Hur ska det gå i mitt sidovad med Tomas Brolin

SPORTBLADET

Dan Glimne ska spela i EPT Monte Carlo, självklart så rapporterar han direkt från spelets mecka här på sportbladet.se.

Följ Dans äventyr här.

MONTE CARLO, onsdag 29 mars, tidig eftermiddag

Monaco är, utan konkurrens, det område i Europa med fler Ferraris per kvadratkilometer än något annat. Längs strandpromenaden bort till Monte Carlo Bay Hotel där EPT-finalen strax ska börja, glider en sådan klassiskt röd lyxbil förbi mig; och utanför den pampiga hotellentrén står en annan, i välputsat svart. Det är inte svårt att börja fantisera om vad man tänker använda förstapriset på långt över tio miljoner kronor till.

Redan i svängdörrarna möter jag den garvade veteranen Barry Greenstein, med smeknamnet ”The Robin Hood of Poker” eftersom han är känd för att skänka bort sina turneringsvinster till välgörenhet. Han har råd med gesten – Barrys vinster i cashgames på stratosfärnivå är redan de legendariska. Sedan följer jag skyltningen med ”EPT TOURNOI” genom lobbyn, ut på igen via altanen på baksidan och bort till byggnaden med det vackert klingande namnet Salle des Etoiles, ”Stjärnsalen”, där drabbningen ska stunda.

Fortfarande vet jag inte om jag spelar onsdag eller torsdag. Klockan är strax efter 13, och jag ställer mig i kön till registreringen och ser mig omkring. Det vimlar av kända spelare: där står David Benyamine inbegripen i en diskussion, där kommer den självsäkert tuggummituggande costaricanen Humberto Brenes förbi, lite längre bort tittar David ”Devilfish” Ulliott frånvarande åt mitt håll och verkar djupt försjunken i tankar – turneringsstrategin som mentalt gås igenom en sista gång? – och där står den unga och smått tvålfagra franska pokerstjärnan Fabrice Soulier, som, får jag höra av snacket i kön, kommer att skuggas timme ut och timme in av ett franskt TV-team. Intill mig står en engelsk spelare med den förhoppningsfulla texten GET LUCKY på tröjan. Lite längre fram står också svenskarna Erik Sagström och Martin de Knijff. Vi hälsar glatt på varandra, och önskar varandra lycka till; de startar dag 1B, visar det sig. Till en ung kvinna vid sidan om mig i kön säger jag lite skämtsamt: ”Jag kan inte bestämma mig för om jag helst vill hamna vid ett bord fullt av kända namn eller vid ett bort fullt med nobodies.” Hon replikerar lakoniskt: ”There are no nobodies here in Monte Carlo.”

På registreringsdisken betalar många framför mig kontant. Att hala upp en flera tum tjock ”Harlem Roll” av dollar- eller eurosedlar ur innerfickan och slanta upp i en matta som täcker halva den vikta linneduken verkar inte vara ett problem på den här ekonomiska nivån. Den som sköter proceduren är ingen mindre än John Duthie själv, mannen som grundat hela EPT-touren – och, passande nog, med den miljon pund som han en gång vann i den omtalade pokerturneringen på Isle of Man. Nu flankeras han av en manlig och en kvinnlig assistent.

När det blir min tur håller jag upp passet på bästa FBI-manér, säger att ”Jag bör finnas registrerad, betald och klar”, och håller mentalt tummarna. Jodå, allt har fungerat: John ger mig det lilla utskriftskvittot, och jag kan konstatera att det står ”Day 1A, Table 32, Seat 5” på det. Jag kan inte förneka att hjärtat just då klappar till en extra gång. Klockan är 13.39, och om bara tjugo minuter ska jag in i elden, mot en av de värsta uppsättningar proffs som någonsin har uppbådats på europeiskt territorium.

Jag går genom den inre entrén, in i själva Salle des Etoiles. Den tar nästan andan ur mig; det är som att kliva in i en gigantisk, profan katedral. Höjden där inne är enorm, och ovanför oss är taket bestrött med tusentals och åter tusentals ljuspunkter som långsamt, nästan sensuellt, ökar och minskar i ljusstyrka. Längs den välvda ytterväggen täcks de enorma fönstren av tjocka, mörkblå sammetsdraperier. Det är fullt av pokerbord och stolar därinne, prydligt uppställda i långa rader. Jag har spelat poker i större lokaler, som The Amazon Room på The Rio under WSOP, men aldrig någonsin i en vackrare miljö.

Jag kryssar mig fram förbi servitörer, funktionärer och medspelare till mitt bord, där det redan sitter två andra. Vi hälsar vänligt på varandra, och jag räcker över min lapp och får av den prydligt klädde dealern i vit skjorta och svart fluga en stapel av gröna, gråa, blåa, röda och bruna marker, sammanlagt 15 000. Det är den största startstack jag någonsin börjat en turnering med.

Jag ser mig omkring; bakom mig, på bord 33, är ett välbekant ansikte: Micke Westerlund. Vi skakar hand, önskar varandra ett lycka till och kommer på sant svenskt j-vlaranammamanér överens om att ”Nu tar vi dom!” Åter vid mitt bord ställer jag mig upp och spejar ut över salen, och ser Johan Storåkers och Peter Eichart ta plats. Liksom i WSOP vimlar det av spelare iförda kepsar, tröjor och jackor med logotyper på; själv är jag iförd min Unibet-kavaj, och ur ytterfickan tar jag upp mina Diesel solglajor och lägger på bordet vid markerstapeln.

Mitt bord fylls upp: en ung tysk till vänster om mig, och tre engelska äldre gentlemen till höger om mig, uppenbarligen ur det gamla gardet att döma av de krigsberättelser från den gröna filten som de delar med sig av. Vi spelar alla här inne vid niomannabord, vilket jag uppskattar eftersom det ger lite mera armbågsutrymme. En fråga som hänger i luften är hur många som startar denna dag: ”runt 360”, säger någon som hört det av någon och så vidare. Stol 9 förblir dock tom. På stol 8 sitter en muskulös, sammanbiten, orakad kille; han är bred som en lagårdsdörr, säger inte ett ord, och skulle av utseendet att döma kunna vara torped för den ryska maffian. Jag döper honom följaktligen mentalt till ”ryssen”. Av någon anledning får jag instinktivt intrycket av att jag ska se upp med honom vid bordet.

Strax efter klockan två dundrar musiken ut ur de enorma högtalarna, mäktig, pampig, med en volym som fyller till och med denna stjärnsal. Jag känner genast igen den: ouvertyren till ”Also sprach Zarahtustra” i Zubin Metas version. Ni som har sett Stanley Kubricks film ”2001 – ett rymdäventyr” vet genast vad jag menar. Instinktivt reser sig nackhåren på oss därinne, medan ridån framför scenen inne i salen dras undan och rök väller ut. Efter att ouvertyren klingat bort, övergår musiken till den mest legendariska av alla Straussvalser, ”An der schönen blauen Donau”, och samtidigt dras, meter för meter, de höga sammetsdraperierna undan och salen fylls av solljus genom de höga fönstren medan vi ser ut över palmer och ett blått Medelhav. Den sammanlagda effekten av den hårt regisserade inledningen är djup: detta är välgjort, genomtänkt. Jag blir påmind om skillnaden mellan Europa och USA ännu en gång, även när det gäller poker. När man på 1890-talet återinvigde ett renoverat kasino här i Monte Carlo hade man anlitat arkitekten Charles Garnier för jobbet, och lät världsstjärnan Sarah Bernhardt uppträda; när gangstern Benjamin ”Bugsy” Siegel 1946 slog upp dörrarna till Las Vegas första kasino, Flamingo, hade han hyrt in komikerparet Abbott och Costello. ”Och det”, som författaren Tom Wolfe en gång har påpekat, ”säger allt om den saken.”

Tävlingsledaren Thomas Kremser tar till orda, hälsar välkommen, och berättar om turneringen: 90 minuter långa perioder, en speldag har lagts till, ingen brant mörkstruktur. Denna EPT-final är så långt från en MTT-turnering på nätet som man kan komma, och där hälften av deltagarna har rykt inom den första timmen. Kremser visar också från scenen upp trofén som ska erövras, förutom prispengarna: en pjäs i nysilver (?) och glas, som skimrar i isblått av ett inbyggt ljus. Sju nivåer ska vi spela denna dag 1A, med femton minuters paus mellan varje och en längre middagsbreak i mitten. Ska jag överleva här och gå till dag 2 har jag tio och en halv timmas stenhård poker framför mig.

Så säger Kremser pokerturneringarnas klassiska fras: ”Shuffle up and deal!” Matchen är igång, och jag låter mina Diesel glida på. Fyra av oss har glajor, men ingen av de tre äldre engelska veteranerna.

Jag får Q-2 i första given där jag sitter på cut-off, och lägger den eftersom två redan synat. Med bara 25-50 i mörkar och en startstapel på 300 gånger stora mörken är det poker ”by the book” som jag bestämt mig för, åtminstone under den första timmen medan jag känner av bordet. Knappen höjer till 275 och tar hem den första potten.

Redan i den tredje given blir det dock åka av för de andra, och man får en påminnelse om hur fort insatserna kan eskalera i no-limit. ”Ryssen” tar fajten mot en dansk spelare på stol 1 efter att floppen kommit med A-6-7, och efter hjärterfyran på turn betar han ut enorma 4500, en tredjedel av sin stapel. Dansken tar lugnt syn. Bägge checkar efter en femma på river, ”ryssen” som fortfarande nästan inte säger något visar upp två 10:or på handen, men dansken som sitter med A-7 på hand och floppat tvåparet tar hem potten.

Draperierna längs de enorma fönsten dras för igen, och ett nästan trolskt halvdunkel sänker sig över Stjärnsalen. Nu när dagsljuset försvunnit känns det som om det är dags att börja spela poker på allvar.

I den fjärde given blir jag inblandad för första gången, när jag med K-J höjer till 150 och bara får med mig dansken. Floppen är 6-J-10, han checkar, jag betar ut 300 och han kastar korten. Danskens taktik verkar klar vid det här laget: att ta många spekulativa syner och sedan utnyttja sina träffar.

En halvtimme in hittar jag A-A i hålet, höjer till 150 och får syn av ”ryssen”. Floppen är både bra och dålig: A-9-7, men med två ruter varav jag inte har någon. Jag checkar ändå, förvissad om att ryssen kommer att beta, och det gör han: 500 åker in, jag höjer till 1500, och tar hem potten. Upp ur kavajfickan åker min lilla anteckningsbok, där jag noterar saker och ting för min dagliga krönika.

Stol 9 förblir tom: hur kan någon hiva in startavgiften på 93 000 spänn och sedan utebli, om man nu inte till äventyrs avlidit på sitt hotellrum efter en hjärtattack inför spänningen med att ställa upp i Europas pengastinnaste turnering någonsin? Vi spekulerar i att det kan vara amerikanen Phil Hellmuth, den förre världsmästaren som är (ö)känd för att anlända sent till turneringarna. Kanske ingår det i Hellmuths taktik, liksom det en gång gjorde för Bobby Fischer: inför VM-matchen i schack i Reykjavik kom han en timme för sent till det första partiet, dök inte upp alls till det andra – men sedan, med sovjetiske titelinnehavaren Boris Spasskij lagom uppmjukad mentalt, kom Fischer tillbaka och körde skoningslöst över sin motståndare.

Ryssen har halkat ned till att bara ha 5500 kvar, och det på mindre än tre kvart. En av de engelska veteranerna berättar om en 200-punds rebuyturnering i Sheffield på 1980-talet, ”utan några som helst pauser – ville du lämna bordet för att röka eller pissa eller whatever så varsågod, men spelet gick vidare hela tiden.” ”Var inte det jobbigt för dig?” frågar jag. ”Inte för mig, jag blev utslagen tidigt”, replikerar han glatt. ”Men hur det var för vinnaren vågar jag inte tänka på.”

TV-teamen, journalisterna och fotograferna stryker runt överallt i lokalen. Det franska teamet följer Fabrice Soulier vid ett bord intill mitt, och tre bord bort är det tjockt av åskådare och media runt ett annat bord. Jag reser mig upp för att se bättre, och kan konstatera att det är ingen mindre än tidigare världsmästaren Greg Raymer som är centrum för uppmärksamheten.

Turneringen verkar oerhört välskött. Var tjugonde minut byts det dealer vid varje bord, och varenda en är proper, oklanderlig i vit skjorta och samma svarta fluga. Deras nationaliteter växlar: de är från Frankrike, Tyskland, Österrike, Storbritannien, till och med Danmark och USA, och de kan verkligen hantera en kortlek allihop.

Efter en timme kommer en floor manager fram och tar undan markerstapeln som stått framför den tomma stol 9: han eller hon är borta ur turneringen, utan att ha fått spela en enda hand för sin skyhöga startavgift. Jag kan inte låta bli att undra vad som ligger bakom. Strax efteråt dyker det upp en ung brittisk spelare, inte mycket ovanför skolpojksåldern, med solglasögon och en iPod instucken i öronen. Han spelar tyst, sammanbitet, kompetent. Nu dyker också på storbildsskärmarna i salen upp siffran för antalet startande: 329 stycken.

Den första nivån avslutas och det blir paus: jag ligger på 15 800 och tycker jag fått en acceptabel start. Hela 324 spelare är kvar i turneringen, enligt skärmarna. Jag hinner prata lite med Storåkers, och vi önskar varandra lycka till.

Strax fortsätter turneringen. Efter det inledande adrenalinet känns det nu långa stunder som i vilken klubbturre som helst? så länge man inte ser loggan www.europeanpokertour.com på filten i mitten, och inte lyfter blicken och sneglar på Raymer eller Soulier eller något annat världsnamn, och försöker låtsas som om Gus Hansen inte går förbi, vilket han strax efteråt gör. Det är fullt av vänner och anhöriga i lokalen: förvånande nog är det inga restriktioner på insläppet. Även gamle fotbollsstjärnan Hasse Eskilsson släntrar förbi, i sällskap med regerande svenske onlinemästaren Henrik Josefsson; bägge ska spela i morgon. En kille lite längre bort, ser jag, har en tröja med den lätt provocerande texten SOME PEOPLE WORK. I PLAY POKER IN LAS VEGAS på sig. Mattias Ericsson från Prosharks går förbi och säger skämtsamt: ”Jag hör att oddsen är nere i 1,10 på att du ska vinna turneringen.” Jag skrattar gott åt den backhandskomplimangen. Strax efteråt vänder jag mig om för att se hur det går för Westerlund, men konstaterar att han trist nog är ute ur turneringen.

Jag avslutar nivå 2 med 21 250 i marker, efter att ha hackat en hel del i potterna och bland annat tagit en tung vinst med A-Q på handen efter att rivern gett mig ännu en dam och ett ointagligt tvåpar, när tysken vid sidan om mig gör misstaget att försöka höja ut mig som en bluff och med skräp på handen. 307 spelare är kvar. Chipleader vid mitt bord med bortåt 40 000 är dansken, som haft många bra träffar på sina spekulativa syner – och förmodligen också bluffat en hel del. ”Ryssen”, som nu visat sig vara en tystlåten britt i verkligheten, har däremot kommit väl in i matchen och arbetat sig upp till över 10 000 igen.

En spelare har åkt ut vid mitt bord, och jag slår ut ännu en under den tredje nivån. Med K-Q på handen och från sen position höjer jag till 450, får en kontrahöjning till 1500, och tar syn. Floppen är Q-5-8 och jag betar ut 3500 efter hans check. Han ställer in med sina kvarvarande 4500 och jag tar en automatsyn med mitt markeröverläge. Han visar upp A-A och jag svär invärtes. Turn är en trea, men rivern ännu en kung och han är ute. Jag tackar tyst pokergudarna, och räknar min stapel: 31 900. Strax efteråt anländer två nya spelare till mitt bord.

Jag tittar på A-A för andra gången denna dag, UTG höjer till 500, jag slår om till 1750 och bara stora mörken tar syn medan UTG lägger sig. Ännu en gång får jag en esshög flopp men med två i färg som jag inte har. Han checkar, jag betar ut 3200 och han lägger sig. Det och lite annat gör att jag kan avsluta nivå 3 med 32 475 i marker. Det är 285 spelare kvar: den långsamma strukturen gör att utslagningstakten är låg. I pausen kollar jag in Raymers stapel, och uppskattar den till runt 18 000.

När fjärde nivån drar igång släntrar ”Mr. Poker Brat” himself, Phil Hellmuth, in i salen i sin karakteristiska läderjacka och svarta basebollkeps. Hans kroppsspråk avslöjar hur han ser sig själv: som Mästaren, The Man, den som vi andra ska se upp med. I morgon spelar han – får se hur det går för honom då, i det här sällskapet är knivarna välslipade.

Vid middagsbreaken ligger jag på 34 000 prick. Jag känner inte för den stora buffén i hotellets matsal, utan tar en skinksmörgås och en mineralvatten i baren vid sidan om Salle des Etoiles, och får under tiden sällskap av Dilba som ska in i elden i morgon. På väg tillbaka in efter breaken träffar jag Chris Björin, som sitter vid bord 5; och in för att titta kommer också Joseph Hachem, som genast får en svans av reportrar efter sig.

Sedan kommer smällen för mig, när pokergudarna vänder mig ryggen: med A-K höjer jag före floppen och får två syn. Floppen är 6-6-A och jag betar ut 2000. Bara ”ryssen” i stora mörken synar mig, efter lite tvekan. Har han en sexa på handen, är min mentala fråga; men han skulle knappast tagit en spekulativ syn med till exempel A-6, mot min höjning och från så dålig position. Jag sätter honom på ett mellanpar som 9-9 eller 10-10, eller A-Q eller A-J. Turn är en sjua som ger ett potentiellt flushdrag, han checkar, och jag betar ut 4000. Han går blixtsnabbt all-in med sina cirka 7500 kvar, och jag tvingas ta syn, med min hand och så mycket i potten. Han vänder upp 6-6 för fyrtalet, och jag är död. Där klev jag rakt in i fällan, men det hade varit svårt att spela A-K annorlunda. Nästan en tredjedel av min markerstapel är borta, och jag har rasat ned till 23 350 – fortfarande över snittstapeln, men ändå.

Men pokergudarna är inte klara med mig ännu. En Q-Q tvingas jag kasta när floppen går helt fel, och jag avslutar nivå 4 på 22 075. Trist. 256 spelare är kvar. Den goda nyheten är att snittstapeln bara är 19 277, enligt skärmarna.

Under femte nivån fortsätter jag att backa. Med Q-Q ännu en gång och 3-J-10 på floppen betas det upp tungt? och en engelsman, som nyligen flyttats in till bordet med över 60 000 i marker och som tillämpar samma spekulativa spelstil som dansken, är min motspelare. Med A-10 sätter både han och jag flushen när klöverfemman landar på rivern, men han har esset och jag bara damen. Efter den nya smällen står jag på 13 125.

I högtalarna har man börjat annonsera ut sit-and-go-turneringar för de spelare som slagits ut men är sugna på mera poker. Inköpen är inte dåliga, utan varierar mellan 200 och 2000 euro! Och för mig fortsätter kräftgången, nu när jag med K-Q i klöver höjer till 1100 och får två syn. Floppen är 4-5-7 i ruter och jag talar först och betar ut 2000. En lägger sig, men den andre ställer in och jag tvingas lägga mig; vad han än har på handen är det sannolikt bättre än vad jag sitter med. Nu är jag nere i 9500, men stjäl strax efteråt mörkarna några gånger och börjar bygga upp stapel. Never ever give up, som Winston Churchill en gång sa.

Klockan 23.32 gör jag min första all-in. UTG har jag A-Q off före floppen, och ställer på impuls in. Det är dåligt spel, förstås, men bakom ligger irritation och trötthet. De andra hajar till och lägger sig mangrant.

Sedan kommer en vändning. Alla har lagt sig fram till mig där jag sitter i lilla mörken, och med 9-9 höjer jag till 1100. Tysken vid sidan om mig ställer in med en stapel som är ungefär lika stor som min. Jag överväger situationen under några sekunder, men luktar mig till svaghet och synar. Han har 2-2! Floppen är dock x-2-x och hjärtat åker expresshiss nedåt? men nu ler pokergudarna hult för omväxlings skull och ger mig en runner-runner flush och tysken är ute! Efter det har jag 20 500 i stapeln och mår bättre.

Inför sjätte nivån är vi 225 spelare kvar av dagens ursprungliga 329. Snittstapeln är 21 933, men nu kickar anten på 25 in samtidigt som mörkarna går upp till 150-300. Klockan är tjugo minuter över midnatt.

En halvtimme senare gör jag min nästa all-in, mot ännu en garvad britt som verkar gammal nog att ha spelat med både Chamberlain och Churchill. Britten har höjt till 1000 jämnt, och med A-K – en av mina absoluta favorithänder! – poppar jag tillbaka upp till 3500 från lilla mörken. Han synar och floppen är 2-4-4. Utan att tveka säger jag ”All-in”. Det finns ögonblick när millisekunderna räknas, och detta är ett av dem. Tvekan eller långa överväganden här, och han skulle säkert ana svaghet och syna med ett halvbra par. Dessutom är det som man humoristiskt brukar säga inom poker, att ställer man in kan man sedan i alla fall inte göra några flera misstag i den given. Britten steker länge, men lägger sig till slut. Det ger mig 23 600 i marker. Strax efteråt gör jag dock en syn med 9-9 i en annan pott, bara för att få veta att den andre har A-Q och träffat topparet med damen som kommit på turn, vilket tar mig ned till 18 000 igen.

Vid sidan om oss blir ”den flygande holländaren” och förre europamästaren Marcel Luske intervjuad av ett TV-team. Han ser ut att trivas i rollen, och under tiden avslutas sjätte nivån med 193 spelare kvar, och en snittstapel på 25 569 medan jag är nere i 16 325.

Nivå 7 inleds med 50 i ante och mörkar på 200 och 400. Bara att sitta med här kommer att kosta 4000-5000 under de 90 minuterna. Redan efter tre givar bryter man upp bord 32 där jag trots allt trivts med det småpratiga sällskapet, och jag förflyttas till stol 3 på bord 12. Jag hamnar rätt in i stora mörken som jag får lägga med 8-10 mot höjning och kontrahöjning, och upptäcker att det är ett brutalare bord än mitt förra. Inte EN ENDA hand synas ned före floppen under de 90 minuterna, utan det är alltid någon som höjer i första rundan – och i synnerhet en tysk och en britt i position 1 respektive 9, som jag har fel position på.

Med A-Q lyckas jag vinna en pott före floppen, och strax efteråt höjer tysken i en annan giv. Jag tittar ned på A-10 i ruter och ställer brutalt in. Han lägger sig. Under tiden hör jag Dilba efterlysas i högtalarna till kvällens sista sit-and-go, med ett inköp på blygsamma – här, i detta sällskap – 100 euro. Jag sneglar på klockan: hon är 02.42. Har inte Dilba vett nog att ligga och sova så här dags, när hon ska fajtas i morgon? Eller vill hon värma upp med en träningsmatch?

Äntligen, äntligen närmar sig den sjunde och sista nivån sitt slut. Med tio minuter kvar annonserar man ut att det ska spelas fyra givar till vid varje bord, sedan är det äntligen över. Jag vinner den näst sista av dem, med A-Q när jag på nytt poppar tillbaka tyskens höjning till 1500 med en kontrahöjning till 5000 jämnt, som han respekterar. Jag avslutar med 17 525 i marker som läggs i en plastpåse, förseglas och förses med mitt namn, och så, efter tio och en halv timmas spel, klockan 03.39, kan jag äntligen resa mig upp från bordet. Jag är hungrig, trött, har huvudvärk, svär fortfarande över det där fyrtalet och flushutdragningen, och kan inte bestämma mig för om jag ska vara arg för att min markerstapel halverats jämfört med när den var som bäst eller glad för att jag trots allt jobbat mig tillbaka från 9500 som sämst – men jag har överlevt första dagen här i EPT, i detta hårdföra sällskap, om än på 117:e plats. Hälften av det 20-tal svenskar som startade i går är fortfarande med. Leder bland dessa gör Patric Mårtensson. Och i dag håller jag tummarna för övriga svenskar som ska in i elden. Och hur kommer det att gå med mitt last-longer sidovad med Tomas Brolin?

Läs fler krönikör här

Sportbladet.se ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM