Ingvarsson: ”Är en av tidernas största”

TRAV

Queen L. – en av trav-Sveriges allra största är död.

Den urstarka fuxan hade en fantastisk karriär med

segern i Prix d’Amerique 1993 som höjdpunkt.

I går fick hon somna in på Stuteri Broline, 27 år gammal.

Hon var som livet självt, Queen L.

Ful och vacker på samma gång. Med repor i lacken och både som alla andra och helt unik samtidigt. Ängslig och rädd ibland, modig och stark andra gånger.

Som livet självt.

Och också en häst, en av vår tids allra största, som närmast trotsade naturlagarna. Vi pratar liksom inte direkt Zlatan-typen. Snarare en Håkan Mild eller Klas Ingesson, sådana som mer fått träna, kriga sig till sina framgångar. Som fått slita, utan att ha haft speciellt mycket gratis.

Nu finns hon inte längre med oss. Under torsdagen tog denna på så många sätt märkvärdiga travhäst sina allra sista andetag.

Och det känns i hjärtat på riktigt, det gör faktiskt det. Det hugger till i magen, det känns i sinnet. När alla minnen poppar upp.

För mig var det här stoet en av de första riktigt stora världsstjärnor som jag verkligen växte upp med från början. Följde varje steg kring. 

Omåttlig styrka och vackert hjärta

Jo, hon var som sagt unik i sitt slag. Så väldigt speciell, med långt ifrån alla förutsättningar på sin sida. Liten och oansenlig med begränsad, flack aktion och skulle någon i dag se något av hennes tidiga lopp utan att känna till den fortsatta historien skulle det aldrig gå att peka ut någon kommande stjärna. Inte en chans.

Men … Queen L. var samtidigt begåvad med en närmast omåttlig styrka och ett vackert hjärta. Ett hjärta som skulle ta, bära, lyfta henne från just en i mängden till att få hela världen som scen.

Ett hjärta som på ett gråmulet Vincennes i Paris en januaridag 1993 skulle göra att detta lilla sto kunde springa i åttor kring alla gigantiska franska hästar, de som kändes som dubbelt så stora som Queen L., och ta hem världens hårdaste och största travlöpning – Prix d’Amérique. 

För … att Queen L. skulle bli en av Sveriges främsta travhästar genom tiderna trodde knappast någon. Som sagt; en liten fuxa med ett föga vägvinnande trav, som tidigt i karriären dessutom hade lätt för att galoppera. Det mesta, i princip allt, talade egentligen emot.

Och som tränaren, landets gigant vid denna tid i början och mitten av 1990-talet, Stig H Johansson, skrev om henne i sin bok ”Mitt Spår” från 1995; ”hon ville, men kunde inte”. Apropå vad Queen L. visade i uppträningen inför en tilltänkt kommande karriär. 

Levde på viljan

Nej, ingen trodde egentligen på henne. Inte ens Stig H själv alltså, åtminstone inte till en början. Men … sakta men säkert tog fuxan kliv för kliv, utvecklades för varje lopp och hennes styrka och vilja, för det var som sagt på det hon främst levde, skulle under säsongen som fyraåring ta henne till segrar i såväl Stochampionatet som Svenskt Travderby. En smått häpnadsväckande utveckling.

Hjälptes av Tores envishet

Men. Efter Derbyt skulle det väl ändå vara stopp. Stig H Johansson ville inte ens fortsätta tävla. För NU hade Queen L. ändå nått sitt tak, det var han säker på. Nu gick det inte att komma längre. Nu skulle det bli avel.

Tack vare ägaren, den ständigt hattprydde och sympatiske guldsmeden Tore Larsson, blev det dock fortsatt tävlande. Tore, till åren kommen, var inte intresserad av några jädrans avkommor, han ville ha kul med sin häst på tävlingsbanan så länge det var möjligt!

Det blev Stig H Johanssons lycka. Utan Tores envishet hade Stig H under sin karrriär knappast fått uppleva det han mest av allt hungrade efter, en Prix d’Amérique-seger.

Och travpubliken hade gått miste om både det och massor av andra högtidsstunder och segrar i de flesta stora lopp.

Hon hade aldrig blivit en av våra största. Aldrig rotat sig så djupt i våra hjärtan.

För det var vad hon gjorde, Queen L.

Hon som var som livet självt.

Henrik Ingvarsson