”Den januari-söndagen 1995 glömmer vi aldrig”

TRAV

All idrott är ju bäst på plats. Vi brukar ju säga så.

Vi brukar säga så, och vi brukar göra det för att det är så det är. Obestridbart liksom.

På arenan där det hela utspelar sig, där DET händer. Där vi kan dela känslorna med andra, där vi kan höra, se, ta, skrika, gråta och krama kända och okända och allting i en enda varm och glansig röra.

Det vet alla som avgudar ett fotbollslag. Som har stått på en kortsida och sjungit fram sitt lag till seger eller varit vansinnig på en domare efter en derbyförlust man aldrig tror man ska kunna hämta sig från.

Det vet också de travälskare som var på plats på Solvalla när Copiad vann Elitloppet eller när Maharajah han hade sin oemotståndliga uppvisning i Derbyt.

Alla mina stora upplevelser inom travsporten har kommit från en läktare.

Tv räknas liksom inte.

Förutom en gång. Förutom DEN gången, en januarisöndag 1995.

Den allt annat än märkvärdigt stammade Ina Scot hade redan överträffat alla sagor innan just den dagen. Hon hade vunnit i princip allt som gått att vinna. Hon var undantagens undantagssto, hästen med de långa och i början krångliga men sedan mest ståtliga benen, som tog 31 segrar i rad och plockade hem alla de där klassiska loppen som bara hingstar normalt brukar klara av att vinna: Kriteriet som treåring, Derbyt som fyraåring. Och hon gjorde det utan att någonsin vara hotad. Hon på något sätt lekte sig fram, det såg alltid så barnsligt enkelt ut.

Kysste Drottning Silvia

Och hon vann allt för en tränare, Kjell P Dahlström, som var färgstark som få och som bjöd på show vart han än befann sig.

Vi glömmer till exempel aldrig när han spontant gav Drottning Silvia en praktfull kyss efter segern i hennes pokallopp på Åby en solig majlördag 1993.

Så kom den där dagen. Prix d’Amérique-dagen 1995, så gråmulen som det brukar vara när det är dags för världens hårdaste travlopp och med Ina Scot-mått mätt hade det gått lite upp och ned ett tag och även om det var världens bästa Ina det handlade om så inte skulle det här väl ändå inte vara möjligt. Vi pratar det hårdaste som finns, mot alla franska jättar till hingstar, i den värsta av lejonkulor; Vincennes i Paris.

Dessutom, och okej om vi svenskar mycket väl visste att hon var en bättre kusk än sambon Kjell P, så skulle en kvinna, Helen A Johansson, köra i det gigantiska loppet – för första gången. Ja, vi kan fortfarande höra och se hur fransmännen fnyste och hånlog om vartannat. En kvinna – i vårt Prix d’Amérique!

Svetten börjar rinna på ryggen

Och jag glömmer aldrig mitt beteende där hemma i soffan. Hur jag efter halva loppet får ur mig något väsande om hur gudomligt Helen – där hon följde den gigantiska franska favoriten Vourasies rygg – kör. Hur jag sedan strax därpå står upp, hur svetten börjar rinna längs ryggen, hur jag någonstans där in i slutsvängen av detta lopp som aldrig någonsin skulle gå att vinna faktiskt inser att … DET KAN GÅ. Det kan banne mig gå. Och så in på DET upploppet, där meter efter plockas in, där tränare Dahlström står på stallbacken och i chocktillstånd börjar vråla att ”Ina vinner, hon vinner” och det kommer en sista lätt maning från Helen och … precis på mållinjen svävar så det svenska sagostoet förbi.

Fransmännen. De tror inte sina ögon. Och vi svenskar fattar nånstans mitt i gråten att travhistoria av gigantiska mått skrivits.

Nu är Ina Scot inte längre med oss. Efter att – efter 15 år som avelssto i Tyskland – alldeles nyligen kommit hem till Sverige och sin gamla skötare Carola Dahlström, somnade hon i går in för evigt.

Det är förresten inte mer än två veckor sedan jag satte mig ner för att skriva en hyllningstext efter det att en annan gigantisk drottning, Queen L., lämnat oss.

Nu har Ina Scot, 24 år gammal och sedan hon skadat sig så pass svårt att hon inte gick att rädda, gått samma väg.

Det känns märkligt, på något sätt blir det för mycket minnen på en gång, oändligt sorgligt och stort samtidigt.

Man tar faktiskt inte i när man säger att det är två nationalklenoder som på smått overkligt kort tid lämnat oss.

Och den där januari­söndagen 1995. Den ska vi aldrig glömma.

Ina Scot kommer vi aldrig någonsin glömma.

Henrik Ingvarsson