Delar rum – nu vill även Coleman visa

1 av 2
SPORTBLADET

RIO DE JANEIRO. Tre kompisar delar en lägenhet i den svenska OS-byn.

Den ene är OS-mästare, den andre är världsmästare.

Den tredje?

Hon heter Michelle Coleman och har äntligen fått visa vad hon kan.

Det var en märklig natt i den där blågula lägenheten i söndags. Michelle Coleman försökte fortfarande skaka av sig olusten och frustrationen efter en svajig lagkappsstart på OS, Jennie Johansson var ledsen efter att ha missat finalen på 100 meter bröstsim – och när natten blivit sen kom Sarah Sjöström hem med en guldmedalj om halsen.

– Alla tre stod bara och grät. Det var glädje, ilska och besvikelse, mycket känslor, säger Michelle Coleman.

När hon träffade pressen i natt hade hon precis simmat sig till sitt livs första individuella OS-final, på sitt livs första individuella OS-distans.

”Är jättesvårt”

Det såg ut som det gör när hon är i form – varken Katie Ledecky eller Sarah Sjöström var i närheten när hon simmat.

– Jag får med mig mycket fart från pallen, det blir automatiskt så att jag är snabb ut första femtio. Men jag tycker fortfarande att det är jättesvårt att simma 200 meter. Jag försöker gå tredje femtian men inte bara simma utan simma bra. Det är jättesvårt, jag tänker fortfarande: aaah, vad ska jag göra?

Michelle Coleman pratar ungefär lika snabbt som hon simmar.

Och nu simmar hon snabbt.

I ett stentufft semifinalheatet, med  medaljfavoriterna Ledecky, Sjöström och Fede Pellegrini gick hon ut bäst och elegantast av alla, men utan att förhasta sig eller tömma sina energidepåer.

I mål klockade hon in på 1.56,05, två tiondelar över personligt rekord och femte snabbaste tid inför finalen.

Det såg enkelt ut, men resan hit har verkligen inte varit lätt för ”Micha”.

”Stor lärdom”

När Sportbladet träffade Michelle Coleman inför OS berättade hon om hur hon egentligen upplevde VM i Kazan förra året, ett mästerskap där hennes lagkamrater och vänner Jennie Johansson och Sarah Sjöström jublade åt sina guld, men där Michelle själv mest var ledsen över att simningen inte stämde.

– Min analys var ganska klar. Det gick verkligen inte som jag ville. Det var mycket som inte gick bra, på många fronter: mentalt, fysiskt… jag kom ihåg att jag inte ens ville åka dit. Samtidigt var det en otroligt stor lärdom för mig, jag har verkligen hittat glädjen efter det, säger hon.

– Man lär sig av motgångar, vi har alla haft dem och Kazan var min. Jag kom hem med en medalj, men när Jennie snackar om det och säger att ”Micha, vi hade så himla k u l” så… jag kände verkligen inte samma sak.

När hon kom hem från Ryssland hade hon med sig ett VM-silver på 4x100 fritt, men själv pratar hon om mästerskapet som ”en chock”.

– Jag kände det under mästerskapet också. Vi bodde ju ihop, och Jennie tyckte att det var så roligt att vara där, men jag kände verkligen att jag inte ville. Jag sa det inte då, men så var det. Och det är skönt att inte känna så nu.

”Har chansen”

Michelle Coleman har stor kapacitet, en fin simmarfysik och en undervattenssimning som håller absolut världsklass. Inför OS hade hon världens åttonde bästa årstid på 200 meter frisim.

I natt simmar hon OS-final, och oavsett hur det går har hon redan visat hur bra hon egentligen är.

– Har man en bana har man en chans, säger hon.

Efter finalen kommer hon att åka hem till sin lägenhet och sina kompisar, förhoppningsvis helt utan blandade känslor den här gången.

Vad betyder det för er tre att ha varandra?

– Det är jätteskönt. Det är som Sarah sa efter guldet: ”jag hade aldrig klarat det utan er”. Vännerna gör glädjen, det är det som gör att man kan fortsätta och pressa sig själv.

ARTIKELN HANDLAR OM