Det luktade 0–0 – lik förbannat vann Chelsea

Foto: Foto: Getty
Chelsea lyckades vinna mot ett storspelande Porto i spöregnet.
SPORTBLADET

LONDON. Hemligheten med att gå långt i Champions League?

Du ska vinna med 1–0 även när spelet inte fungerar särskilt bra, när motståndarna är bättre än du trodde, när omständigheterna är så jobbiga att du hellre skulle legat hemma i soffan och sett matchen på tv.

Det är först då du är torr bakom öronen.

Eller torr om fötterna, ska vi kanske säga.

Jag vandrade hem från Stamford Bridge i går kväll ihop med plaskblöta Chelseafans som hukade under paraplyerna, ett närmast tropiskt regn fick oss att VADA fram längs Fulham Road, och på så vis var det en ytterst osexig start på Team Ancelottis jakt på Champions League-titeln.

Det vräkte ner hela dagen, hela kvällen, planen var som ett träsk, det var inte nån inspirerande tummelplats för en första gruppspelsmatch mellan Chelsea och Porto. Det låg 0–0 i luften.

Men naturligtvis:

När allt var klart hade Chelsea lik förbannat vunnit med matchens enda mål (Anelka direkt efter paus) och stod med torra fötter, tre poäng och en lyckosam start i grupp D.

Det var, ärligt talat, inte rättvist.

Porto har växt

Ingen kan påstå att Porto är orutinerat eller fuktigt bakom öronen, portugiserna har deltagit femton gånger i den här turneringen och vunnit en gång, men det är ändå det där lilla, lilla som skiljer i vinnarmentalitet och hårdhet i matcher som i går.

Porto kom till The Bridge med massor av muskler. Jag satt länge fast i en slags Paulo Futre-bild av Porto som ett litet, tekniskt, blixtsnabbt lag med spelare som inte är längre än 1,65, men den klichéen har ändrats allt eftersom jag sett Porto mot engelska lag de senaste åren. Jag glömmer inte portugisernas jättematch på Old Trafford i fjol, de hade liksom...växt.

I många avseenden.

Nu hade de tagit ett steg till. My God, det tog tio minuter innan hela Stamford Bridge förstod att...aj, aj, det här kommer att bli en ruggigt blöt, jobbig, besvärlig kväll för Chelsea.

Bruno Alves satte en stenhård armbåge i tinningen på John Terry, en hälsning från en lagkapten till en annan, för att meddela vad som gällde. Guarin på mitten såg ut som Schwartzenegger i fornstora dar. Högerbacken Fucile var sensationell och tungviktare som Hulk och Fernando blandade kraft med finess. Jag imponerades svårt. Jag tänkte: detta Porto kan mycket väl gå till final i Champions League.

Genom eld och regn

Porto fick den sista halvtimman att se ut som en repris på Chelsea–Barcelona i i våras, och var värt en kvittering. Men det Chelsea som egentligen bara hade en riktigt lysande period i matchen, mellan den 15.e och 25:e i första halvlek, höll ut den här gången.

Det är alltså nånting speciellt med såna lag som Chelsea...antingen vinner de en ligamatch i sista sekunden, eller också går de genom eld och regn för att vinna med 1–0 mot ett lag som gör en kanonmatch.

Många experter kritiserade Chelsea i tv i natt och menade att laget spelat dåligt. Men jösses...var det ingen som tänkte på att Porto faktiskt var skitbra? Och att Chelsea vann ÄNDÅ?

Och ska vi tala vidare om mental hårdhet kan vi ta Manchester United. Besiktas borta. En arena som ligger i Europa, men som har utsikt mot Asien över ena kortsidan. En superfanatisk hemmapublik, en slags psykologisk sluggerfest, en fight som vilket lag som helst i världen skulle nöja sig med oavgjort i.

Sir Alex signalerade också just det med sitt val av Wayne Rooney som ensam på topp i ett 4–5–1-system: 0–0 är okej. Men plötsligt såg gamle Fergie nåt. Han plockade ut Rooney (som blev vansinnig), kastade in Michael Owen och Dimitar Berbatov och gick över till 4–4–2. Och så nickade Paul Scholes in Uniteds segermål.

Ren tur? Genidrag?

Nja, torra skor, torrt bakom öronen, torra fakta, liksom.