Ett silver med guldglans

”Delpo” en av spelens största vinnare

SPORTBLADET

RIO DE JANEIRO. Han förlorade OS-finalen men i mina ögon är han en av spelens största vinnare.

141:a-rankade Juan Martin del Potro, 27.

Välkommen hem, till den absoluta världstoppen.

Jag har bara sett honom en gång sedan jag kom till Rio de Janeiro och det var i matsalen i det internationella presscentret för några dagar sedan. Han stod i kön och väntade på att få lägga en papperstallrik på en plastbricka, välja dryck ur kylen, ta mat från buffén och inse att den kallnat innan han hunnit betala kilopriset i brasilianska real.

Robin Söderling, 32, är här som expertkommentator, men jag önskar så innerligt att han kommit hit i den roll han trivdes bäst. Den som tennisspelare.

Ni vet hur det gick. Han hade slaktat David Ferrer i Båstad-finalen 2011 när körtelfebern slog undan benen på honom, och Söderling fick aldrig tillbaka tillräckligt med kraft för att orka resa sig igen.

Nära liknande öde

Hans historia är inte unik inom tennisen, och det var ytterst nära att Juan Martin del Potro gått ett liknande öde till mötes.

Det är märkligt, för här och nu sitter den ene i en tv-hytt medan den andre spelar OS-final mot den regerande mästaren Andy Murray.

För en evighet sedan, 2009, vann del Potro US Open. Han var bara 20 då, när han utklassade en magskadad Nadal i semin och blåste Federer på sjätte raka titeln.

”Delpo”, om någon, kunde utmana medlemmarna i ”Big Four” och alla var förvarnade. Säsongen innan vann del Potro, på fem turneringar, sina fyra första ATP-titlar.

Fruktad forehand

Jag, och många med mig, har alltid fascinerats av hans forehand, lika mycket som motståndarna har fruktat den. När ”Delpo” trycker till och får längd på bollen finns det inte en spelare i världen som hinner med. Dessutom är hans paradslag svårt att läsa eftersom han använder extremt mycket handled vid själva tillslaget.

Vad Juan Martin del Potro inte kunde föreställa sig den där magiska kvällen på Flushing Meadows var att ett skadehelvete väntade. Först tvingades han operera höger handled, och när den väl läkt började den vänstra krångla.

Han spelade bara fyra matcher under 2010 och har sedan dess träffat Richard Berger, en amerikansk ortopedkirurg och expert på handledsskador, oftare än han har mött Andy Murray.

Argentinaren har tvingats till fyra handledsoperationer, plågats av långa skadeuppehåll, sjunkit till 141:a plats på ATP-rankingen och funderat över sin framtid som tennisspelare, men under söndagen stod han på samma bana som britten igen.

”Lycka till!”

Andy Murray klev in på centrecourten med en OS-anpassad gröngul racketbag med texten ”BOA SORTE”. Ja, lycka till. På andra sidan nät väntade en stjärna som tänt till på nytt, på läktaren hundra och åter hundra högljudda, dansande argentinare som tapetserat delar av arenan med blåvita flaggor.

Murray visade styrka, både fysiskt och mentalt, och lyckades vinna OS-finalen med 7–5, 4–6, 6–2, 7–5. Han var den bättre spelaren på de viktigaste poängen, som när argentinaren kunde serva hem fjärde set, eller i gamet därpå, då han hade breakboll emot sig och svarade med två serveess.

41:a matchen sedan 2013

Andy Murray är en värdig vinnare, men i den här finalen fanns ingen förlorare. Det  var argentinarens första turnering sedan Wimbledon, hans 41:a match sedan 2013, och nu står han där med ett OS-silver som gnistrar minst lika starkt som ett OS-guld. Jag misstänker att det var något liknande Murray sa när de efter matchen förenades i en lång kram.

Juan Martin del Potro slog ju Djokovic i öppningsmatchen, Nadal i semin och var ytterst nära att tvinga fram ett skiljeset mot Murray.

I mina ögon är han en av spelens största vinnare. Välkommen hem, till den absoluta världstoppen.

ARTIKELN HANDLAR OM