Kungen av Manchester

Wennman: Tevez frontman i ett nytt rock’n roll-band

SPORTBLADET

LONDON. Det var kallat till Blues Night, Manchester City mot Chelsea, och folket kom för att höra var det där improviserade, lite sorgsna City-solot egentligen tänker ta vägen.

Rekordpubliken fick nåt annat. Mitt i ljudet av plaskande regn och smällande bankböcker fick den... rock´n roll.

Det svängde så häftigt att till och med Manchester United började dansa.

Normalt sett sjunger Carlos Tevez, som är medlem i den argentinska gruppen Piola Vago, så illa att man vill hålla för öronen. Men i går stod han som frontman i ett sånt där superband som det var så populärt att skapa på 1970-talet:

Man tog de skickligaste individualisterna från olika grupper och försökte skapa en orkester som skulle knäcka alla andra.

Det var inte så ofta det fungerade.

Det har inte fungerat så ofta i fotboll heller.

Undantaget heter Chelsea, som på kort tid köpte ihop ett gäng stjärnor och fick dem att spela i samma tonart. Efter Roman Abramovichs miljardsatsning toppade Chelsea snart Englandslistan.

Manchester City försöker som ni vet göra en Abramovich med hjälp av Shejk Mansours oljepengar och det har väl så här långt gått... så där.

Men när nu dessa två rika klubbar drabbade samman under buller och bång och blå månar på storbildsskärmarna, ”The Clasch of the Cash”, satt varenda City-ton perfekt.

City bröt kryss-förbannelsen

0–1 efter åtta minuter (studs i ryggen på Emmanuel Adebayor och in) vändes till 2–1 efter mål av samme Adebayor och Carlos Tevez. Det gungade på Eastlands. Det var ett City som förtjänade segern och som bröt den där kryss-förbannelsen i ligaspelet. Det var ett City som skulle ropats in för ett extranummer om det lirats rock.

Målvakten Shay Given räddade en Frank Lampard-straff (hur många målvakter i ligan kan skryta med det?) och framstår allt mer som Man Citys bästa värvning.

Given kanske till och med börjar likna världens bäste keeper.

Mitt-mittfältarna Nigel de Jong och Gareth Barry jobbade ner Chelseas tunga mittfält på ett sätt som inte skådats

tidigare i höst, det var intressant att se Lampard så hjälplös, den stenhårde Essien så förbryllad av sin egen medicin och vänstersidan så chanslös mot den pigge, inspirerade Shaun Wright-Phillips.

Carlos Tevez, den begränsade sångaren, var BRILJANT matchen igenom. Han har nu gjort vinstgivande mål mot Arsenal och Chelsea inom loppet av fyra dagar och nynnade möjligen på Piola Vagos enda stora hitlåt när han passerade Carlo Ancelotti efteråt: ”Lose Your Control”.

Sir Alex måste vara löjligt nöjd

Jag tror inte för ett ögonblick att Chelsea förlorat kontrollen trots de bleka insatserna i veckan som gått. Men det bör däremot oroa att det nu bara är två poäng ner till Manchester United i ligatoppen. Är det en ledning som kommer att överleva de afrikanska mästerskapen?

Sir Alex Ferguson är inte den som börjar vicka på höfterna när de högljudda grannarna, Man City, vinner. Men han måste ha känt sig löjligt nöjd på bussen hem från London i går kväll. Först seger mot West Ham med 4–0, sen alltså stryk för huvudkonkurrenten Chelsea.

Jag satt på Upton Park och njöt som vanligt av allsången i ”Forever Blowing Bubbles” och upplevde nån slags klassisk engelsk-lördag-eftermiddag-stämning. Jag trodde dessutom att West Ham skulle ha en jättechans till tre poäng när jag såg Man Uniteds uppställning.

Men det spelade ingen roll att United hade sex försvarare borta, fick två till skadade under matchen, spelade med Darren Fletcher som högerback och Michael Carrick som mittback i en timme...ålder går före skönhet, som de säger.

Jag vet inte när United senast hade Gary Neville (skadad efter en halvtimme), Paul Scholes och Ryan Giggs i startelvan, men de är tillsammans äldre än 100 år. Till och med äldre än Sir Alex.

Scholes har gjort likadant i 15 år

Och det var Scholes som sköt 1–0 från den där halvcirkeln vid straffomådeslinjen på stopptid i första halvlek. Han har gjort det målet i femton år. Det är världens sämst bevarade hemlighet att Scholes kommer just där och skjuter precis så – men West Ham (utan Carlton Cole och Matt Upson) hängde inte med. Hammers var en fruktansvärd besvikelse rakt igenom och blev efter paus ännu mer överkört av ett Man United som spelade med sju mittfältare och hade en (!) ordinarie back kvar.

Till sist:

Två mål och Sebastian Larsson, ett av Johan Elmander och en trevlig hyllning av Fredrik Ljungberg på Emirates. En liten moppsig påminnelse om att Sverige fortfarande existerar i Premier League.

FAKTA

Andra förbjudna övergångar

Sol Campbell, till Arsenal

Mittbacksbjässen gjorde en av de mer ”förbjudna” flyttarna när han gick från Tottenham till ärkerivalen Arsenal. Efter transfern fick han ta emot flera hot.

Michael Owen, till Man United

Den tidigare Liverpoolstjärnan gick i somras till Man United. Även om han varit borta från Liverpool några år var det väldigt impopulärt bland Liverpools fans.

Ashley Cole, till Chelsea

Rivaliteten mellan Chelsea och Arsenal är inte som Arsenal och Tottenham. Men sedan Ashley Cole flyttade till Chelsea kallar Arsenals fans honom Cashley Cole.

Michael Thomas, till Liverpool

1989 gjorde Thomas målet som gav Arsenal ligatiteln före Liverpool. Efter ännu ett guld med Arsenal 1991 flyttade Thomas därifrån – till Liverpool.

Peter Beardsley, till Everton

Var en av stjärnorna i Liverpools superlag i slutet av 80-talet. Men 1991 var Liverpooleran slut, då gick han lokalkonkurrenten Everton.

ARTIKELN HANDLAR OM