Förlusten – en seger för tennisen

Holm: Taktiskt tänkande slog pang-pang – tack!

Foto: Bildbyrån
Caroline Wozniacki skulle vinna Swedish Open. Men María José Martínez Sánchez satte för favoritens planer.
SPORTBLADET

BÅSTAD. Publikfavoriten Caroline Wozniacki förlorade finalen i Swedish Open.

Tack, María José Martínez Sánchez.

Det var en stor seger för damtennisen som sport.

Ett trettiotal åskådare bakom domarstolen viftade med danska flaggor när Caroline Wozniacki gjorde entré på centrecourten klockan 14.00 i går.

Världsnian vinkade och log.

Det var så uppenbart att det skulle bli hennes stora dag.

Wozniacki, affischnamnet, hade inte bara tagit sig till final i Swedish Open. Hon skulle vinna den och ta årets tredje titel på sin 19-årsdag.

4 300 personer hade bänkat sig på läktarna för att uppleva högtidsstunden på högtidsdagen. Ja, av ren nyfikenhet tittade till och med solen fram bland stackmolnen över Båstad.

När publiken efter matchen reste sig från sina stolar för att sjunga ”Happy birthday” var det för att hylla en förlorare. Det var vackert, men inget var vackrare än María José Martínez Sánchez leende.

Martínez Sánchez får det att bubbla

Spanjorskan som få har hört talas om vann finalen med 7–5, 6–4. På en timme och 36 minuter fick hon mig att börja tro på damtennisen igen.

Tidigare har jag ofta upplevt sporten som lättöl i en öppnad Cristal-butelj. Själva förpackningen är gnistrande och vacker, men innehållet avslaget och allt annat än berusande.

María José Martínez Sánchez är bara 54:a på världs­rankingen, men spelar så underhållande att hon ensam kan få intresset för damtennisen att bubbla igen.

Taktiskt tänkande spelare

26-åringen från Barcelona är inte som andra kvinnliga tennisspelare. I en värld fylld av docksöta tennisrobotar gör hon sina motståndare sämre genom att variera sitt spel.

María José Martínez Sánchez är något så ovanligt som taktiskt tänkande.

Den vänsterhänta spanjorskan inledde finalen med att slå en misslyckad stoppboll – och avslutade den med att slå en lyckad. Däremellan slog hon ytterligare 20–30 stoppbollar, gick fram på nät, varvade sin hårda flacka backhand med höga toppade grundslag, allt för att Caroline Wozniacki inte skulle få spela det enda spel hon behärskar.

María José Martínez Sánchez visste att hon skulle förlora om hon gav sig in i baslinjedueller, så hon tänkte, tänkte och tänkte och skickade impulserna vidare till damtennisens känsligaste handled.

Det var tillräckligt för att vinna både Swedish Open och min beundran.

Wozniacki är nia i världen men det betyder inte att hon är så spelintelligent att hon kan ta till plan B när inte plan A fungerar. I stället blev hon frustrerad, kastade racketen, klagade på domaren och beklagade att hon ”inte hittade någon rytm i spelet”.

Hon och många andra av dagens toppspelare är så begränsade i sitt spel att baslinjen fungerar som ett slags löplina. Det finns till och med dubbelspelare som inte går fram på nät i sina egna servegame. De har alla påverkats av Nick Bollettieris framgångsformel, som bygger på att skapa vinnare med militärisk disciplin i stället för genuint tenniskunnande.

Därför är det så underbart att se en spelare som María José Martínez Sánchez. Hon spelar ingen pang-pang-tennis. I stället driver sina motståndare i sidled, djupled och till slut till vansinne.

Tennisen är i regel som vackrast då, när hjärnan besegrar hjärtat.

ARTIKELN HANDLAR OM

Tennis