”Ibland rasar jag ihop när jag tänker på det”

Dokument: Charlotte Bonnet simmar för sin storasyster och bästis

Foto: Foto: TT
Charlotte Bonnett och Camille Muffat stod varandra nära
SPORTBLADET

KAZAN. På VM:s hetaste distans simmade sexton kvinnor för ära, berömmelse och medaljer.

Charlotte Bonnet är 20 år, hon ville mer.

Hon simmar för att ingen ska glömma hennes storasyster.

Nice är ingen särskilt stor stad, men tillräckligt stor för att ha fött världsstjärnor att vara stolt över.

Inom ett par månader 1989 föddes Jules Bianchi och Camille Muffat, den ena blev en av världens främsta Formel 1-förare, den andra en av världens bästa simmare.

Ingen av dem fick bli mer än 25.

För tre veckor sedan somnade Bianchi in efter skadorna han fick under en GP-tävling i Japan, och det var andra gången på mindre än ett halvår som Nice sörjde en av sina största idrottare.

I mars omkom OS-mästaren (400 meter fritt) Camille Muffat efter en helikopterolycka i samband med en tv-inspelning i Argentina. Hon hade redan lämnat simsporten, men det betyder inte att hon inte finns med runt bassängerna i Kazan.

Hennes lagkamrat Charlotte Bonnet kom till Ryssland med målsättningen att slåss om medaljer på 200 meter fritt, VM:s mest uppsnackade lopp, men kravlade upp ur bassängen sist av alla efter den första semifinalen.

Det är klart att det gjorde ont att missa finalen med sex futtiga hundradelar. Men framför allt visste hon ju vem hon helst av allt vill göra stolt.

”Jag var i skuggan”

Charlotte Bonnet brukade ju kalla Camille Muffat för ”storasyster”.

 – När Camille simmade så behövde jag inte bry mig om något annat. Journalisterna kom aldrig för att prata med mig. Alltid med henne. Jag var i skuggan, och det gjorde att jag kunde utvecklas i lugn och ro, berättade hon i en stor intervju med l’Équipe nyligen.

Bonnet stämplades tidigt som fransk simnings kronprinsessa, och inför EM i Berlin i fjol hissades hon upp som lagets nya ledare, nu när Muffat bestämt sig för att lägga av.

– Vi hade två presskonferenser på två dagar där alla sa ”Ledare…”, ”du är ledaren för det franska laget”. Jag var nitton år. Det var svårt, säger hon.

EM blev ett fiasko, hon funderade själv på att sluta.

När Camille levde sa hon åt Charlotte att fortsätta. När Camille dog föll bitarna märkligt nog på plats.

Missade finalplatser eller inte – i dag säger Charlotte Bonnet att tragedin gjort henne starkare.

– Jag simmar inte för henne, men efter allt hon gjort för mig, hon och hennes föräldrar, så känner jag att det enda jag kan göra för att tacka henne är att simma snabbt.

– Jag känner mig mindre svag. Det skiftar, ibland rasar jag ihop när jag tänker på det. Jag har insett att livet är hårt, grymt, orättvist, så jag har ingen rätt att gnälla, att inte vara nöjd. På det sättet är jag annorlunda nu. Mer mogen. Det är svårt att förklara.

Var en storasyster och bästis

Charlotte Bonnet flyttade till Nice som femtonåring för att simma för ett av världens främsta simlag, under ledning av topptränaren Fabrice Pellerin. De tränade stenhårt, simmade 13 kilometer per dag och blev som en enda stor familj; Yannick Agnel, Clément Lefert, superstjärnan Camille – och supertalangen Charlotte.

Det skilde sex år mellan dem, Camille fick bli både storasyster och bästis för Charlotte.

– Vi delade så mycket tillsammans, jag vet att jag aldrig kommer att glömma henne, säger hon till l’Équipe

Efter olyckan döptes träningsbassängen i Nice om i Camilles namn, den första veckan stod en stor minnesskärm rest vid Place Masséna mitt i stan.

Ett par veckor senare hölls de franska mästerskapen i simning, och inför ett av passen sändes en femton minuter lång hyllningsvideo i simhallen. Charlotte Bonnet borrade ner huvudet och lyssnade på musik, för att slippa se den just där och då. Sedan vann hon fem distanser på de franska mästerskapen och simmade starkare än hon någonsin gjort.

Hon kan inte riktigt förklara varifrån kraften kom, och hon vet inte riktigt varför hon inte ens var nervös när Camilles mamma bad henne hålla tal inför en sorgsvart begravningssal hemma i Nice.

Hon sa bara som hon kände, direkt till en storasyster som både var borta och där:

– En gång sa du till mig: ”Vad skulle jag göra utan dig?”. Idag frågar jag mig vad jag ska bli utan dig vid min sida. Du hade så stora planer, du har påverkat mitt liv för alltid. Jag älskar dig.

FAKTA

Finalfält på 200 meter frisim, damer:

Federica Pellegrini, Italien.

Missy Franklin, USA.

Duo Shen, Kina.

Katinka Hosszu, Ungern.

Veronika Popova, Ryssland.

Katie Ledecky, USA.

Femke Heemskerk, Nederländerna.

Emma Mckeon, Australien.