangen Samir Nasri.
SPORTBLADET

LONDON. De liknade två gamla revolvermän som stått och glott surt på varandra i åratal vid en bardisk i vilda västern.

– Jag orkar inte, sa den ene.

– Inte jag heller, sa den andre.

– Då går vi ut. Bara du och jag.

Och så blev det en duell med blanka vapen, utan medhjälpare, utan fusk, utan bakslug taktik under cowboyhattarna, utan nån sheriff som kom skrikande ”nu tar vi det lugnt, mina herrar” i sista sekunden.

Det bara small.

Det var fullt ös.

För oss som satt på Emirates var det som en dammig gata i Tombstone. Två legendarer som var trötta på allt skitsnack. Två gamla proffs som skottskadats i många dueller, men liksom aldrig blivit färdiga med varandra.

Angry Arsene i Arsenal kom med ett rykte som tränargeni. Gnällig, enögd och en usel förlorare, men ändå ett geni. En fransk professor som förädlat unga talanger i sitt laboratorium och fått dem att spela underbart vacker, öppen fotboll ... låt vara att de inte vunnit nåt på ett tag, men vem kan förneka skönheten?

Blue Nose Alex i Manchester United kom med en spypåse under hakan och The Double under armen, trött på tjatet om Arsenals fina fotboll och mumlade för sig själv: nu jävlar ska det bli åka av. Nu ska vi se vilka som kan spela positiv, rolig anfallsfotboll. Vassego, Wenger, här får du Ronaldo, Rooney, Berbatov och några till att bita i. Vad har du?

Jag vet inte om jag nånsin sett Sir Alex och Wenger så beslutsamt gå framåt och stirra varandra i ögonen. Ingen backade en meter. Det blev en fascinerande, fantastiskt underhållande match där den som hade MINST antal kulor i magasinet träffade oftast. Sånt kan hända.

Gunners hade fem man framåt

Arsenal vann med 2–1 (båda målen av Nasri) trots bara en anfallare (Bendtner) på papperet, men det fanns lägen vid 2–0 då Gunners hade fem man i attackposition medan United öste på med en handfull världstjärnor åt andra hållet i blixtsnabba spelvändningar. Det var helt vansinnigt. Det var en av de naivaste, offensivaste, roligaste dueller som skådats i ett möte mellan De Fyra Stora i ligan.

Så vad kan vi konstatera, så här ett dygn efteråt?

Att Sir Alex träffades rakt i bröstet i går. Men det var han som uppfann den skottsäkra västen. Han har redan rest sig.

Att Uniteds lagkapten Gary Neville avslöjades som en svag punkt av Arsenal, men det gav unge Rafael da Silva chansen att visa sin ruskiga talang. Oj, vilken högerback.

Att ett skadedrabbat Arsenal kan spela så lysande fotboll mot ett världsklasslag – efter förluster mot Fulham, Hull och Stoke – visar ännu en gång: Gunners är ett lag som drivs av lust, ett inspirationslag som inte kommer att vinna ligan. Men de kan bli europamästare.

Att ovanstående kanske inte är högsta betyg till Wengers värvarpolicy (ledartyper?) inför ligasäsongen.

Tro mig om ni vill, men jag tippade 2–1 till Arsenal mot United och 1–0 till Bolton borta mot Hull.

Hade jag tippat Liverpool-West Bromwich hade jag sagt 3-0. Lät lagom, liksom.

Det blev också 3–0 efter två mål av den onödigt hårt kritiserade Robbie Keane, en spelare som jag skulle älska att ha om jag vore tränare. Han levererar alltid förr eller senare, på grus eller gräs, i snö eller spöregn. Han springer som om han vore en enda stor korsbandsskada från nacken till lilltån, som en nutida Ken Hibbitt, men vilket fotbollshjärta!

Ingen kommunikation i försvaret

Svensken Jonas Olsson skulle kanske varit närmare Keane vid 1–0, men han hade ingen kristallkula att förutspå den där löpningen och Gerrards passning. Det råder ingen bra kommunikation i WBA:s försvar. Jag väljer ändå att se det positiva med Jonas, han är sensationellt bra med bollen, tycker jag. När han slår hårda, raka offensiva uppspel med vänstern ligger bollen perfekt limmad efter gräset, det blir den där kontinentala rullen som man aldrig ser nån annan svensk mittback klara av att få till. Jag vet en svensk anfallare som skulle älska att få den typen av bollar bakifrån, och hans namn är Zlatan Ibrahimovic.

Men eftersom Zlatan aldrig lär gå till West Brom får vi inte veta hur det skulle gå. Han får leva med passningar i midjehöjd. Såvida inteJonas Olsson hamnar i landslaget. Jag skulle gilla det. Det finns färdigheter hos honom som Lars-Roland borde kunna göra nåt av. Det kanske är dags för en ny sån där Sebastian Larsson-kampanj i den här spalten.

I spöregnet på Anfield stod förresten Rafa Benitez dyngsur och med slipsen virad tre gånger runt halsen. Det var inte The Wally with the Brolly. Det var The Fella without Umbrella.

Och dagens Johan Elmander?

Kan ha varit den sista matchen från start på ett tag, är jag rädd. Johans Bolton vann, men han själv blev svårt ifrågasatt igen.

BBC:s man vid sidlinjen rapporterade vad managern Gary Megson skrek under matchen:

– Johan, du måste jobba HÅRDARE!

Sen byttes Elmander ut. Det var inget gott tecken.