”Jag drömde om att bli bäst i världen – och så blev jag det”

Johan Olsson tackar för sig i stor avskedsintervju: Tack för showen

Foto: Robin Nordlund
Tackar för sig. Efter femton år i landslaget är karriären över för Johan Olsson. ”Tänk ändå, som liten knatte drömde jag om att bli bäst av alla i hela världen - och så blev jag det. Det känns helt sjukt.”
ANNONS

SÖDRA BERGET, SUNDSVALL. Blicken sveper ut över den vidunderliga utsikten, axlarna sjunker sakta ned och till slut går det inte att kväva gäspningen längre.

Det är slut nu, landslagskarriären är över.

I en stor intervju tackar Johan Olsson för sig.

– Tänk ändå, som liten knatte drömde jag om att bli bäst av alla i hela världen – och så blev jag det. Det känns helt sjukt.

De sista lunchgästerna har lämnat restaurangen och det är alldeles tyst vid vårt bord. Johan pekar ut över slalombacken på andra sidan panoramafönstret.

– Här liksom, titta ut. Här har Anna skjutsat mig upp för berget, jag vet inte hur många gånger. Hon har kört den här asfaltsvägen upp och suttit och väntat två timmar varenda gång i veckan när jag tränat. Sedan har jag kommit krypande hem och då har hon funnits där.

– Hon lät mig jaga mina drömmar, till slut blev mina drömmar våra drömmar. Hon har ju hejat på mig! Jag är så otroligt glad över att vi lyckades ihop en sista gång i VM och att hela Sverige fick se vilken fantastisk tjej hon är.

– Nu är det hennes tur. Nu ska hon få jaga sina drömmar.

Bilderna från SVT-sändningen under hemma-VM i Falun, på kvällen efter det magiska guldet på 15 kilometer, etsade sig fast hos tv-publiken. Kärleken och frun Anna Olsson, själv tidigare OS-mästarinna, berättade om den lilla småbarnfamiljens totala uppoffring innan hemmamästerskapet och Johans nästan sju veckor långa isolering i ett desperat försök att hitta VM-formen efter en söndertrasad säsong.

En chansning som höll. Den varma omfamningen i tv sa allt.

– Vi har fått mycket reaktioner på det. Mycket uppskattning. Jag tror att det där och då gick upp för folk hur mycket Anna har betytt för mig. Hon har varit den absolut viktigaste personer i min satsning, lika viktig som jag själv. Utan henne hade jag aldrig tagit mig så långt. Hon har hjälpt mig väldigt mycket, redan från början. Hon var med när jag slog igenom och det var mycket hennes förtjänst, hon fick mig att ändra tankemönster och våga.

På väg mot nya livet. Johan Olsson har planer för framtiden. ”Jag kan tänka mig att jobba som föreläsare, som coach i någon form eller med ledarskap. Jag har svårt att se mig själv bakom ett skrivbord, det är liksom inte jag”. Foto: Robin Nordlund

Vi har satt oss ned för att summera en elitkarriär. 15 år i landslaget. Massa skador, mängder av sjukdomar. Förvandlingen från en osäker 20-åring till en 35-årig småbarnspappa. Dubbla olympiska guld. Dubbla VM-titlar. Ett halvt liv i spåren.

– Det här har varit mitt livs längsta projekt, jag har åkt i landslaget längre än vad jag gick i skolan. Jag minns när jag kom med, ihop med Mats Larsson. Han och jag fick alltid kampera ihop och kallades för ”fjunisarna”. Vi var väl typ 20 bast och hade inga resultat alls i ryggen, det måste ha varit en ren chansning från förbundet. Vi var sämst för det mesta, rena slagpåsarna. Jag tror de tog in oss och bara hoppades på det bästa, ha, ha.

Om du blickar tillbaka – hur har alla dessa år påverkat dig?

– Det har haft en otrolig inverkan på mig och på vissa sätt format mig till den människa jag är i dag. Tänk dig själv, alla dessa dagar, månader och år. Alla träningstimmar. Allt slit. Alla tankar och funderingar på om det egentligen är värt det.

Har det varit värt det?

– Ja. Jag skulle göra det igen. Skulle mina barn en dag fråga mig om en elitkarriär i skidor vore nåt att satsa på så skulle jag inte avråda dem. Det har också gett så otroligt mycket.

Vad kommer du att sakna?

– Alla människor, möten med folk som varit med och utvecklat en som människa och skidåkare. Jag kommer att sakna Marcus (Hellner) och Anders (Södergren). Även om man säger att man ska ses, vet man att det inte kommer att bli lika ofta. Vi som var med så länge tillsammans utvecklade under åren en otrolig respekt för varandra, en slags norrländsk tystnad. Vi kunde ligga på hotellrum nånstans i världen med hörlurar på utan att prata alls, och ändå känna gemenskapen. Den tryggheten hjälpte i alla fall mig att nå ända fram.

Vad minns du av dina första år i landslaget?

– Hur otroligt schysst Niklas Jonsson var. Han var väl elva år äldre än mig och folk skrattade åt ålderskillnaden, men han betydde jättemycket. Jag minns min första världscuptävling, att jag hade ett par skidglasögon som var hur slitna som helst. Då kom Niklas fram och gav mig ett par av hans nya. Den gesten betydde väldigt mycket och var nu på slutet av min resa någonting som jag försökte att leva efter när jag var äldst, att hjälpa till och stötta de nya.

Vad är du mest stolt över?

– Skidåkningen har gett mig en insikt att man kan bli precis vad man vill, det kommer jag för alltid att ta med mig. Jag gick från att vara en rätt vilsen 25-åring som inte riktigt visste åt vilket håll han skulle, till att senare få ett halleluja-moment och känna att jag verkligen knäckt koden för framgång.

Vad gjorde du?

– Jag minns exakt när det hände, jag satt med min mentale tränare Stig Wiklund i ett av våra vanliga möten och plötsligt gav jag själv svaret som förändrade min karriär helt och hållet.

– Vi pratade om resultat och plötsligt så insåg jag att nej, jag mår inte bra av resultatmål. Det ger mig ingenting. Resultatmål är bara till för protokollet, för att ha någonting att säga. Då la jag ned det helt och hållet – och gick bara på prestation. Helt plötsligt så fick jag någonting att börja experimentera med. Jag bröt ned enstaka intervaller i tre minuter och hade prestationsmål över vad jag skulle göra de närmsta 60 sekunderna, här och nu-tänk.

– Jag blev mycket mer närvarande i det jag gjorde och la samtidigt bort den här stressen som det skapar att sikta på pallplatser och vinna VM-guld.  Genom att träna på det sättet så visste jag, att det här kommer att ta mig framåt på snabbast möjliga sätt, och plötsligt så kunde jag slappna av på ett annat sätt, även på fritiden.

Bragden. Femmilssegern i Val di Fiemme 2013 finns med i toppen när Johan Olsson rankar bästa minnena från karriären. ”Även bland mina konkurrenter så är det ett legendariskt lopp, och det kommer att vara svårt att göra om. ”. Foto: AP/Aftonbladet Arkiv

Du hade dina fyra, fem roligaste år på slutet av karriären?

– Exakt. 2011 där nånstans så tog jag det här tänket ännu längre. Då vågade jag verkligen bryta barriärer. Jag fick en skada på hösten som gjorde att jag var tvungen att ändra min träning helt och hållet. Jag plockade in det här med att köra väldigt mycket rullband, plus en massa styrketräning, onormalt mycket för en skidåkare.

– Jag trodde inte att det skulle funka, men samtidigt tyckte jag att det nya sättet att jobba var så kul så jag bara körde på. Sedan när det blev världscuppremiär i Norge så vann jag den med 32 sekunder före Petter Northug.

– På tre månader så tog min karriär världens fart. De sista fyra säsongerna så har jag – när jag har velat – varit en av världens absolut bästa skidåkare.

När har du mått som sämst under de här åren?

– Jag har två tillfällen. Först när jag var 27 år och kände att jag stod still hela tiden. Jag hade nått en platå och ingenting hände. Sedan runt 2002 där, vid OS i Salt Lake City och alla dopningsskandaler. Då tappade jag tron på skidåkningen helt och hållet och hade svårt att se att det fanns en framtid.

Var du nära att sluta?

– Ja, det var jäkligt nära att jag började med skidskytte faktiskt. Jag var till och med och frågade vad ett gevär kostade och pratade med lite folk vid skidhögskolan om det, men det blev aldrig nåt. Jag berättade det här långt senare för förbundskaptenen Wolfgang Pichler faktiskt, men jag vet inte om han grämde sig över mitt beslut att stanna kvar inom längden.

Om jag tvingar dig att lista dina bästa minnen från karriären – vad hamnar överst?

– Går jag bara på upplevelse så skulle jag vilja ha silverstafetten i Falun som etta. Lite oväntat kanske. Banan var ganska kort, med den här klassiska mördarbacken, och publiken kom så otroligt nära oss åkare. Man kunde nästan känna allt folk och trycket. Att få prestera på absolut max just då var så häftigt. Jag kände redan där och då att det här kommer jag aldrig att få uppleva igen.

Bragdloppet när du solokörde ifrån allt och alla på femmilen i Val di Fiemme då?

– Som prestation är det just det loppet som jag är mest stolt över. Främst för att ingen annan någonsin gjort så. Även bland mina konkurrenter så är det ett legendariskt lopp, och det kommer att vara svårt att göra om.

– Jag minns direkt när jag gick i mål hur till och med norska ledare kom fram och kramade mig, genuint från hjärtat. Det blev en slags gemenskap faktiskt runt prestationen, det var så speciellt.

Lämnar rampljuset. ”Det här är ett beslut som har vuxit fram under tid, det är inget jag gör förhastat. Jag tycker inte att slitet är värt det längre, så enkelt är det. Jag tror inte att elitåkaren Johan Olsson kommer att lämna ett så stort hål efter sig. Jag har mycket nytt att fylla mitt liv med.” Foto: Andreas Bardell/Arkiv

Johan Olsson sveper det sista vattnet i glaset. Anna, Molly, 4 år, och Signe, 10 månader väntar hemma. Det är födelsedagskalas på gång. Början på det nya livet.

– Det jag främst så här i början kommer tycka är skönt är att få eftermiddagarna lediga. Det låter kanske lite sjukt, men så är det. Jag har alltid tränat mellan nio och tolv och sen igen mellan fyra och sex. När Molly har kommit hem från förskolan så har pappa varit på väg till jobbet.

Nu kanske det blir en långloppssatsning för din del – men på längre sikt, vad vill du göra?

– Jag vill inte kasta bort det jag har lärt mig inom skidåkningen. Jag vill dela med mig. Den utbildning som jag har fått av 15 år i den här cirkusen kommer jag att ha nytta av. Jag kan tänka mig att jobba som föreläsare, som coach i någon form eller med ledarskap. Jag har svårt att se mig själv bakom ett skrivbord, det är liksom inte jag.

Kommer du att kunna släppa kraven i ditt nya jobb?

– Nej, jag är rädd för att det kommer att bli svårt. Skulle jag lägga bort perfektionismen och drivkraften att förfina saker, då skulle jag lägga bort hela min personlighet. Det kommer jag inte att sluta med.

Förstår du verkligen att det är slut nu?

– Ja, det gör jag. Det här är ett beslut som har vuxit fram under tid, det är inget jag gör förhastat. Jag tycker inte att slitet är värt det längre, så enkelt är det.

– Sedan är jag förberedd på att jag kommer att känna någonting när världscupen drar igång igen nästa säsong, men jag är inte rädd för att fastna i någon identitetskris. Jag tror inte att elitåkaren Johan Olsson kommer att lämna ett så stort hål efter sig. Jag har mycket nytt att fylla mitt liv med.

Du fick säga hej då i Falun?

– När jag stod på pallen efter bronset i femmilen var jag ganska besviken över att det inte blev guld. Jag har aldrig tidigare i min karriär velat vinna ett enskilt lopp så mycket som jag vill vinna just den dagen – men samtidigt var jag tacksam över att jag kämpade mig till en medalj.

– Jag stod där och kände en enorm värme från publiken och ville liksom skrika tack till alla. Tack för att jag fick uppleva allt det här med er. Tack för showen.

Familjepappan. Nu kommer Olsson att få mer tid åt familjen, hustrun Anna och döttrarna Molly och Signe.
”Anna har varit den absolut viktigaste personer i min satsning, lika viktig som jag själv. Utan henne hade jag aldrig tagit mig så långt. Hon har hjälpt mig väldigt mycket, redan från början. Hon var med när jag slog igenom och det var mycket hennes förtjänst, hon fick mig att ändra tankemönster och våga.” Foto: Andreas Bardell/Arkiv