"Det är i februari det börjar"

SPEL

Tom Alandh om varför han gillar Elitloppet

Det är i februari det börjar.

Man står på E-läktaren och det är minus femton och isande vind och torsk på målfoto i sista loppet.

Och när man sen halkar iväg hem, då börjar nedräkningen. Om tre månader...bara nittio dagar kvar...

Mitt allra första Elitlopp såg jag 1957. Jag var 13 år och hade plankat in och aldrig att jag glömmer Gelinotte och Charlie Mills. Hon så ståtlig, så magnifik, han så liten och skrynklig av ålder, och alltid med en cigarrstump i mungipan. Sedan dess har jag bara missat ett Elitlopp och det var 1984, när hustrun fyllde 40. Det fanns inte en chans att smita från festen trots att vi bor bara fyra kilometer från Valla. Men balkongdörren stod öppen, och det var en dyster stund när jag bara hörde hur The Onion vann.

 Mitt starkaste Elitloppsminne är från 1973. Inte för att Ego Boy lattjade med Flower Child i skiljeheatet och vann på en kallblodstid, utan för att det var den dagen min dotter Åza debuterade på Solvalla. Hon var nio månader gammal och hon satt på mina axlar när hela Solvalla exploderade och 30.000 vrålade ut sin lycka. Åza blev rädd och började gråta, och trots att jag därefter mycket pedagogiskt tog med henne till Sveriges samtliga travbanor under betydligt lugnare omständigheter, har hon aldrig mer velat uppleva travets skönhet.

 Och nu är det dags igen: den enda dag på året jag skulle gå till Valla utan pengar. För en gångs skull är det sporten och inte spelet som gäller. Och varje år samma tanke: visst ska vi alla dö, bara inte sista veckan i maj när startlistan till Elitloppet är klar.

Tom Alandh, journalist på Sveriges Television