Holm: I går fullbordade Piraternas stjärna ett fantastiskt speedwayår

SPORTBLADET

SANNAHED. Speedwayen har fått sin egen kung Midas. Allt Greg Hancock rör vid blir till guld.

41-åringen har vunnit allt i år, utan att förlora ödmjukheten. Den egenskapen, om något, gör honom unik.

Idrottsvärlden i allmänhet och speedwayen i synnerhet är fylld av egoister, av förare som stirrar sig så blinda på lönens storlek att de knappt vet vilken klubb det är som erbjuder den.

Det är det, jakten på pengar, som får dem att byta arbetsgivare år efter år.

Greg Hancock körde för Rospiggarna under 15 säsonger och kommer med stor sannolikhet att avsluta karriären i Piraterna. Utan honom i laget hade inte SM-guldet hamnat i Motala.

Amerikanen visar något för utländska förare så unikt som klubbkänsla, lojalitet och, framförallt, ödmjukhet.

Greg Hancock bevisade det senast i går.

När han och Jonas Davidsson säkrat Piraternas första historiska SM-titel sprang förarna bort till supportrarna i ena kurvan, där de hissades av öl- och segerrusiga fans.

Mitt i kaoset bad jag om att få byta några ord med den största av alla stora hjältar. Det är i sådana situationer idrottsmän ber reportrar dra åt skogen eftersom de inte vill bli störda när de under några magiska minuter samlar ögonblicksbilder till sina memoarer.

Har aldrig drabbats av avundsjukan

Det är i en sådan situation Greg Hancock hälsar genom att ta i hand och sedan svarar på alla frågor:

– Det här är helt fantastiskt. Vilket år!

Han hyllade sina mekaniker (”De är bäst i världen!”), lagkaptenen Stefan Andersson (”Det är han som har byggt det här fantastiska laget!”) och sina lagkamrater (”I semifinalen mot Vetlanda visade de att de kan slå vilket lag som helst utan mig. Jag var knäskadad och såg matchen på tv. Jag var i chock, hoppade omkring i vardagsrummet på ett ben. Piratdansen! Ha, ha, ha.”).

Fråga inte varför Greg Hancock har blivit känd som Mr Nice Guy. Det är inte konstigare än att folk kallar en vävstol för vävstol och en sten för sten. Avundsjukan och missunnsamheten som finns inom speedwayen har aldrig drabbat honom, just för att han är den han är.

Hancock är inte bara ödmjukheten personifierad och speedwayens främste ambassadör. Han är världens överlägset bäste förare och kan summera ett sagolikt 2011: VM-guld, svensk mästare med Piraterna, polsk mästare med Zielona Gora, dansk mästare med Slangerup och tjeckisk mästare med Mseno.

Sedan spelar det ingen roll att han är så gammal att han skulle kunna vara klasskamrat med barna Hedenhös.

Hancock fyllde 41 år i somras och skrev på sitt första proffskontrakt, med Cradley Heath Heathens, 1989.

Han vann sitt första VM-guld 1997. Då, när han säkrade titeln i Vojens, hade Piotr Pawlicki, hans yngsta lagkamrat i Piraterna, ännu inte fyllt tre år.

”Säsongen är svår att beskriva med ord”

Greg Hancock är evigt ung, evig kung. 2011 är han bättre än någonsin.

– Den här säsongen är svår att beskriva i ord. Karriären har gått upp och ner men i år har jag hittat en jämnhet som jag inte varit i närheten av tidigare, säger han.

Jag frågade Greg om han inför säsongen verkligen vågade tro att Piraterna skulle ha något med SM-guldet att göra.

– På papperet, nej, svarade han.

Piraterna vann ändå, för Piraterna har Greg Hancock i laget. Han, om någon, får sina lagkamrater att växa.

Han tänker inte i första hand på sig själv, utan på laget. Den som ifrågasätter det har inte gått igenom hans matcher i piratvästen. Inför den andra finalen hade Greg Hancock kört 99 heat för Piraterna, och haft mindre namnkunniga lagkamrater före sig i 28 av dessa.

Han drar fram sina lagkamrater och hjälper dem sedan att hålla motståndarna bakom sig.

Det utvecklar unga förarna och formar lag som vinner guld. Han är väl medveten om det, kung Midas.

ARTIKELN HANDLAR OM