TIDERNAS MÄSTARE

Holm: Där satt legendarerna på hedersläktaren, sida vid sida. Men bara en spelare kan vara störst

Foto: Getty
Pete Sampras, Manuel Santana, Rod Laver och Björn Borg kollar in den historiska finalen.
SPORTBLADET

WIMBLEDON. Nyp mig i armen.

Hände det här på riktigt – eller har jag drömt?

Roger Federer fick Björn Borg, Rod Laver och Pete Sampras att framstå som mänskliga i går.

Det är visst så, att bara en tennisspelare kan vara störst.

Federer efter segern i årets Wimbledon.

Det finns ögonblicksbilder man bär med sig genom livet. De väger ingenting men det jag byggde ut samlingen med i går kändes förbannat tungt. När Roger Federer gick ut på centrecourten för att skriva historia satt Björn Borg, Rod Laver (och Manuel Santana) sida vid sida vid sida på hedersläktaren. Borg och Laver har vunnit elva Grand Slam-titlar var och är så stora att de får Santana att framstå som en, just det, parantes. Trots att spanjoren vunnit fyra titlar kändes det lite som om Håkan Mild skulle ha smugit sig in på Manchester Uniteds lagfotografering efter trippeln 1999.

Vad hände då, när man redan höll på att få svetsblänk på grund av all sol och stjärnglans?

Vid ställningen 1-2 i första set gjorde en jetlagad Pete Sampras – med 14 titlar på meritlistan – entré med hustrun Bridgette. Amerikanen som var så överlägsen på att serva och slunga svett med vänstertummen hälsade på Borg, Laver (och Santana) innan han vinkade åt den dödliga delen av publiken.

Det var lite rockkonsert över det hela.

Till och med Roger Federer blev tagen av ögonblicket, som var så välregisserat och vackert. Han kom av sig lite och hälsade på idolen som blev hans vän.

Roddick gjorde sitt livs match

”Pistol Pete” har inte satt sin fot i postnummerområde SW19 sedan han gav upp tennisen 2002. Nu satt han där bland de andra legendarerna för att se Federer slå Andy Roddick med 5-7, 7-6, 7-6, 3-6, 16-14 i en av de bästa finaler som någonsin har spelats.

Peter Sampras och (Manuel Santana) och Rod Laver och Björn Borg.

Det var en stjärnbild mitt på ljusan dag.

Jag gladdes verkligen med Federer i går, men inte lika mycket som jag led med Andy Roddick. Amerikanen gjorde sitt livs match, servade i princip felfritt och hade två breakbollar vid ställningen 8-8 i femte set.

Då, vid ställningen 15-40, svarade Roger Federer med det som gör honom till tidernas störste spelare, det som får honom att vinna de största titlarna, det som ger honom kapitel efter kapitel i historieböckerna.

Han vågade.

Han vågade vinna.

I de mest utsatta lägena gjorde han det många andra tennisspelare ser som ett slags idrottsliga harakiri. Han snarare ökade trycket i serven, han svingade sin forehandvolley, han smashade från baslinjen och fortsatte att spela med små marginaler. Han vinner då.

Mot Roddick och alla andra.

Å andra sidan var jag grymt imponerad av båda spelarna i går. Att hålla den standarden och pricka linjerna när kastvindarna far som lavetter... Federer och Roddick utmanade både varandra och logiken.

Det kanske inte framgick av tv-bilderna men när det blåste som värst var Federer, med sin hårsvall, inte helt olik en stormvindsfångad Carola Häggkvist i Melodifestivalen 1991.

Efter matchen vände sig Andy Roddick, tårögd, mot Pete Sampras:

– Förlåt Pete, men jag försöke hålla honom borta från rekordet.

I det uttalandet ligger mer allvar än man kan tro.

Hyllad av McEnroe

Borg, som tog fem raka titlar 1976-1980, har förmodligen aldrig varit så glad som när Rafael Nadal förra året hindrade Federer från att vinna Wimbledon sex år i följd. För att lyckas i tennis och andra sporter måste du vara egoistisk och den egenskapen försvinner inte bara för att du inte längre spelar aktivt. När Borg säger ”Rekord är till för att slås”, vilket han gör väldigt ofta, är det för att han måste, inte för att han unnar andra framgång på hans bekostnad. Det är skillnad att dela på ett rekord och att bli av med det.

Lika naturligt är det att Sampras även framöver vill vara ensam med totalt sju segrar på det klassiska gräset.

Efter finalen sammanfördes Roger Federer med Björn Borg, Rod Laver och Pete Sampras. De kramades och fotograferades tillsammans med Wimbledon-bucklan. Det var bra tv.

Av någon anledning fick inte Santana vara med, trots att han vann Wimbledon 1966. Det kan förklaras med att Federer har vunnit den finaste av alla fina tävlingar sex gånger, Sampras sju, Borg fem och Laver fyra.

Frågan är vem som får posera med Federer när han tar sin sista Grand Slam-titel?

I hans sällskap kommer alltfler spelare att ses som parenteser.

Jag blir inte förvånad om han har vunnit ytterligare fem eller sex, ja, totalt minst 20, den dag han drar sig tillbaka. 27-åringen har ju redan 15 och ska åtminstone satsa till 2012.

Tillbaka i pressrummet, i väntan på presskonferenserna, zappade jag på tv:n vid min plats. En av kanalerna, jag tror det var BBC, visades en reklamfilm som handlade om Roger Federers nyslagna rekord. John McEnroe tittade in i kameran och sa, som om han talade till schweizaren.

– Tack för att du får oss andra att framstå som medelmåttor.

Det kändes på något sätt väldigt befriande.

För det är ju så, att bara en tennisspelare kan vara störst.

ARTIKELN HANDLAR OM

Tennis