Fergusons utbrott

Wennman: Det var en dålig Purple Nose Day

SPORTBLADET

LONDON. Tror ni inte jag vet vad ni vill?

Ni vill att jag ska skriva att domaren var en idiot.

Okej, vi kan ta den diskussionen längre ner.

Låt oss börja med ett lagom klyschigt konstaterande:

Det var inte Manchester Uniteds dag.

Foto: Foto: GETTY IMAGES
Rasande Sir Alex Ferguson var inte nöjd med förlusten och lugnas ner av fjärdedomaren.

Det är ju gott om så kallade ”dagar” i Storbritannien annars, det var Guy Fawkes Day i torsdags (slå upp det om ni inte vet vad det är), Remembrance Day i går, det är Fathers Day och Mothers Day, Bank Holidays, Memory Days av olika slag, till och med nåt som benämns Red Nose Day, och ofta – nästan varje helg – Sir Alex Ferguson Day. Vill man vara elak kan man kalla den Purple Nose Day.

Det är tammefan en ny Dag varje dag.

En bra Purple Nose Day går ut på att Manchester United länge är illa ute, till slut gör mål på stopptid och domaren som avslutning blir rullad i tjära och fjäder av Sir Alex.

Nu blev det inte så i går...jo, domaren blev rullad nerför gatan, självklart...men denna söndag var ändå reserverad för andra gubbar.

Stolta, haltande, tappra gamla män med rader av utmärkelser på sina röda rockar hyllades för sina insatser under kriget, och synen av hjältarna och glittret fick möjligen Stamford Bridge att tänka: imponerande, men nu räcker det med tjusiga medaljer hängande mot röd bakgrund.

Chelsea kopplade ett minigrepp

Tungviktaren i den blå hörnan, Chelsea, vann med 1–0 efter en nick av John Terry (som kan ha nuddat Nicolas Anelka på vägen), ryckte ifrån United med fem poäng i tabellen och tog ett litet minigrepp om ligan. Det är alltså en Blue Shirt Day i sikte i vår. En liten helgdag reserverad för sydvästra London. Gratis spaghetti på Fulham Road. Rött vin rekommenderat av Carlo Ancelotti. Fria smärtstillande sprutor av Didier Drogba.

Vi återkommer till den diskussionen när januari och februari drar iskalla vindar över Storbritannien, när det händer saker i transferfönstret, när de afrikanska mästerskapen spelas, när skadorna kommer tätare och lagen måste kliva ner i jordkällaren och öppna konservburkarna.

– Viktig seger? Ja, men inte SÅ viktig. Vi har slagit Liverpool och Manchester United, men vi har förlorat mot Wigan och Aston Villa. I alla matcherna handlar det om tre poäng. Den här segern är betydelselös om vi inte är fokuserade mot nästa motståndare (Wolves hemma), sa Ancelotti.

Han dolde sin glädje bra, men det stämmer ju att det är långt kvar. Jag håller fast vid Chelsea som favorit till titeln, men tror Man United blir ett hot in i det sista. Arsenal ser ut som one-million-dollar just nu och kan kanske stå distansen ut den här säsongen. Jag räknar inte ens bort Liverpool än. Allt är ovanligt öppet efter en höst där utmanarna Manchester City, Tottenham och Aston Villa fortfarande är med och hugger. Har en känsla av att det kommer att bli en grym vår med många kanonmatcher i Premier League.

Prestigemötet i går blev exakt som jag förutspådde, ett mittfältskrig, stjärnor som neutraliserade varandra, få öppna målchanser, hög klass på allting, inga misstag, allt talande för 0–0...innan Chelsea hittade den där enda trisslotten med vinst i en stor bunt med gummisnodd runt.

Jag säger inte att segern var oförtjänt, absolut inte. Jag säger bara att tre poäng var väldigt bra betalt för ett 0–0-framträdande. Chelsea har vunnit elva raka hemma nu, det är rekord, och laget släpper inte till NÅNTING bakåt. John Terry och Ricardo Carvalho var lysande i mittförsvaret och gjorde sitt jobb på Wayne Rooney, men den som överraskade mest på mig var högerbacken Branislav Ivanovic. Han gav redan från start Chelsea den bredd som behövdes i ett centralt system som ett tag hotade att kollapsa mot Uniteds mittfältsidé.

Sir Alex, utan Rio Ferdinand, Nemanja Vidic (på bänken) och Dimitar Berbatov spelade den utsökte Darren Fletcher (fantastisk spelförståelse) ihop med Michael Carrick i ett 4-2-3-1-system. Han använde Anderson i en offensiv mittroll och gav Chelsea både matematiska och tempomässiga problem innan Ancelotti insåg faran, lät Deco och Essien skifta positioner en bit in i andra halvlek och fick mer bredd över spelet.

Domaren hade fel

United skapade mer totalt sett och var värt poäng. Det var ändå intressant att se hur John Terry och den småfule Ricardo Carvalho tog ner Wayne Rooney.

Chelseas Didier Drogba hade det lika svårt mot Uniteds utmärkta mittbackar Jonny Evans och Wes Brown. Jag tycker nog att Anelka var bättre. Men jag håller med Alan Hansen på Sky:

– För att hitta fram med en avgörande passning från mittfältet till en anfallare i en sån här match måste du heta Michel Platini.

Och målet, då? Idio...eh, domaren?

1) Frisparken före var nog feldömd.

2) Drogba kan ha varit offside.

3) Drogba kan ha dragit ner Evans. Han liksom drog, ba.

Jag vet bara att England kanske behöver pressa in en Referees Day, en domardag, i almanackan också. Nåt skottår, eller så?