Bragden som glömdes bort

Rom 1994: I skuggan av ett OS-guld i hockey och ett VM-brons i fotboll tog Sverige sitt första lagkappsguld på 32 år. I dag är Lars Frölander tillbaka på samma plats

Guldhjältarna 1994, från vänster: Lasse Frölander, Christer Wallin, Tommy Werner och Anders Holmertz.
SPORTBLADET

ROM. Foppa slog en straff i Lillehammer. Brolin grävde brons i USA. Och i skuggan av allt åkte ett svenskt simlandslag till Rom och gjorde ett bragdlopp som aldrig upprepats.

Femton år har gått sedan Sverige vann VM-guld på 4x200 frisim.

En bragdman valde golf, en är ute och cyklar, en tredje jobbar med u-båtar.

Den fjärde heter Lars Frölander.

I dag simmar han VM i Rom igen.

Foto: Foto: BILDBYRÅN
ROM 2009 15 år efter bragden simmar Lars Frölander fortfarande lagkapp.

Hur lång tid är femton år?

Det beror på var man står, och på vem man frågar.

– Jag beundrar verkligen Lasse. Att han orkar, säger Christer Wallin.

– Det är otroligt egentligen, det han har gjort, säger Tommy Werner.

– Jag är imponerad. Han hänger i och tränar fortfarande, även om han inte har samma driv som förut, säger Anders Holmertz.

1994 var de tre fjärdedelar av ett lag som vann det lagkappsguld som är Sveriges enda riktigt tunga på 47 år.

Den fjärde fjärdedelen ställer sig i dag på startpallen för att simma 100 fjäril i samma bassäng som för femton år sen.

Hur lång tid är femton år, Lasse Frölander?

– Du... om någon hade sagt 1994 att jag skulle hålla på i femton år till så hade jag tagit livet av mig.

Frölander har inte tränat särskilt hårt i år. I höstas åkte han konståkning i ett lekprogram i TV4, i vår har han tagit det lite lugnt. Han vet inte riktigt var han står, men litar på att adrenalinet ska göra sitt, att det ska börja pirra som brinnande bensin i kroppen.

Som det brukar.

– Jag älskar att tävla. Den där kicken man får, adrenalinet... jag har inte hittat det någon annanstans.

I kväll simmar åtta lag VM-final på 4x200 fritt igen, men Sverige är alltså inte ens med. 1994 var det annorlunda. Förbundskaptenen Hans Chrunak hade övertalat Tommy Werner att fortsätta två år extra eftersom han var säker på att laget skulle ha en chans på guldet.

Före finalen var Chrunak bergsäker.

– Om Holmertz går i på sistasträckan och har mindre än fem meter upp till ledning så finns inget i världen som kan stoppa oss.

Det var 1994. Sverige hade vunnit OS-guld i ishockey, vunnit VM-brons i fotboll och nu skulle simlandslaget skriva sin egen historia. Inget svenskt lag hade vunnit en stor lagkapp sedan 1962, nu skulle man upp mot det tuffaste motstånd världen ägde.

Vad hände då? Vad hände sen? Och hur kunde fyra svenska grabbar bli bäst av alla?

Låt oss fråga dem som vet.

STRÄCKA 1:

Christer Wallin, startmannen. 1.51,34.

– Vi hade alltid väldigt speciella träningar på våra landslagsläger. Jag och Holmertz körde mot varandra tills någon av oss stupade. Det var Sven-Arne Sellings teorier, att man skulle köra mycket simning med hög kvalité.

– Det är klart att man är nyfiken på att veta hur snabbt man hade kunnat simma om man kört nu, med dagens möjligheter. Vi körde bara i vanliga badbyxor och med stenhård träning.

Vad minns du av själva loppet?

– Vi hade det tufft med både ryssar och jänkare, men det var skoj att äntligen få slå dom.

– Själv hade jag väl ett 95-procentigt lopp, det satt inte riktigt, men hela laget var så nära hundra man kan vara egentligen. Vi tre bakom Holmertz var rätt jämna, så vi hoppades att vi skulle hänga med in till sista sträckan. Och väl där var Anders helt fenomenal.

– Han gjorde en förstahundring som var ofattbar, Holmertz. Ingen trodde att han skulle hålla, men det gjorde han. Vi stod där och skrek rakt ut. Det var enorm känsla.

Hur firade ni?

– Efteråt drog någon tidning med mig och Lasse till Fontana di Trevi för att vi skulle bada med medaljerna. Som hon... var det Britt Ekland? Anita Ekberg, just det. Polisen började vissla efter oss, man fick inte bada där.

Vad hände sen?

– Jag blev pappa efter OS 1996, då gick det inte att hålla på längre. På vår tid fanns inga pengar, man kunde knappt ens livnära sig på simning. Mina sista fem år var jag tvungen att jobba parallellt, det var 30-40 timmar simning i veckan och så 30-40 timmars jobb på det. Jag hankade mig fram i trävaruindustrin, som snickare. Det var knappt att man orkade träna.

– Nu jobbar jag som säljare, och lägger mycket tid på golfbanan. Det är mest för att få vara med mina barn. Och det är skönt att slippa klordoften.

STRÄCKA 2:

Tommy Werner, sprintern. 1.49,55.

– Det var mitt avslutningsmästerskap, så det kändes lite vemodigt alltihop. Min dåvarande fru hade varit höggravid och vi fick barn precis före VM, men det gick bra. Man var så van vid att fokusera helt på simningen.

Vad minns du av loppet?

– Det är väl först efteråt som man förstått hur stort och uppskattat det var, jag får fortfarande höra det av folk här nere. Men jag tar aldrig upp det själv.

– Jag gick mot Vladimir Pysjnenko på min sträcka, han var också en seg typ. Jag visste att det var dumt att gå ikapp honom för snabbt, att det var bättre att närma sig på slutet. Och det gick bra.

Och efteråt...?

– Jag slutade med simningen tvärt av. Vi hade fullt upp, med småbarn och jobb. Och jag hade aldrig varit särskilt intresserad av simning. Det är som med ett jobb, det är mycket en slump att man hamnar där man hamnar. Jag kunde simma, så jag gjorde det.

Vad jobbar du med nu?

– Jag är sonartekniker på Karlskronavarvet. Vi tar fram de här undervattenssensorerna, som skickar ut impulser i vattnet. Du vet, om du har sett u-båtar på film – det där som piper.

Ingen sport längre?

– Jag kör lite motocross med yngste grabben, han är tretton nu. Simningen har jag släppt helt. De ville ha med mig i klubben här nere, men jag känner inte att jag har något att tillföra.

Du cyklade ett tag, varför la du av?

– Jag var uppe på Holmertz bröllop, och han övertygade mig om att köra Vätternrundan. Jag hängde på och körde fyra år, sen kom jag på att det var så jävla tråkigt.

– Det var som att vara tillbaka i simträningen igen. Så jag slutade.

STRÄCKA 3:

Lasse Frölander, minstingen. 1.49,72.

– Det var en speciell dag för mig, först vann jag min första individuella mästerskapsmedalj på 100 fjäril, och 40 minuter senare kom guldet i lagkappen.

– Jag har haft mycket nytta av den där hårda träningen som vi körde då, men jag hade aldrig orkat fortsätta på det sättet. Det var ena riktiga hundår. Jag hade lagt av efter OS 2000 om jag inte lagt om träningen.

Du var ju sjuk under vintern före VM, som vanligt på den tiden.

– Ja, men när vi kom till Rom kände jag mig frisk. Jag visste att jag skulle simma snabbare än jag någonsin hade gjort.

Hur firade ni guldet?

– Gladast av alla var nog Anders. Han hade kämpat i så många år för att få ett guld. Jag är väldigt tacksam över att ha fått simma i hans lag.

Precis som Holmertz har du aldrig gjort en dålig lagkapp, vad beror det på?

– Jag älskar lag. Man simmar inte bara för sig själv, och jag vill inte vara den felande länken.

STRÄCKA 4:

Anders Holmertz, stjärnan. 1.47,13.

– Wallin startade alltid. Hans mål var alltid att hänga med. Sen var vi med hela vägen, och vi visste att jag skulle slå ryssarnas sistakille om jag fick chansen. Nu var jag bara nån meter efter.

– Jag vet inte vad det berodde på, men jag gjorde aldrig en dålig lagkapp.

Vad hände efteråt?

– Det var presskonferens, och frågorna ställdes på engelska. Vi satt där och stimmade och flinade och lyssnade inte så noga, men när frågorna kom tittade alla på mig. Jag hade inte ens hört frågan.

Varför var just ni så bra, just då?

– Många av oss som var med då var ensamma om att köra så hårt ute i klubbarna, så när vi kom ihop så blev det helt sjukt. De där lägren brukade sluta med att man låg på massagebänken sista dagen. Lasse la sin grund på våra läger.

Sedan la du av, ett par år senare.

– När jag slutade 1997 var jag rätt slut mentalt. Jag var väldigt trött på alltihop, på allt som krävdes. Jag var rätt mätt.

– När man ser på simning i dag... ta Phelps, det är ju en helt annan dimension han tillför. Hans kropp är som en surfbräda. Men jag är glad att jag sluppit vara med om utvecklingen med dräkter och alla rekord. Det är ju inget roligt när någon slår världsrekord och allt som diskuteras är vilken dräkt han hade. Vad slogs det... 130 rekord i fjol?

Hur mycket tränar du i dag?

– Jag cyklar i princip året om. Och så Vätternrundan då. Det är en behaglig träningsform. Jag gillar det.

Sverige vann guldet fyra tiondelar före Ryssland. När Holmertz gick i på sistasträckan var han femma, men bara 33 hundradelar efter.

Och inget i världen kunde stoppa honom.

Så gick femton år.

Inget svenskt lag har ens stått på pallen i ett VM sedan dess, simsporten har förändrats i grunden. Men Lasse Frölander kämpar vidare. Idag går han i vattnet för att simma 100 fjäril i Rom igen.

– Jag hoppas ju på under 52 sekunder, men vi får se, säger han.

Lasse Frölander är 35 år, han har vunnit allt som finns – men han utesluter inte att det blir ett OS till, i London 2012.

Om Sverige bara har ett tillräckligt bra lag.

ARTIKELN HANDLAR OM

Simning