Niva: Därför är Spanien överlägset

DOKUMENT: Inget kvar att diskutera – därför är de spanska klubbarna så överlägsna

FOTBOLL

Real Madrid och Barcelona kan köpa de spelare de vill ha, men bakom dem är den spanska ligan skuldtyngd, vanskött och korrupt.

Så varför är den då överlägset bäst?

Framförallt eftersom 15 000 välutbildade tränare i stort sett alltid vinner över 11 dyra storspelare.

Det kanske inte framstod som någon större överraskning när traditionsbjässen Liverpool slog ut Villarreal ur Europa League, men på ett sätt var det en jättesensation.

Normalt sett förlorar ju helt enkelt inte spanska klubbar europeiska cupmatcher längre, oavsett vilka de själva är och vilka de möter.

Det går att rada upp många olika typer av sifferbevis för precis hur eftertryckligt de dominerat de senaste säsongerna, men en variant är tydligare än någon annan.

Såhär: De tre senaste säsongerna har spanska klubbar lottats mot motståndare från andra länder vid 52 tillfällen i Champions Leagues och Europa Leagues utslagsmatcher. De har tagit sig vidare 48 gånger.

48 segrar på 52 försök ger en framgångsprocent på 92,3, en grad av idrottslig överlägsenhet som vi aldrig stöter på i till exempel en ligatabell.

Seriepyramidssystemet med upp- och nedflyttning är en garant för någorlunda jämna tävlingar, men när det kommer till den europeiska klubblagsfotbollen finns inga sådana mekanismer.

Det finns ingen högre nivå att flytta upp de spanska klubbarna till. De får nöja sig med att sopa planen med det bästa resten av Europa kan erbjuda, de får utmana sig själva att fortsätta stå i fullständig särklass år efter år.

Brytpunkten – EM-guldet

Var och en har naturligtvis all rätt att föredra precis vilken fotbollsliga som helst, och det går att argumentera i evighet kring var dramatiken är störst, var stämningen är högst, var berättelserna är som mest intressanta eller var respekten för de fotbollskulturella traditionerna är som mest grundmurad.

Sånt är subjektivt. Sånt kan framstå på ett sätt i ett par ögon och på ett helt annat i nästa.

Men när det sedan kommer till vilken liga som är bäst – var spelkvaliteten är högst – så finns det faktiskt inget kvar att diskutera överhuvudtaget.

Fyra av de sex senaste Europa League-vinnarna har kommit från Spanien. Om ett par veckor kommer samma siffror gälla även Champions League. Och därutöver spelar det ingen roll vilket mått man använder – Uefa-koefficienten, antalet finalister, antalet semifinalister – eftersom slutsatsen alltid blir densamma.

Den spanska ligan är inte bara överlägsen. Den är mer överlägsen än någon annan liga någonsin varit, enbart utmanad av 1990-talets Serie A-suveräner.

Att peka ut en exakt startpunkt är svårt, att hitta en tydlig brytpunkt är lättare. Den 29 juni 2008 vann det spanska landslaget sin första stora titel, och de gjorde det verkligen inte enbart tack vare sina storklubbar.

Villarreal hade fler spelare i truppen än Real Madrid, Valencia hade lika många som FC Barcelona. Där fanns dessutom klubbar som Sevilla, Real Betis, Mallorca, Real Zaragoza och Getafe representerade.

Efter sisådär 70 år och 80 bedrövelser hade den kantstötte förbundskaptenen Luis Aragonés till sist fått bitarna att falla på plats. Han hade tydligt prioriterat små bollsäkra spelare, och tagit sig hela vägen in till kärnan av den spanska fotbollens identitet.

Fernando Torres berättar:

– Sättet vi försvarade vår ledning på hade jag aldrig någonsin sett i en så stor match. Vi fortsatte spela, fortsatte anfalla, fortsatte framförallt att hålla i bollen. Det kom till ett läge där de tyska spelarna överhuvudtaget inte fick röra bollen, och de bara tittade på varandra: ”Vad i helvete är detta?”. Och då tänkte jag: ”Alla de här spelarna älskar bollen. Det här kommer inte att sluta här, det här är bara början”.

Värdesätter utbildning

Vilka vinner? De med bäst spelare. Vilka har bäst spelare? De med mest pengar.

Delvis sant, delvis falskt. Du kan köpa en spelartrupp och du kan värva en tränarstab, men du kommer däremot att ha väldigt svårt att importera en hel struktur, en hel fotbollskultur.

När det kommer till den spanska fotbollens framgångar hänger allt ihop – från landslagen till klubblagen, från gräsrötterna till toppen – och går att spåra tillbaka till samma utgångspunkt.

Den spanska fotbollen värdesätter utbildning.

All statistik ljuger på något sätt, men på samma sätt som spanska klubbars head-to-head-resultat åskådliggör deras särställning finns det en nyckelsiffra som visar på den huvudsakliga förklaringen till den.

Vid den senaste sammanställningen hade den stormrika fotbollsnationen England prick 1 395 tränare med någon av Uefas två högsta tränarkvalifikationer. Sverige fick ihop respektabla 999 stycken, medan världsmästarlandet Tyskland spände musklerna med 6 934.

Näst flest i Europa – men ändå inte ens hälften så många som i kontinentens verkliga kunskapscentrum. Motsvarande siffra för Spanien var smått svindlande 15 423.

Många tränare, duktiga tränare – och enhetliga tränare.

Även om det finns en stor fotbollsideologisk spännvidd inom den spanska fotbollen – FC Barcelona och Athletic Bilbao utgår verkligen inte från samma spelmodell – finns det en ännu större samsyn.

I Sverige är den så kallade kvadraten oftast en uppvärmningsövning. I Spanien benämns den som en rondo, och är utbildningens själva centralfundament.

Lär du dig att spela fotboll här kommer du att ha en bra förstatouch, en väl utvecklad känsla för passningsvinklar och en god förmåga att skapa dig själv utrymme även i trånga situationer. Du kommer tidigt att ha förstått grunderna för effektivt presspel och återerövring.

Du kommer att ha den redskapslåda du behöver när du väl ska in i seniorfotbollen – och du kommer att få möjlighet att använda den.

Schizofrent intryck

Javier Tebas är president för den spanska ligaföreningen, och ifall man följer hans uttalanden över tid ger han ett smått schizofrent intryck.

Å ena sidan vill han ju trycka på hur överlägsen hans liga är, å andra sidan måste han betona hur underlägsen den är. I ena stunden är han triumfatorisk, i nästa ögonblick är han uppgiven.

År efter år pratar han om hur Premier League riskerar att döda all konkurrens, om hur den spanska ligan måste pumpa upp sina egna tv-avtal för att undvika att bli totalt distanserad och marginaliserad. Och så tar han en liten paus, för att sedan ge sig på en utläggning om hur pengar i själva verket ofta visar sig vara en nackdel.

– Den ekonomiska situationen här har tvingat klubbarna här att använda sina resurser bättre. Att vara smartare, uthålligare, modigare. Det är lätt att bli lite lat ifall man börjar ta genvägar mot framgången, men våra klubbar har alltid tvingats arbeta hårt för att utveckla och scouta ny talang.

Vad händer när David de Gea, David Silva, Thiago Alcântara, Juan Mata, Javi Martínez, Álvaro Morata, Santi Cazorla, César Azpilicueta, Héctor Bellerín, Juan Bernat och alla de andra flyttar till rikare ligor?

Då får Koke, Saúl, Isco, Paco Alcácer, José Gayà, Sergio Rico, Rubén Duarte och Mario Gaspar möjligheter och ingångar som annars varit stängda för dem. Och då uppstår för all del även behovet av att värva nytt utifrån.

Ett gigantiskt luftslott

Det går givetvis inte att skriva en artikel om den spanska ligans framgångar och bortse från faktumet att Real Madrid och FC Barcelona är världens två rikaste och mest lyskraftiga klubbar.

Spanien hade inte byggt lika höga torn av bucklor ifall inte giganterna kunnat köpa ihop MSN- och BBC-kedjor – men de hade inte heller samlat särskilt många koefficientpoäng om ligan verkligen var så topptung som den fortfarande framställs som.

Ska man förklara den sammanlagda kraften här funkar det inte att börja med boksluten. Ekonomiskt sett är den spanska ligan ett gigantiskt luftslott, fyllt av skulder, vanskötsel, korruption och allmän oreda. De rikaste oligarkerna och shejkerna finns på andra håll, de kompetenta administratörerna och visionära marknadsmänniskorna saknas helt här.

Men så är det inte heller de som är huvudpersonerna. Även om det sannerligen inte saknas megalomaniska klubbpresidenter i Spanien så klarar ändå fotbollsfolket av att hålla i makten över sitt eget ansvarsområde.

Sevilla sjönk inte ihop när de sålde Rakitic, Bacca, Navas, Negredo, Kondogbia och Medel, och de rasade inte samman när president Del Nido dömdes till sju års fängelse för förskingring. Istället fortsatte de att vara en förebild för alla andra spanska klubbar i mellanviktsklassen. Istället fortsatte de vinna Europa League-titlar för att sportchefen Monchi har en unik förmåga att gräva fram juveler hela vägen från Uruguay till Ukraina, och för att tränaren Emery är så förbaskad skicklig på att foga samman dem.

För två år sedan vann de Europa League med hemmasonen Alberto Moreno på vänsterbacken. Sedan sålde de honom till Liverpool för sisådär 160 miljoner kronor.

På onsdag möts de igen. Moreno har fortfarande inte hittat helt rätt i ett Liverpool som aldrig riktigt verkar ha förstått vilken sorts spelare det var de värvade, medan Sevilla snabbt ersatte honom med en bortglömd fransk landslagsback som de hittade på en avbytarbänk i Kiev för en sjättedel av priset.

Nu är visserligen Benoît Trémoulinas skadad, men Sevilla lappar och lagar och smälter säkert ihop en stabil backlinje ändå. Sett till resurser är de gigantiska underhundar i Europa League-finalen, men sett till maktbalansen de senaste säsongerna är de klara favoriter.

Liverpool besegrade statistiken mot Villarreal, och måste nu göra det igen. Vi lever inte nödvändigtvis i en tid då fotbollsmatcherna varar tills tyskarna tar hem det på straffar – istället är vi ju inne i en epok då spanjorerna vinner 92,3 procent av gångerna.