Holm: Har svårt att se Murray som blivande Wimbledon-mästare

Foto: Foto: AP
hit men inte längre Andy Murray orkade inte stå emot Storbritanniens orealistiska förväntningar skriver Stefan Holm.
SPORTBLADET

LONDON. Inte nog med att brittiska barn förväntas tro på tomten.

Deras tidningsläsande föräldrar försöker dessutom lura i dem att det finns en blivande Wimbledon-mästare som heter Andy Murray.

Jag är ledsen att behöva avslöja det, men ingen av dem finns på riktigt.

Jag tog tunnelbanan till Southfields, promenerade längs Wimbledon Park Road, fortsatte utmed Church Road, skrapade bort smutsen under skorna, klev in på den heliga tennisanläggningen, gick till pressrummet och bläddrade igenom en hög med tidningar.

Brittiska journalister kan vara lika oberäkne­liga som vädergudarna, men i går fanns det inte utrymme för några överraskningar.

Jag har lärt mig att centrecourten förvandlas till ett slags spegelhus varje gång Andy Murray spelar Wimbledon. Skotten blir alltid bättre, större och vackrare än han i själva verket är.

Det var likadant med Tim Henman. Ja, eftersom ingen britt har vunnit Wimbledon sedan Fred Perry lyfte bucklan 1936 utmålades till och med den kanadensiska importen Greg Rusedski som en blivande mästare.

Att den som är hungrig har svårt att tänka klart blev så uppenbart när jag gick igenom tidningarna. Jag började med Daily Mail och skrattade så högt att jag väckte min ständigt sovande bänkgranne, Ajay från Times of India.

”Attack and you can bring Nadal to his knees”, löd rubriken. Det roliga var att tidningen lät tränaren Brad Gilbert, som 2007 fick sparken av Murray, leverera taktiken som skulle göra skotten till en vinnare i semifinalen mot Rafael Nadal.

”Britterna tänker inte så”

Daily Mirror hetsade vidare med ”Come on Andy – Nadal fears that Murray is a winner”.

Sedan slog jag upp skotska Daily Record. På första­sidan läste jag: ”C’mon Andy – Murray is six sets från Wimbledon glory”.

Visst, men att vinna sex set i en Grand Slam-turnering när bara semifinalen och finalen återstår är som en barfotavandring mellan syd­västra London och Dunblane.

Britterna tänker inte så. Inte när det handlar om idrott. Englands fotbollslandslag, som vann VM 1966, är fortfarande bäst i världen inför varje mästerskap.

Det är likadant med deras tennisspelare.

Det fanns inte en ledig stol på centrecourten under semifinalen och utanför trängdes 5 000 människor på Henman Hill för att se matchen på en storbildsskärm.

Verkligheten kom ikapp dem

De hade samlats för att se historia skrivas, men verkligheten kom ikapp dem alla. Andy Murray orkade varken stå emot Rafael Nadal eller ett lands orealistiska förväntningar. Spanjoren är världsetta av en anledning och vann med 6–4, 7–6, 6–4.

Murray är en bra spelare, men jag har svårt att se honom som en blivande Wimbledon-mästare. När han kom till presskonferensen för att sätta ord på sin besvikelse hade han bytt till en grön t-shirt.

Det slog mig att det är avundens färg, inte minst i Storbritannien.