Äntligen en svensk "bad-boy"

Fortsätt svära och härja, Thomas – bara du vinner…

SPORTBLADET

LONDON

Dagens ord är hetta.

Solen stekte ner över Wimbledonområdet och på bana 2 slet en av turneringens hetaste spelare, Thomas Johansson, ont i en tung femsetare.

Det osade om honom.

Man kan vara het på olika sätt, och jag tror Johanssons nya, brinnande temperament kan vara en tillgång framöver.

Den elfteseedade svensken härjade ock skrek rätt friskt mot den svåre Andrew Ilie, Australien.

Racketen flög och det svors högt och ljudligt på svenska innan Thomas red ut stormen via 6–4, 4–6, 6–7 (5–7), 7–6 (7–5) och 6–2.

Jag är inte riktigt säker på att det verkligen är ett nytt ansikte Johansson börjat visa upp här, jag kan ha missat hans sanna jag någonstans på vägen.

Men det jag sett av honom tidigare har mer påmint om en Stefan Edberg i motvind:

Hängande underläpp, huvudskakningar, signaler tvärs över banan som sa: jag är slagen, jag orkar inte, jag ger mig.

Nu är det jävlaranamma inga uppgivna ögon längre.

Jag såg det första gången i finalen i Nottingham i lördags. Thomas hade inte tappat ett enda set under hela turneringen, han var på väg mot sin tionde raka segermatch på gräs och i andra set mot israelen Harel Levy slog svensken en halvdålig serveretur.

Det var ingen katastrofal miss, men Thomas blev vild i blicken och vrålade på svenska:

– DET FANNS INGEN ANLEDNING!

Det var bara en liten detalj, men ändå ett solklart tecken på att den 26-årige Linköpingsgrabben ökat kraven på sig själv och inte tolererar några halvmessyrer längre.

Han blir förbannad i stället för att deppa, och någonting säger mig att han kommer att ha nytta av det i Wimbledon.

Plockade fram det lilla extra och lyckades vinna

Riktigt stora spelare nöjer sig inte med att nå nästan ända fram. Thomas Johansson har varit i fjärde omgången här och han har varit snubblande nära ett rejält genombrott tidigare, men han har ändå stått där med mössan i hand när de hårdaste grabbarna slutfört jobbet.

Han såg inte ut som en segrare mot Ilie och tycktes tyngd av sina egna höga förväntningar, men han lyckades ändå plocka fram det där lilla extra i det kritiska fjärde setet. Det var starkt gjort.

Så gärna för mig:

Skrik, svär och härja i Wimbledon, Thomas – bara du fortsätter att vinna.

Dessutom kan det vara skönt att få slut på det eviga tjatet om ”the cool swedes”. Alla svenskar är tydligen så otroligt lugna och kyliga i britternas och amerikanernas ögon. Det började med Björn Borg, fortsatte med Mats Wilander och Stefan Edberg och har hängt med hela vägen sen dess.

Det bor en liten Anders Järryd i alla svenskar?

Fotbollens förbundskapten Sven-Göran Eriksson är en ”iceman” och detsamma gäller skådespelare och politiker och snart sagt varenda människa med svenskt pass.

Har de glömt att vi har ett svallande vikingablod i oss?

Att det bor en liten Anders Järryd i oss alla?

Nå, låt oss kompromissa och säga att det finns alla sorter.

Magnus Larsson visade ruskigt iskalla nerver när han vann sin femsetare mot schweizaren Marc Rosset. Vid underläge 1–4 i fjärde set började Larsson förbereda sig mentalt för det femte – och sparade avsiktligt på krafterna. Rutinerat.

Magnus, alltid en skön lirare i mina ögon, gjorde sen som Thomas Johansson: gick ut och knockade sin motståndare med 6–2 i avgörande.

Ingen bra dag för Schweiz, alltså. Rosset ut, och ännu värre: världsettan Martina Hingis borta redan i första omgången mot oseedade spanjorskan Virginia Ruano Pascual.

Däremot tre av fyra svenskar (Jonas Björkman också) vidare i herrsingeln första dagen, det ser lovande ut.

Nu håller vi på Thomas Enqvist, Magnus Gustafsson och Andreas Vinciguerra i dag och hoppas på mer svensk osande hetta i Wimbledon.

Peter Wennman

ARTIKELN HANDLAR OM