Resultaten är långt under min kapacitet

SPORTBLADET

Ännu en pojkspoling. Ännu en askungesaga. Ännu en svensk triumf.

Svenske Mats Iremark tog hem förstapriset i Deauvilles EPT-tävling.

Att resten av Europa inte bara lämnar walkover när svenskvågen sköljer över dem förstår jag faktiskt inte.

Deauville är en semesterort på Frankrikes Atlantkust. Små pepparkakshus och slingrande kullerstensgator fulla med delikatessbutiker. Visbyklass. Ett perfekt ställe om du vill förföra en tjej. Men åk på sommaren. Byn är i stort sett igenbommad så här års.

Den nya generation pokerspelare kräver svindyra lyxhotell, gourmétrestauranger och trendiga nattklubbar. De tyckte att stället stank. Några av dem försökte chartra en helikopter till Paris och när den idén sprack tog grabbarna det som ytterligare ett tecken på att de befann sig i en riktig håla. Tio champagneflaskor senare hade de lugnat sig lite.

Då hade jag redan gått och lagt mig. Jag var här för att spela poker. Rapporterna sa att turneringen kryllade av galna fransmän som synade ner allt. Planen var enkel – inga bluffar. Att vänta på kort är inte min vanliga spelstil, men en bra spelare måste kunna anpassa sig.

Åker ut som en strut

Tyvärr fick jag inga kort och hamnade i problem med en sjunkande markerstack. När jag väl floppade något hamnade jag genast i ännu värre problem. Fick tugga en hålstege på turn och en färg på rivern. Efter det hade jag inte mycket marker kvar. Efter två timmar var jag ute ur turneringen.

Säga vad man vill om fru Fortuna, men hon har i alla fall humor. Här spelar jag snortajt och åker ut som en strut. Sällan har jag haft så lite i en turnering att göra.

Jag vann inte en enda pott.

Jag måste rannsaka mig själv nu. Mina turneringsresultat på slutet är långt under min kapacitet. Det hjälper inte att gnälla och skylla på otur. En riktigt vass spelare måste klara av att motarbeta sånt. Jag vägrar tro att jag gjort en Brink. Jag har inte spelat över min förmåga och gått in i väggen och jag åker inte till stortävlingarna som turist. Det handlar inte om en klassisk kvinnlig skidskytteformsvacka. Jag har inte spelat anmärkningsvärt dåligt när det gällt som mest.

Teorin jag jobbar efter är att motståndet på kort tid blivit avsevärt bättre. Man har upptäckt carvingskidan medan jag fortsätter med mina gamla Stenis-lagg. De hoppar v-stil, åker fristil och kör med klappskridskor.

Om jag ska ikapp och återta en tätposition kan jag inte bara kopiera de andra. Jag måste hitta något som slår deras metoder.

Och jag tror jag vet vad det är. Men det skulle jag aldrig avslöja i denna spalt.

Ken Lennaárd är pokerproffs och

ordförande i Svenska pokerförbundet

ARTIKELN HANDLAR OM

Poker