”Fullt förståeligt att de förlorar med flit”

Käck: Därför är skandalen inte så konstig

Foto: Reuters
Nick Lindahl är i rätten idag i matchfixningsprocess.
SPORTBLADET

Innan du rasar mot tennisens svarta får bör du föreställa dig följande scenario:

Någon erbjuder dig tio gånger så hög lön i utbyte mot att du gå ner till 25 procent i arbetstid.

Vad gör du?

Sportbladets Andreas Käck.

Money talks.

Både i det civila samhället och i sportens värld.

Tyvärr.

Att folk tar emot pengar för att förlora tennismatcher med flit är lika förståeligt som att andra betalar svarta pengar för att renovera huset. Det är inte riskfritt, men det bra för plånboken.

Det här handlar inte om att försvara förövarna; jag älskar tennis och avskyr av princip allt som befläckar sporten. Det här handlar om att på ett enkelt sätt förklara varför matchfixning förekommer.

Så låt oss rikta blickarna mot tennisens lägre nivå: De så kallade ”Future-turneringarna”. Här spelar yngre förmågor. Med fotbollsmått mätt skulle vi kunna jämföra dem med division 2- eller division 3- spelare. Många av dem har dittills förlorat pengar på sina satsningar. Resor till obskyra orter i sydöstra Europa – där många av turneringarna spelas – har kostat mer än de har smakat.

Senare alternativ

För att vinna en sådan här turnering måste du vinna fyra matcher.

Belöningen är 10 000 dollar.

Samtidigt kan du få 100 000 dollar – för att förlora en enda match med flit.

Det säger sig självt att vissa väljer det senare alternativet.

Särskilt om spelaren i fråga har börjat inse att han eller hon inte har vad som krävs för att klättra hela vägen upp till ATP-nivå där de riktigt stora prispengarna finns.

En studie som ”International Tennis Federation” gjorde år 2013 visade att 45 procent av sportens 13 736 professionella utövare kunde täcka noll till tio procent av sina sammanlagda utgifter.

Samma studie visade att en procent av de manliga spelarna – de som var rankade topp 50 – tjänade 60 procent av sportens totala prispengar: 113 miljoner pund (cirka 1,4 miljarder kronor).

Utan att låta som Mona Sahlin och Jonas Sjöstedt så kan man lätt konstatera att klyftorna är stora.

Den senaste tidens ”avslöjanden” om matchfixning inom tennisen förvånar mig därför inte ett dugg. Att det sker på lägre nivåer har varit en illa dold hemlighet. Det oroväckande, däremot, är att det nu tycks sprida sig upp till högre nivå. Vi pratar nu om Challenger-turneringar och i vissa fall även ATP-turneringar.

Reklam för spelbolag

Spelarna själva har förstås det yttersta ansvaret men även spelbolagen – och tennisrörelsen själv – måste ta i med hårdhandskarna för att få stopp på blödningen. Spelbolagen må vara den kanske största boven i dramat men samtidigt arbetar de systematiskt för att identifiera fuskarna.

Av det jag har hört – och läst – tycks tennisrörelsen själv ha mest att jobba med. Dels behövs mer transparens; det värsta man kan göra är att tysta ner problemet. Men det mest slående är att man – mitt under denna brinnande skandal – fortsätter att göra reklam för spelbolagen.

Det är, i min bok, ytterst problematiskt och osmakligt.

Men återigen: Money talks.

Både i det civila samhället, och bevisligen även på ATP:s huvudkontor.

Så, för att summera:

Å ena sidan är det förjävligt att matchfixning förekommer.

Å andra sidan är det fullt förståeligt.

Nu vill jag se att tennisrörelsen själv sträcker upp handen och erkänner att det finns ett utbrett problem. Annars kommer det tyvärr aldrig att lösas.

ARTIKELN HANDLAR OM