En driftkucku – men han dyker upp igen

SPORTBLADET

LONDON. Sa jag adjö när jag kom?

England, Manchester City, Mexiko, Notts County, Elfenbenskusten...och Leicester City.

Detta är genant för Teflon-Sven, detta kan aldrig rinna av honom.

Men slut som tränare? Tror jag inte.

Det kommer att dröja ett tag, den gamle fantomen kommer att dra sig tillbaka till de djupa skogarna och slicka sina sår tillsammans med Guran, men så småningom dyker han upp igen.

Var?

Ingen aning.

Men det fungerar så i den här branschen. Har du en gång blivit ett namn sparkas du hit och dit, inte längre uppåt – men i sidled eller snett neråt. Du kan heta Sam Allardyce eller Peter Reid eller nåt annat, förr eller senare gör dina goda kontakter med klubbledare runt om i världen att du får ett nytt jobb. Och få fotbollstränare har bättre rykte bland slipsarna i de fina salongerna än Sven-Göran Eriksson.

Blir en fotbollens Leif Boork

Det finns så klart en gräns. Det kommer en dag när Svennis blir en fotbollens Leif Boork och står där med alla skepp brända, med ett CV som inleds strålande och fortsätter med sparken, sparken, sparken...och när ingen längre är imponerad av dina gamla meriter.

Den dagen närmar sig med stormsteg nu, mannen har blivit 63 år, men känner jag Svennis rätt kommer han att vilja ta revansch och ta ett nytt jobb nånstans så småningom när han hämtat sig från den här smällen.

Arabvärlden, kanske?

I England kan han vara körd för gott.

Här är han nu en driftkucku på nytt, det finns Svennis-hatare som skrattar gott i dag, och det är löjligt hur fort det svänger.

För bara några månader sen var han stekhet efter att ha storhandlat spelare för den thailändske ägaren Vichai Raksriaksorns pengar. Han la ut 160 miljoner på lirare som Paul Konchesky, David Nugent, Jermaine Beckford, Kasper Schmeichel och några till, och allt såg lovande ut för Leicester City.

Mina kollegor i det engelska pressdrevet, som har ett slags hat-kärleks-förhållande till Eriksson, såg en ny vår komma för honom. Det var till och med ett par av dem som började snacka om att Svennis kunde bli den förste att göra comeback som engelsk förbundskapten. Hans rykte hade förbättrats dramatiskt, och med Englands resultat på senare i tid i bakgrunden växte hans tre kvartsfinalplatser i stora turneringar i betydelse.

Leicesters tålamod var kort

Men så sent som under Manchester-derbyt i söndags var den hånfulla tonen tillbaka. Det låg ett nytt fiasko i luften.

Först fick jag, som svensk, pikar (som om jag hade med saken att göra) för hans meningslösa krönikor i tidningen The Independent. Och de har verkligen varit konstverk i avdelningen diplomati.

Sen började det undras hur länge gamla fina Leicester, The Foxes, skulle ha tålamod med honom.

Well, det tålamodet var kort.

Under måndagen, efter chockförlusten med 3–0 hemma mot Millwall, kallade Svennis till krismöte med spelarna och sa:

– Hade jag varit ägare efter en sån här bedrövlig match hade jag gett managern sparken.

Senare samma dag hände just det. Svennis blev inkallad till ägaren och fick – sparken.

Han kan aldrig ha trott på det själv. Han var trots allt bara några ynka poäng från en kvalplats till Premier League, och vi är bara inne i slutet av oktober.

Falsk shejk och en knäpp thai

Men den här branschen är, som sagt, grym.

Svennis har nu sparkats från England på grund av en falsk shejk i News of the World, en knäpp thailändare i Manchester City, en kulturkrock i Mexiko, en bedragare i Notts County (Svennis hoppade av själv), en drömmare i Elfenbenskusten och en annan thailändare i Leicester.

Det måste svida oerhört, min första tanke var att detta är den definitiva knäcken för Sveriges genom tiderna mest framgångsrika fotbollstränare, men jag är inte så säker på det.

Han kommer att dyka upp igen.

Nånstans.

Nån gång.

ARTIKELN HANDLAR OM