Tennis

”Schwarz var hård – precis som jag...”

Svenske tennistalangen vann främsta titeln – med brutet båtben

DRÖMMEN OM GULD

Han är en av svensk tennis allra största talanger och drömmer om en plats på världens största scener.

Viljan finns.

Filip Malbasic är 16-åringen som spelade sig till karriärens främsta titel – med ett brutet båtben i handen.

– Vi upptäckte att något var trasigt först två veckor efteråt. Jag kunde knappt hålla i mitt racket och det var omöjligt att slå backhands

Slagen viner millimeter över nätet, tunga toppspinnbollar ser ut att fly för livet från nedslagsplatsen och tvingar motståndaren till konstant rörelse, samtidigt som den mörka blicken på andra sidan maskorna skvallrar om en vilja av eld.

Svetten droppar ned på det gröna plexipave-underlaget och Filip Malbasic ler efter ännu ett avklarat tvåtimmarspass.

– Jag älskar att träna riktigt hårt.  Jag vill verkligen lyckas med min tennis, men förstår också att konkurrensen därute är stentuff. Det jag har lovat mig själv är att åtminstone ge mig själv chansen att nå ända fram till toppen, och då handlar det om att aldrig fuska.

Några meter bort på träningsplanen står Nicklas Kulti, en gång världens bästa junior, US Open-finalist och svensk Davis Cup-segrare. I dag driver han tillsammans med Magnus Norman och Mikael Tillström tennisakademin Good to Great och betalade i början ur egen ficka för att ge Malbasic chansen.

– Familjen kontaktade oss och berättade som det var. De hade inte råd med Filips satsning. Vi tog upp honom hit på ett provspel och bestämde oss direkt. Det är något med Filips enorma vilja som vi tror stenhårt på.

För att förstå det här direkt – hur bra kan han bli?

– Han har alla förutsättningar, pusselbitarna finns där. Talangen. Fysiken. Huvudet. Sedan gäller det att få ihop allt och det kan man aldrig med säkerhet veta. Jag försöker själv hålla mig på en hyfsad spelnivå för att kunna vara med på passen och känna på killarna. Det är en sak att titta på träningar och matcher, men för att känna om slagen – som ser bra ut från sidan – verkligen biter även på planen behöver man ibland känna på det själv, och när jag möter Filip känns det ordentligt.

Blickar mot stjärnorna. Filip Malbasic vill lyckas med sin tennis och har börjat klättringen mot toppen. ”Jag förstår att konkurrensen därute är stentuff. Det jag har lovat mig själv är att åtminstone ge mig själv chansen att nå ända fram till toppen, och då handlar det om att aldrig fuska.” Foto: MARCUS ERICSSON

I ett sterilt konferensrum ute i akademins lokaler norr om Stockholm sveper framtidslöfet ett stort glas vatten och berättar om sin bakgrund. Ibland är det bara en blänkande tandställning och en bångstyrig lugg som skvallrar om att det faktiskt bara är en ung pojke som sitter mitt emot, resonemangen känns genomtänkta, svaren häpnadsväckande mogna.

– Jag har mina rötter i det forna Jugoslavien och har sett hur min mamma kämpat sig till ett nytt liv i det här landet. Mamma och pappa flydde från kriget där nån gång i början av 1990-talet och hamnade vid olika flyktingförläggningar. Först i Eksjö där min bror Stefan föddes, sedan i Sjömarken utanför Borås där jag föddes.

– Det var ingen dans på rosor alltid, mina föräldrar skiljde sig tidigt och mamma tog hand om oss bröder och försörjde oss. I dag jobbar hon som överläkare i Borås och hennes disciplin och vilja har inspirerat mig jättemycket. Jag tänker inte kasta bort den här chansen som jag fått av rent slarv.

När förstod du att du var bra i tennis?

– Jag var egentligen bättre i fotboll, men Stefan spelade tennis och en dag hängde jag på. Det var väl tänkt att jag skulle börja på tennislekis som alla andra ungar, men jag minns faktiskt än i dag att tränarna där i klubben direkt sa att nej, det här hoppar vi över Filip. Du börjar träna som vanligt direkt, du är på en annan nivå.

– Stefan och jag spelade mycket hemma i vår trädgård. Vi lekte Wimbledon. Målade linjer och körde med nät och gul skumgummiboll. Ibland gick det verkligen över styr – jag är nog en typisk lillebror, dessutom med Balkan i blodet. Det kunde gå riktigt hett till.

Tränarna i lilla Sandareds TK såg tidigt talangen och den unika bollkänslan. Successivt utvecklades Filip till en av Sveriges allra bästa 98:or.

– Jag började vinna en del större tävlingar och när jag var runt 12 år började jag själv förstå att jag kanske hade något extra. Jag har alltid varit tvåa i min klass bakom Mikael Ymer, han är lillebrorsa till Elias Ymer som redan spelat en Grand Slam-turnering. Vi har alltid sporrat varandra.

I takt med framgångarna fick Filip allt fler – och viktigare – ögon på sig. Snacket började gå i tenniskretsar. Har ni sett Filip? Killen kan bli något.Samtidigt kraschade han själv.

– Tennisen blev bara som en börda och det var inget kul alls. Det gick plötsligt inte bra längre, mitt humör sviktade och det påverkade hela mig. Det var en riktigt jobbig period och det var nog faktiskt ganska nära att jag helt slutade med tennisen.

Vad gjorde du?

– Jag pratade med mamma och min tränare och bestämde mig för att ta ett uppehåll. Under två månader spelade jag inte alls. Jag koncentrerade mig på skolan, umgicks med mina kompisar och gjorde bara sånt som mina andra vänner gjorde. Försökte att ha kul helt enkelt.

– Till slut, efter lång lång tid, kände jag ett sug igen. Plötsligt kände jag att nej, nu vill jag spela igen. Och så började jag.

Lärde du dig något av det?

– Ja, verkligen. Jag kan även nu hamna i perioder där det går tyngre och då jag behöver små brejks för att koppla bort tennisen. Nu känner jag liksom igen signalerna, och kan direkt prata med mina tränare om det och ha en öppen och ärlig dialog i stället för att gå runt och må sämre och sämre. Det kan bli för mycket helt enkelt.

Just den egenskapen, den inre rösten, är en av nycklarna som Nicklas Kulti lyfter fram med Filip Malbasic.

– Han är en kille som vill det här så otroligt mycket. Han andas bokstavligen tennis 24 timmar om dygnet och då kan det bli för mycket. Många gånger så lever de här unga talangerna med väldigt hög press på sig. Det handlar om krav som kan komma från dem själva, från drivna föräldrar, från sponsorer. Filip har redan lärt sig att hantera det och tydligt säga vad han behöver för att må bra – bara det är en spetsegenskap.

Rustar sig för framtiden. ”Filip har gjort en ganska tuff teknisk resa sedan vi började att arbeta med honom, men hans intention är att tävla bland de allra bästa i världen och då gäller det att ha en spelstil och teknik som kan anpassa sig efter det. Vi måste spänna bågen, och hittills har han svarat bra på det”, säger tränaren Nicklas Kulti.

Teamet runt Malbasic har planen klar, steg för steg ska trappstegen läggas i klättringen mot toppen. En högre ITF-rakning, Grand Slam-starter för juniorer, några ATP-kval bland seniorerna, och längre fram i horisonten ATP-touren och siktet på att etablera sig topp 100.

Där och då kan allt hända.

– Filip har gjort en ganska tuff teknisk resa sedan vi började att arbeta med honom, men hans intention är att tävla bland de allra bästa i världen och då gäller det att ha en spelstil och teknik som kan anpassa sig efter det. Vi måste spänna bågen, och hittills har han svarat bra på det, säger Kulti.

Själv vet Filip precis hur han vill svara fram ett sätt att spela som ska ta honom till drömmarna.

– Novak Djokovic är en av mina förebilder på tennisplanen, där hittar jag mycket inspiration. Jag är en spelare som rör mig bra och jag vill hitta ett tufft, aggressivt sätt att spela tennis fast samtidigt med marginaler. Jag vill använda mig av tunga slag, mycket toppspinn och få motståndaren att flytta på sig. Det jag jobbar mycket med nu är att hitta kontinuitet – och att använda mitt temperament på rätt sätt.

– Jag har passion och kan låta en del på planen. Det gäller att använda den energin på ett sätt som hjälper mig, inte tvärtom.

Just inställningen kan ingen klaga på. De som var på plats vid lag EM i Frankrike förra vintern – när Filip i och med silvermedaljen vann en av karriärens främsta titlar – fick ett kvitto på exakt hur långt 16-åringen är beredda att gå för att nå framgång.

– Jag växte mycket just då och hade problem med slatter, växtvärk. Det gjorde ont i knäna och jag tejpade hårt för att inte känna nåt, men fick dålig balans och ramlade. Jag minns att jag tog emot mig med vänsterhanden och att det gjorde riktigt, riktigt ont men det svullnade aldrig upp så jag pumpade voltaren och körde på.

En tuffing. Stefan Schwarz tillhör en av svensk fotbolls allra tuffaste någonsin – en egenskap Filip Malbasic tagit efter. Foto: Anders Deros/Arkiv

– Jag kunde knappt hålla i mitt racket, det gick liksom inte att vrida handen. Jag förstod nog att något var fel, men brydde mig inte. Vi gick till final och tog silver. Det var först efter två veckor hemma i Sverige igen när jag hade jätteproblem att fullföra mina pass som vår fysio sa att jag borde röntga handen – då visade det sig att jag hade brutit båtbenet. Jag fick gips i tio veckor.

Vet du vem fotbollsspelaren Stefan Schwarz var?

– Ja, han var hård.

Lite som du?

– Exakt, ha, ha, lite som jag. Man måste vilja lite.

Livet på tennisakademin är få förunnat men tufft och intrutat. Fyspass. Tennispass. Lunch. Nytt tennispass. Nytt fyspass. Däremellan, eller efter, skola.

Tillsammans med andra talanger som Elias och Mikael Ymer, Karl Friberg, Daniel Windahl och Jonas Eriksson Ziverts drömmer Filip om en ny storhetstid för svensk tennis.

Det gamla ”tennisundret” har han inga egna minnesbilder av.

– Nej, tyvärr. Edberg, Wilander och dom där minns jag inte. Jag tror inte ens jag sett dem spela på tv. Men jag vet förstås vilka de är. Det är ikoner. Respekt, absolut. Ibland brukar jag se mina tränare, som Kulti och Norman på klipp på youtube. Det är coolt.

Ni drömmer om att bygga något eget?

– Det känns som att vi är på gång nu. De bästa juniorerna i Sverige – några till och med i världen – är ju här och kör. Det är mycket nyttigt. Då kan vi sporra varandra att nå den potential vi har.

– Nicklas har ju berättat om den gamla generationen och hur den tidens stjärnor hjälpte varandra. Det ska vi utnyttja, och försöka dra nytt av varandras framgångar.

Om vi pratar igen om fem år – var befinner du dig i ditt tennisliv då?

– Jag brukar visualisera och se mig själv på de allra största scenerna. Det är min dröm. Det enda jag kan säga är att jag åtminstone ska ge mig själv chansen att nå ditt jag vill.

– Jag ska göra mitt bästa. Varje dag.

Vill bygga ett nytt tennisunder. ”Edberg, Wilander och dom där minns jag inte. Jag tror inte ens jag sett dem spela på tv. Respekt, absolut – men vi vill bygga något eget”. Foto: MARCUS ERICSSON
Annons: Detta är en annons från vår partner, den är inte skriven av journalisterna på Aftonbladet:s redaktion.
Innehållet behöver inte nödvändigtvis reflektera Aftonbladet-redaktionens åsikter.
ARTIKELN HANDLAR OM

Tennis