”Jag slutar med flaggan i topp”

Alshammar om sitt sista OS – och det märkliga målet på 50 fritt

Foto: TT
Alshammar med OS-fanan
SPORTBLADET

Rio de Janeiro. I 20 år har hon tillhört världseliten. När ­Therese Alshammar, 38, i dag för sista gången i livet dyker ner i en bassäng för att simma ett olympiskt försök vet hon inget om framtiden.

Hon vet bara detta.

– Jag slutar med flaggan i topp.

Det måste vara OS mest laddade svenska uttalande. Orden är så bräddfyllda med mening att jag inte uppfattar dem under intervjun utan först när jag lyssnar av inspelningen.

Therese Alshammar är framme vid sin karriärs ytterlinje. Snart ska hon kliva över gränsen, ut i det okända, men inte än.

– För att fortsätta måste man verkligen ha hjärta och känna att simning är det bästa man vet. Det är det för mig fortfarande, men jag vet inte hur länge till. Det kanske vore skönt om det inte var det. Så har jag aldrig känt tidigare.

Hon kan sluta när hon vill. Det är bara att ta ett steg framåt, meddela sitt beslut, sova ut nästa morgon. Många skulle sakna henne men ingen skulle klaga. Men Therese Alshammars önskan är inte att sluta utan att vilja sluta, att en gång slippa det bultande drivet att fortsätta. Det är en bassänglängds skillnad.

38-åringen har tre OS-medaljer, tolv VM-guld, Bragdguldet och Jerringpriset. Hon har fått medalj av kungen och stipendium av Victoria.

Satsar på 15 (!) meter

I sina sjätte och sista olympiska spel vore det rimligt att sikta på ett värdigt avsked. Drömma om en slutlig urladdning, kanske en finalplats, att bli grattiskramad av femton år yngre tjejer som vuxit upp med en som förebild.

Men Therese Alshammars målsättning ser inte ut så. Den är mycket mindre, men rymmer något enormt. Hon vill simma snabbare på första tredjedelen än hon någonsin gjort förut.

– Jag är väldigt nära att göra ett livspers på 15 meter. Det skulle vara kul att göra. Det har vi lagt ner mycket, mycket tid på.

Vi står invid den olympiska bassängen, arrangörerna har åtgärdat den kletiga hettan från premiärdagarna och Alshammar ska snart göra sitt första träningspass här. Jag får en impuls att greppa hennes axlar och skaka fram ett annat svar.

Vad ska det tjäna till att persa på femton av femtio meter? Vem ska märka det förutom hon själv och tränaren? Det ger inga pengar eller medaljer. Varför ens klocka en utvecklingsdetalj när hon ändå ska sluta?

Jo.

Just det.

Det är inget brinnande sportintresse som har fört Therese Alshammar hit. Hon är varken en ledare eller en följare, utan en ensam sökare som i hungern efter nya delmål tränat i USA, Tyskland, Schweiz och Australien. Det finns alltid något som går att mäta, utvärdera, förbättra.

År 2011 blev Alshammar tidernas äldsta individuella guldmedaljör när hon vann 50 meter fritt under långbane-VM i Shanghai. Hon vann världscupen samma säsong. Ett diskbråck störde uppladdningen till OS 2012 och efter sjätteplatsen där fanns en öppning att flytta till Stockholm och bli del av det nystartade elitcentret NEC för att sparra mot Sarah Sjöström, Simon Sjödin och Michelle Coleman.

Foto: TT

”Alltid en utmaning”

Men hon ville inte. Jag frågar om hon hade trivts i NEC om hon vore femton år yngre.

– Jag tror tyvärr inte det. Jag har alltid gillat att träna hårt och mycket men inte på det sättet. Det är fantastiskt när det går bra för dem, men de har så extremt mycket idrott i sitt liv. Det var alltid en utmaning för mig att jag ville ha massa annat.

Är det annan dynamik i truppen i dag än för femton år sedan?

– Det är nog ganska likt. Jag tror att de genuint gillar att umgås, några av dem. Kanske några fler än tidigare. Det är lite annorlunda mot när jag var yngre i landlaget, då var det fyra tjejer och resten killar. Nu är det helt tvärtom. Allt går i vågor.

Alshammar har europeiskt rekord i mästerskapsmedaljer. Från VM-lagkappsbronset 1997 till urladdningen i Shanghai 2011 har hon klivit upp på prispallen 72 gånger.

Invigde sitt eget avsked

Nu är det fem år sedan senast och inte räknar hon med det på OS heller. Hon har simmat femtio fritt på 24,75 i år, det borde utan vidare räcka från dagens försök och möjligen semi, men sedan blir det svårt att hota Sjöström, Kromowidjojo och Campbell. Kanske i femton meter, men inte i femtio.

Och efter sista målgången? Är det slut då?

– Nej, jag hoppas att jag har lite kvar. Vi får se hur loppen går, om de drämmer ut mig helt. Det är superjobbigt när det inte går bra, när man är skadad, men om det flyter på älskar jag att träna och simma. Hoppas jag får simma någon tävling till.

Vill du ha ett särskilt avsked?

– Nej, det vill jag nog inte. Nej tack. Men jag vill nog simma på hemmaplan. Vi har SM i Stockholm i höst, det känns som en rolig tävling att vara med på.

När hon bar den svenska flaggan invigde hon Sveriges OS och sitt eget avsked. Hon är inte här för att kramas, men i små ögonblick blir hon ändå sentimental.

– För varje år man är med träffar man fler och fler vänner. Det är mer socialt. På så sätt är det både roligt och sorgligt. Shit, det kommer inte vara lika ofta man träffar dem från andra sidan jorden, säger hon.

ARTIKELN HANDLAR OM