”Nu behöver jag aldrig vinna en match mer”

Känslorna svallade när Goran tog sitt livs seger

SPORTBLADET

LONDON

Fjärde finalen.

Första segern.

Sjunde himlen.

Goran Ivanisevic, 29, höjde den gyllene Wimbledonpokalen mot skyn och sa:

– Nu behöver jag aldrig mer vinna en tennismatch mer i mitt liv.

Det var så många känslor på centercourten efter dramat mot Pat Rafter, men så har det å andra sidan alltid varit i Goran Ivanisevics liv.

Känslor.

När han började sin karriär spelade han för sin svårt sjuka syster.

När kriget kom till Kroatien spelade han för sitt land.

Den här gången spelade han för sin egen heder.

Borträknad, ansedd som passé, tilldelad ett wild card, skred han till verket med en slags lugn beslutsamhet som inte finns beskriven i några böcker om idrottspsykologi.

Vem skriver kapitlet om Goran, Gud och Wimbledon år 2001?

Vem kan kopiera en sådan inre övertygelse om att allt är förutbestämt, att en ängel däruppe i himlen vakar över både regnavbrott och servereturer?

G oran har ända sedan han klev in genom Wimbledons portar för drygt två veckor sedan känt att han vandrat i ett särskilt ljus.

Känt sig oslagbar

Han har känt sig oslagbar och beskyddad och talat om både Gud och en speciell ängel. Det var denna ängel han tackade i mikrofonen på centercourten direkt efteråt.

– Jag tillägnar den här segern min bäste vän, basketspelaren Drazen Petrovic som dog i en bilolycka 1993. Han finns någonstans däruppe, sa Goran och blickade mot himlen.

Petrovic, silvermedaljör för Kroatien i Barcelona-OS 1992, blev storstjärna i den nordamerikanska proffsligan NBA innan han omkom i den tragiska olyckan.

S jälv var Goran Ivanisevic en stjärna i dalande även hos det kroatiska folket.

Hoppet var ute?

Efter förlust i tre finaler – 1992, 1994 och 1998 – var det inte många i hans hemland som hade hoppet kvar. Till och med i Kroatien har Goran de senaste två åren betraktats som en misslyckad racketknäckare, en man som inte har mer att ge på tennisbanan.

Men allt eftersom Ivanisevic avancerade fram genom turneringen ökade intresset på gator och torg, från Zagreb till hemstaden Split.

I en tid då en ny politisk kris dominerat tidningarnas förstasidor – regeringens beslut att överlämna misstänkta krigsförbrytare till FN-tribunalen i Haag – dök plötsligt Gorans skäggiga ansikte upp igen.

?men nu firas det

Under finalen i går fylldes kaféer och barer av tv-tittare, och när Goran slagit in matchbollen börjades firandet på gatorna. Tutande bilar med kroatiska flaggor körde genom Zagrebs centrum.

Goran Ivanisevic är plötsligt en större nationell hjälte än han någonsin varit.

– Det är så många jag skulle vilja tacka nu. Alla mina fans, mina vänner, min familj...och särskilt min pappa. Hans hjärta hade nog brustit om jag hade förlorat en final för fjärde gången, sa Goran.

Han säger också att han aldrig mer behöver tänka på att vinna en tennismatch i sitt liv.

Men han lovar ändå att komma tillbaka nästa år, bara för känslan av att gå in på centercourten och spela första matchen – som regerande champion.

Peter Wennman

ARTIKELN HANDLAR OM