Trav

”Det var en mörk tid i mitt liv – vedervärdig”

Lennart Forsgren i stor intervju om • Karriären • Flosklerna • Tuffa tiden • Expertrollen: ”Försöker vara mig själv, orädd”

Av: 

Micke Korhonen

Lennart ”Kusken” Forsgren
Lennart ”Kusken” Forsgren

TRAV

Lennart Forsgren, 72, lämnade en framgångsrik karriär som kusk och blev uppskattad travexpert på tv.

Nu berättar han i en öppenhjärtig intervju om framgångarna, tv-rollen, bråken – och sjukdomen som var nära att knäcka honom.

– Det var en mörk tid i mitt liv – vedervärdig. Jag låg där och grät när någon ringde, säger Lennart till Trav365.

Lennart Forsgren har sedan länge avslutat sin framgångsrika kuskkarriär som sträckte sig över sex årtionden. 72-åringen, som ruvar på ett enormt hästkunnande, fortsätter dock att göra succé som frispråkig och ärlig expert i tv.

Bland hans meriter hittar vi storloppssegrar i mängder. Han har dessutom suttit bakom självaste Viking Kronos, mäktat med konststycket att köra galopp med Queen L. och, enligt egen utsago, blivit påkörd av Björn Goop i en defileringsvolt.

”Aldrig i helsike, ni får gipsa mig”

Icke att förglömma är att Forsgren som lärling vann kuskchampionatet på hemmabanan Halmstad – med en bruten vrist.

– Jag bröt foten under en hockeymatch mot Malmö. Läkarna ville skruva i plattor och skit. ”Aldrig i helsike, ni får gipsa mig på något vis för jag ska köra lopp på söndag.” Jag såg till att det blev så. Hela vristen bedövades och så skaffade jag en stövel modell 49 för att få ner foten. Jag vann nog tre lopp den sista dagen och blev champion, med operation dagen därpå, berättar Lennart för Trav365.

”Betygen sjönk, luktade om kläderna”

Med drygt 50 år i travets tjänst finns det guldkorn att plocka fram ur minnesbanken. Numera känns han lika gjuten inom trav-tv (ATG Live) som regn på midsommar.

Karriären fick sin början i mellanstadiet. I samband med en flytt hamnade familjen nära Gävletravet. Den då elvaårige grabben fick upp ögonen för hästarna tack vare sin klasskamrat Roger Nygren, senare legendarisk travskribent, och ganska snabbt var han såld.

– Roger tjatade och tjatade och till slut så följde jag med honom till stallarna efter skolan. Jag fick börja med att mocka skit och sopa gången, men det var spännande. Första terminen hade jag bra betyg i plugget, sedan stannade bussen vid travbanan och jag hoppade av där. Det uppdagades ganska snabbt att betygen sjönk och att det luktade om kläderna.

Forsgren tog, till föräldrarnas förtret, aldrig examen.

– Travet var inget glamoröst yrke på 60-talet. Föräldrarna försökte övertala en men gav snabbt upp. Min pappa hade taxi under min uppväxt och under en kortare period började jag jobba med Taxi Ambulansen, som tredje-, fjärdeman kan man säga.

– Man fick en insikt i vad man kan och inte kan göra om något händer. Jag kan dock inte påstå att jag räddade någons liv.

Vi gissar att du ändå har plåstrat om dig själv rätt mycket genom åren?

– Ja, det har jag har gjort, även om det är frugan som fått göra det mesta.

Lennart Forsgren blev snabbt en mycket populär expert inom trav-tv. Här från Elitloppshelgen 2005 på Solvalla.

”Gjorde ont att möta mig”

När man bor i Gävle är det rätt naturligt att söka sig till ishockeyn, vilket även blev fallet för Forsgren. Blodiga ögonbryn, bruten näsa och utslagna tänder var vardagsmat för honom under en tid då sporten höll en betydligt mer fysisk nivå än vad som är fallet numera.

På senare år höll han en hög nivå och spelade bland annat i Halmstad Hockeyklubb, som då försökte kvala in till högsta serien men tyvärr föll på målsnöret mot Huddinge. Lennart avslöjar att han både vann skytteligan, samt tillbringade mycket tid i utvisningsbåset.

Vad var det för sattyg som du hittade på ute på isen?

– Det var det mesta. Då, precis som nu, var det glapp i käften och jag hade synpunkter på domarna som alltid hade fel. Det blev många utvisningar på tio minuter för osportsligt uppförande, men också för andra saker. För vissa kanske det gjorde ont att möta mig, men det gjorde även ont för egen del då jag var typen som alltid stod framför mål.

– Jag var inte på långa vägar bäst i klubben men hade ett driv som ingen annan. Att förlora matcher kom inte i fråga. Varje lag behöver en sådan pådrivare, någon som kan göra vad som helst för att vinna.

Det låter lite som en viss Zlatan...?

– (skratt) Jämför mig inte med honom! Kanske själva inställningen i så fall. Om man går in på en bana och inte tror att man kan vinna, då har man ingenting där att göra.

Händer det fortfarande att du snörar på skridskorna och delar ut några snytingar?

– Nej, nej, det lovar jag. Det var många år sedan i samband med något reportage. Då åkte jag lite och det gick ganska fort att lära sig.

Lennart Forsgren från 2010.

Comeback i sulkyn: ”Helkört”

Forsgren blev en gång i tiden Sveriges första catchdriver, även om det var Karl-Gösta Fylking som var först med att köra lopp åt andra. Ganska snart därefter följde Örjan Kihlström i Lennarts fotspår och numera är det dessa så kallade ”lånekuskar” som dominerar i resultatlistorna.

Hans första seger togs så långt tillbaka i tiden som 1969 och den senaste officiella 2010 var med hästen Finders Keepers. Därefter har han bland annat synts till i inbjudningsloppet Ahlsell Legends, och något som Lennart kallar för ”tjockisloppet” – ett initiativ taget av vännen Stefan Hultman. Sammanlagt blev det 2 533 vinster.

– Jag var väldigt stolt över att bli inbjuden till Stig H:s inbjudningslopp på Solvalla, det var en bekräftelse för mig.

Hur slår man egentligen Stig H i de loppen – han vann ju en del raka?

– Jag brukar skoja om att det inte var så jäkla konstigt då han såg till att alltid få de bästa hästarna. Skämt åsido, bara att få delta var stort.

Finns det hopp om att få se dina sulkykonster igen i framtiden?

– Nej, det är helkört. Jag har inte fysiken med mig längre.

Hur skulle en Lennart Forsgren under sina glansdagar stå sig mot dagens kuskelit?

– Oj. De är ju fantastiska de här unga generationerna med Djuse-killarna, Gustav Johansson och många fler. Det är helt obegripligt att de redan så här tidigt kan ta för sig som de gör. Numera kan man inte vara lika aggressiv som jag var, allt går så mycket fortare. I dag måste man tänka mer än förr.

”Till slut rann bägarna över”

När vi börjar prata gamla minnen kommer bland andra Europamästaren Progress Value och Sprintermästaren Top Royal på tal, men givetvis även hedershästen som kanske de allra flesta ute i stugorna förknippar Lennart med: Bolets Igor.

Den av Bengt-Åke Angel-tränade knatten har en speciell plats i följeslagarens hjärta.

– Han är nummer ett för mig. En relativt liten häst med härlig inställning. Bolets Igor sprang in över tio miljoner på den tiden och vann många storlopp. Jag har kallat honom för en liten köttbulle, en liten skit, och han var något av folkets häst då.

2010 var dock karriären som kusk över. Hungern var borta och uppsittningarna färre, bland annat på grund av en konflikt med tränarkollegan Kari Lähdekorpi. Numera är de båda goda vänner men där och då krockade nog de båda envisa herrarna både en och två gånger.

– Det var kanon för Kari att jag körde hans hästar i början men hans problem är ju att han är en extremt dålig förlorare, vilket han vet om själv. Det fanns tillfällen då han kunde åka hem redan efter tre lopp om hästarna inte hade gått bra, och skällde på en om hur illa man körde. Till slut rann bägarna över, både för mig och andra kuskar. Han är dock en kanonkille och har bättrat sig med åren.

”Den lille köttbullen” Bolets Igor blev starkt förknippad med Lennart Forsgren. Här vid avtackningen på Halmstadtravet (2011).

”Frustrerande, höll på att bli tokig”

Helt plötsligt stod Lennart inför valet och kvalet om vilken väg han skulle ta i livet. Pensionärstillvaron har aldrig lockat och när OTW, numera Kanal 75, knackade på dörren inleddes en karriär i tv-rutan. Och där håller Forsgren till än i dag.

– Jag trivdes med mina nya arbetsuppgifter och då blev beslutet att sluta köra lopp enkelt. Jag hade inte längre drivet att, exempelvis, åka till Kalmar för att i bästa fall sluta trea med en häst. Det blev mycket sjukskrivningar och kuskbyten som följd.

För dagen blir det i snitt mellan tre till fem arbetspass i månaden, antingen på onsdagar eller lördagar. Det fanns dock en period för några år sedan då Lennart blev ofrivilligt arbetslös på grund av de rådande pandemireglerna i Sverige.

Han hade nyligen fyllt 70 och förpassades till hemmet, där han fick gå omkring, vattna blommor och rulla tummarna.

– Det var frustrerande, det kan ni fråga frugan om. Hon höll på att bli tokig.

Forsgren ledsnade och slog sin chef på Kanal 75 en signal. Han ville veta om det helt enkelt var så att han var för gammal, ful eller dålig för att fortsätta.

Och var du något av dessa?

– Jojo, jag fyller nog alla tre kriterierna.

”Hade nära döden-upplevelser”

Lennart trivs alldeles utmärkt med livet just nu och beskriver att den största tjusningen med yrket är att få komma ut till de olika travbanorna och träffa sina före detta kollegor. Den sociala biten väger tungt och förhoppningen är att få fortsätta vägleda tittarna länge till.

Hur kommer du att tackla pensionärslivet en vacker dag?

– Om någon skulle säga till mig i dag att jag inte får jobba något mer så skulle det kännas, men jag är ändå förberedd på det. Det måste komma in yngre i min roll på sikt.

Vilken travkusk skulle du själv vilja se som din efterträdare?

– Jag har pratat med några. Thomas Uhrberg är rak, Torbjörn Jansson likaså. Stefan Söderkvist var inte så pigg på det. Lutfi Kolgjini har hoppat in några gånger och är lite åt mitt håll i sitt sätt att vara. Han skräder inte orden men har så mycket runt omkring.

Forsgrens radarpartner under många år, likaledes omtyckte Stefan Hultman, har länge brottats med sjukdom och under en tid inte synts till i rutan. Något som väger tungt inombords hos Lennart.

– Vi har blivit jävla bra kompisar och så har vi haft en procedur i livet, både Stefan och jag, där vi båda hade nära döden-upplevelser. Jag saknar honom väldigt mycket och det vore extremt kul om han kommer tillbaka. Vi pratar samma språk, han och jag.

Hur jobbigt har det varit för dig personligen att tvingas bevittna Stefans kamp de senaste åren?

– Jag mår inte bra av det. Han hade den där underliggande muskelsjukdomen och sedan eskalerade allting då han ramlade ihop under en sändning. Det var ingenting man ville se. Jag pratade dock med honom senast under torsdagen och han är på väg tillbaka! Han är inte hundra ännu men mår absolut bättre.

Lennart Forsgren och Stefan Hultman blev tidigt mycket goda vänner.

”Det är cancer, det dör man av”

Hultmans svårigheter känner nog de flesta till vid det här laget men som Forsgren själv tar upp så hade även han en mycket tuff tid i sitt liv. Året var 2016 och helt plötsligt började han få väldigt ont ovanför en ljumske.

– Man gick till en massör, sedan blev det värktabletter och till och med morfin, men smärtan gick inte över. Till slut fick jag åka in till akuten och där hittade de en form av tumör på 7,5 centimeter i diameter. Den tryckte på nerverna och jag gick ner tio kilo på 14 dagar eftersom jag varken åt eller kunde sova. Det tog nästan ett halvår innan jag blev återställd.

– Jag målade upp ett scenario om ”tumör, det är cancer, och cancer dör man av”. Jag trodde dock aldrig att jag skulle gå ner mig psykiskt så in i helvete fort. Efter en vecka på sjukhuset var det bara smärta och jag låg där och grät när någon ringde. Det var en mörk tid i mitt liv, vedervärdig. Stefan har haft något liknande och då är det lättare att hitta varandra.

”Pratar först – tänker sedan”

Forsgren blev redan i ung ålder ”Kusken” med det svenska folket, ett smeknamn som myntades under tiden på isen. Trots flertalet barn och barnbarn har ingen gått i hans fotspår, och det trots att han tydligen gärna spelar upp gamla lopp för dem.

Lennart säger alltid det han tycker under sändningarna. Här hymlas det aldrig om varken det ena eller andra. Gissningsvis har det slunkit ut några grodor genom åren?

Finns det något du sagt eller gjort som tv-expert som du med facit i hand ångrar?

– Ibland pratar jag först och tänker sedan. Det har blivit många blunders, sådant som man inte får säga i tv. I samband med ett lärlingslopp på Solvalla blev det omstart och då frågade programledaren Joakim Johansson mig om varför favoriten var så svettig. Medan jag stod och pratade om det där fick jag en inre syn och sa: ”Det vet väl alla att svarta svettas mer än vita?”. Micke Nybrink räddade mig lite grann och flikade in: ”Själv svettas jag som en gris när jag tränar.”

Forsgren berättar att redaktören höll på att spräcka trumhinnan på honom i samband med reklampausen. Det förväntade ramaskriet i media uteblev dock efteråt.

– En rolig poäng är att redaktören Janne Nilsson ringde mig under fredagen och frågade om jag hade fått något sms. Jag berättade om ett men att jag inte förstod vad som menades. ”Välkommen in i partiet. Jimmy.” Då skrek Janne att det ju var Jimmy Åkesson, men givetvis hade jag inte fått något sådant sms. Det var ganska typiskt mig.

Får du bara kärlek eller även en del kritik?

– Det händer. En gång fick de spel på Travronden eftersom jag pratade om Jennifer Tillman, om att hon var duktig som kusk och ”sedan gör det inte saken sämre att hon ser bra ut”. Det var inte populärt.

– Jag försöker att vara mig själv och är orädd. Uppstår det något under en sändning så är det viktigt att belysa detta. Jag kritiserar hellre Björn Goop än en mindre rutinerad kusk. Jag är trygg i min roll och tycker att travet är lika roligt nu som när jag började som aktiv, avslutar Lennart.

Publisert:

Prenumerera på nyhetsbrevet Travkollen

Allt om det hetaste i travets värld – varje fredag!

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Trav