Flytten räddade karriären

I Tyskland föddes tron på OS-medalj: Jag fick en känning – jag kan göra det

FÖDD I STALLET Hästarna har alltid varit en naturlig del i familjen Algotsson. Till vänster Sara med systern Linda hemma i Körningsven 1995. Till höger grattas hon av mor och far efter silvret.
SPORTBLADET

Sara Algotsson Ostholt var medaljtippad både i England och Tyskland. Men inte i sitt hemland.

Inte förrän i måndags.

Nu har hon presenterat sig för hela Sverige och världen som Silver-Sara.

– Vem hade trott att en liten fräknig tjej från Småland skulle ta första medaljen, säger 37-åringen.

De svenska medaljhoppen Rolf-Göran Bengtsson och Patrik Kittel hade redan som barn som mål att komma till ett OS.

Så tänkte aldrig Sara Algotsson Ostholt. Hon bara red, som hon var född till att ­göra.

Men att hon red ända fram till medaljpallen i London är ingen slump. Den blonda lilla tjejen med hästsvans har allt vad som krävs av en tävlingsmänniska.

– Ja, hon är duktig på att fokusera, inte alls någon stressad person, berättar mamma Margareta Algotsson som var på plats i London.

Egentligen är det banktjänstemannen Margareta Algotsson som ligger bakom allt. Hon har själv ridit och ”alltid hållit på och tävlat” och tog med Sara och storasyster Linda till stallet hemma på gården i Körningsven.

– De är nästan födda i stallet. När dom var små hade jag ibland en framför sadeln och en bakom när jag red, säger hon.

Det är inget skämt. Hästarna är en naturlig del i familjen Algotsson. För det är Margareta som producerar alla tävlingshästar till döttrarna, och har alltid gjort. De har helt enkelt aldrig haft råd att köpa någon färdig häst.

När Sportbladet frågar Margareta om hon har någon bild i sin telefon på Sara som liten säger hon:

– Nej, men jag har en på Wega som föl med sin mamma La Fair.

La Fair är liksom Wega född hemma i Körningsven och tävlade med Linda Algotsson i London-OS.

Två år äldre Linda Algotsson gick före ­ i tävlingskarriären och hoppade ganska ­tidigt av sin lärarutbildning för att satsa på hästar på heltid.

Utvecklingen planade ut

Ekonomiutbildade Sara behöll sitt civila jobb längre.

Sara tog SM-guld och var med i den svenska OS-truppen i Aten. Men för fyra år sedan kände hon att utvecklingen planat ut och bestämde sig för att satsa fullt ut på tävlandet. Det blev flytt till Tyskland och hästmeckat Warendorf.

– Jag tyckte det var dags, innan jag blev för gammal, säger hon.

Men det fanns en annan tung anledning. Den hette Frank Ostholt och var tysk landslagsryttare. För två år sedan fick de dottern Wilma. Tävlings­uppehållet blev inte långt.

I sin OS-ryttarbiografi berättar Sara att Wilma varit i elva länder innan hon fyllde ett år och att det var lite stressigt att amma mellan varje start en tävlingsdag.

Flytten till Tyskland blev ett lyft för tävlingskarriären. I Sverige är fälttävlan en liten sport. I Tyskland går det att tävla varje helg. Det ger en rutin som är omöjlig att få i Sverige.

”Kan aldrig ersättas med pengar”

Maken Frank Ostholt, OS-guldmedaljör 2008, har stor del i framgångarna som tränare och ständigt stöd. Så även under dessa dagar.

Själv var han reserv för det tyska laget och hade det tvivelaktiga nöjet att följa sin OS-guldhäst från läktaren. Förra året såldes den till USA och tävlade i London med Karen O’Connor.

Saras häst Wega kommer inte att säljas. Trots alla feta bud. Det kan ägaren Margareta Algotsson garantera.

– Vi föder inte upp hästar för att sälja, säger hon.

– Jag är van vid att inte ha några pengar. Jag har blivit erbjuden så mycket så att jag aldrig mer skulle behöva jobba. Det skiter jag i. Upplevelser som den här kan aldrig ersättas med pengar.

En sådan hästägare är guld värd för en ryttare. Och nu vågar den fräkniga tjejen från Småland tro på guld. Om fyra år.

Men faktiskt började hon tänka så redan i vintras på en OS-träff där Jan Jönsson berättade hur det kändes att ta brons i Munchen 1972.

– Han hade klart för sig flera månader innan att han skulle ta medalj. Då på något sätt fick jag en känning att om jag kör min grej så kanske. Och faktiskt nu sista dagarna har jag tänkt att jo, jag kan nog också göra det.

Storbritannien skulle kunna skicka tio OS-lag i fälttävlan. Landet har 300 stora tävlingar om året. Sverige två.

Ändå var det en svensk som tog en individuell medalj. Inte en hemmaryttare.

Svensken Lars Breisner är förbundskapten för det engelska laget och adlad för sina insatser. Om Sara säger han till Sportbladet:

– Hon har varit fantastisk och gjort ett otroligt jobb hela vägen. Hon har gjort mer för den svenska fälttävlan än någon annan gjort de senaste femtio åren.

Röster om Silver-Sara

Sara Algotsson Ostholt tog ett OS-silver efter en riktig rysaravslutning. På hemmaplan jublade ryttarprofilerna ikapp:

Malin Baryard, landslagsryttare i hästhoppning:

"Jag vittrade en medalj och hon vinner verkligen ett silver. Hon har gjort väldigt fina ritter och hästen hoppar strålande.

Hon gör en liten tabbe, det är lite "sista hinder-ångest". Känslan är att hon är lite sen i beslutet inför sista hindret och det är en jättemiss som kostar guldet. Sen har hon extrem otur, bommen faller ju åt fel håll! "

Jan Brink, dressyr-ryttare:

"Fantastiskt roligt! Jag känner familjen Algotsson väldigt väl och har även tävlat i OS med dem i Peking-OS så det här gladde mig mycket. Jag följde upplösningen på radion och det var fruktansvärt spännande. Klart att det är lite tråkigt att den touchar sista bommen där, men herregud det är så tufft i världstoppen att ett silver är jättebra.

Jag tror det här föder en känsla bland de övriga i landslaget att det inte är omöjligt det här, det är jättebra för laget"

Helena Lundbäck, landslagsryttare i hästhoppning:

"Jag tycker det är grymt bra, sjukt bra. De red bra i Aachen före OS så jag kände väl lite i maggropen att de kunde vara en underdog. Medaljen är väl inget jag känner mig jätteförvånad över om vi säger så.

Jag såg inte hoppningen men att riva det sista hindret är det mest förjävliga som finns, det är så ruttet. Det är vanligt att man försöker göra lite för mycket, ratta för mycket, när man är i ledarposition in mot sista hindret. Men oavsett är det en grym prestation."

Peter Eriksson, före detta landslagsryttare i hästhoppning:

"Det är jättebra med ett OS-silver men så klart förargligt när man legat så bra till. Men man kan också tänka att det kunde ha blivit ännu värre. På EM när Rolf-Göran vann EM så tappade den som ledde inför avslutningen till en fjärdeplats. Så ett silver är fantastiskt stort.

Sara har varit bra under en längre tid och jag tycker hon har blivit en mycket bättre ryttare sedan hon kom ner till Tyskland."