Trav

”Jag vaknade upp med hjulspår på hela ryggen”

Doldisen Kai P Jussila om långa karriären, bli egen tränare och skräckolyckorna

Av: 

Micke Korhonen

TRAV

Kai P Jussila lämnar inom kort jobbet som unghästtränare hos Timo Nurmos för att bli egen tränare.

I en stor intervju med Trav365 berättar han om den långa karriären i skymundan – och skräckolyckorna.

– Jag minns en gång då jag vaknade upp på sjukhuset och hade hjulspår på hela ryggen, säger Kai till Trav365.

Kai P Jussila har under drygt tio års tid jobbat för Timo Nurmos och där ansvarat för unghästträningen. Inom kort ska dock den finskättade 52-åringen plocka ut proffslicens och, för tredje gången i livet, stå på egna ben. Något som Travronden rapporterat om.

– Det finns givetvis alltid en oro men man måste tänka framåt. Timo är ju 60 plus och jag vet inte hur länge han orkar hålla på i samma takt. Dessutom rustades Taxinge upp 2019-2020 för flera miljoner och när det var ledigt så kände jag att det var nu eller aldrig. Om ett halvår hade det kanske varit försent, berättar Kai för Trav365.

Jussila är född och uppvuxen i Haukipudas norr om Uleåborg och travintresset var stort i bygden. Som femåring brukade han haka på pappa och bröder till travbanan, men medan övriga familjemedlemmar var där för spelet så handlade det i Kais fall bara om sporten.

– När jag såg hästarna tänkte jag: "Detta ska jag hålla på med när jag blir vuxen." Så fort jag lärde mig läsa så handlade allt om travtidningar. Det var kul med stammen på hästar och dessutom hade jag två vänner med häst. Min tid delades mellan dessa och det började med att sela, för att sedan gå vidare till att jag fick köra dem.

– Jag vet inte vad jag skulle göra om inte travet fanns i mitt liv. Kanske köra lastbil som en av mina bröder? Det fanns en tid då jag, som de flesta andra finnar, ville spela ishockey. Men då vi var en stor familj på sju barn så hade föräldrarna inte råd med hockeyutrustningen, det är ju en dyr sport. Hästarna har dock alltid varit så självklara för mig, redan från ung ålder. Jag snörade nyligen på mig ett par skridskor och åkte ut till en rink. Takterna sitter i, jag ramlade inte eller så.

Generalerna blev tårögda

Gymnasiet gick han för att hans mor bedyrade vikten av en utbildning att luta sig tillbaka på, och efter det var det dags för militärtjänstgöring. En underbar tid, enligt Kai.

– De hade runt 70 hästar, de flesta kallblod. Vi var många travkillar och flera av mina vänner från den tiden gick sedan vidare och blev tränare. Jag minns att vi hade uppvisningar med hästarna, dessa hölls för generaler från hela Europa. Vi red fyrspann med kanon på släpet. Det var full galopp till en position, för att koppla loss kanonen, skjuta med och sedan tillbaka på med denna och rida iväg. Generalerna applåderade, vissa grät till och med. Det skulle likna det mina landsmän gjorde under det finska vinterkriget, och vi finnar är evigt tacksamma de gubbarna för att det de uträttade fick oss att behålla Finland. Dessutom erbjöds jag vara med som statist i en film som heter "Vinterkriget".

Hans far gick bort för ett antal år sedan men minnet lever vidare. Och precis som generationen före så har sonen anammat pappas träningsfilosofi.

– Vi har alltid gillat ett aktivt liv och det är viktigt att ha bra kondition, så att man kan leva längre. Det är typiskt finskt att röra på sig och jag ägnar mig åt långfärdsskidor, tennis, löpning med mera. Jag är inte så duktig men lite bollkänsla har man allt.

”Det var hemska förhållanden”

Skidåkning och Finland har alltid gått hand i hand, så pass att Kai en dag, helt otränad ska tilläggas, gav sig ut i spåret. Och inte vilket som helst, utan Vasaloppet 2014. Minnena från den vintern är minst sagt varierade.

– Det fanns ingen snö det året! Jag hade bara fått ett träningspass på nio kilometer dessförinnan och det var på konstsnö. När Vasaloppet väl kördes så var det sju grader varmt och vatten i spåren. Det var hemska förhållanden. Runt 1 500 personer bröt loppet och en dog till och med.

Man skulle kunna tro att den ringrostige finnen tidigt kastade in handduken men det är det här med "finsk sisu".

– Jag tog mig i mål. Min tid var åtta timmar och 55 minuter, rätt bra för att vara en motionär. Jag hade dock aldrig klarat det om inte min vän gjort mig sällskap. Tanken var att vi skulle göra ett nytt försök nyligen men då råkade han ut för borrelia och behövde dessutom operera en axel. Men inom kort gör jag gärna om det, och då kommer jag att vara betydligt bättre förberedd.

Han var inte gammal men när det var dags för travdebut gick det mesta snett för nybörjaren.

– Jag var väldigt nervös den dagen. Vi slutade visserligen sexa men jag hann med att tappa pisken och fick heller inte ut öronpropparna under loppet. Anspänningen resulterade dessutom i att jag under kvällen åkte på en 40-gradig febersläng. Min revansch kom i livets fjärde start då jag tog min första seger. Vi var slagna men min häst kontrade till sig vinsten. Det var en underbar känsla.

Övertalades av Lähdekorpi

Via anställningar hos Antti Teivainen och Pekka Korpi togs beslutet att bli proffstränare men det var en tung tid ekonomiskt. Så fort en bra häst plockades fram miste Kai denna till större stall runt om i Europa.

– Jag visste vad jag givit mig in på. Det var dock dåliga tider i Finland då och jag blev sittande med sämre hästmaterial. Min verksamhet hade stagnerat. Via en vän fick jag dock veta att Kari Lähdekorpi mist sin försteman och var intresserad av mig. Jag var först inte intresserad men Kari var envis och slog mig en signal. Han betalade för min flygbiljett och räknade väl med att jag skulle ändra mig när jag fick se hur han jobbade. Kari ville avancera i tränarligan och det var i samband med en V75-dag på Axevalla som jag tänkte: "Vilka fina hästar de har i Sverige, hit måste jag flytta." Det svåra var att övertala min dåvarande sambo som ville stanna i Finland, men jag lyckades till sist och hon är faktiskt kvar i Sverige även hon. Kari var också den som plockade Timo Nurmos till Sverige. Han hade vunnit det finska Derbyt och jag såg tidigt att han skulle bli framgångsrik.

På svensk mark har hans CV utökats ytterligare, med anställningar hos nämnde Lähdekorpi men också Håkan "Hockey" Eriksson, Per Lennartsson och Timo Nurmos.

– Vad jag har lärt mig hos dessa tränare? Att det inte finns några genvägar. Man måste ha tillgång till bra hästmaterial, det är viktigast. Kari var en bra läromästare och visade mig hur man tar en färdig travare och går med vinst på den. Jag har ägt en del hästar genom åren och några har varit framgångsrika.

Divine och Kai P Jussila.

Foto: MARIA HOLMÉN/TR BILD

”Det är kanske inte så finskt...”

Den Kai först och främst tänker på är stoet Divine som skördat stora framgångar i hans delägo. Sagan om Divine började 2017 då hon hittades på en nätannons. Priset? 60 000 kronor.

– Det var en söndagskväll och jag satt hemma och var uttråkad. Av den anledningen började jag bläddra bland annonser och fastnade för Divine. Hon var fem år gammal med hygglig stam, en av moderns avkommor hade jag kört vid ett tidigare tillfälle. Dagen efter var jag och min dåvarande sambo Anna ute på gården och provkörde henne. Hon var inte speciellt stor och småknackig i travet, men fin att titta på och travet visste jag att vi kunde fixa till. Första banjobbet inför debuten för oss minns jag väl. Tanken var att hon skulle gå ett jobb på runt 1.20 över kort distans men när jag visade henne körspöet så drog hon till med 1.08 sista 500 meterna. "Hur kan hon endast ha 60 000 på kontot?", tänkte jag då. Hon bara fortsatte att springa i samma fart efter mål och har ju sedan dess sprungit in runt en miljon.

Det är framför allt en seger som ligger Kai extra varmt om hjärtat, nämligen i ett lopp på Solvalla sensommaren 2019.

– Det är kanske inte så finskt att visa känslor men då blev jag berörd och fällde en tår. Hon tävlade utan skor för första gången i karriären och hade kunnat fortsatt ett halvvarv till i samma tempo. När jag och Anna separerade för ett drygt år sedan visste jag att hon inte skulle släppa hästen till mig, så jag sålde min halva. Numera är jag en singelkille men travet upptar all min tid, så något Tinder blir det inte. Jag äger fortfarande några hästar och en startar på Sundbyholmstravet på tisdag. Hon heter Marres Diva och trots läget tycker jag att hon ska streckas. Hon har haft mycket otur på V75 och är bättre än raden.

Kai ser ljust på framtiden och möjligheten att bli proffstränare för tredje gången i karriären ligger äntligen rätt i tiden. Han kommer dock att sakna sina arbetskollegor i Stall Nurmos.

– Jo, det kommer jag men man får helt enkelt lära känna nya människor. Vi kommer att ha 36 boxar men jag vill ligga lite lågt det första året. Det är ett slitsamt yrke och starthästar tar mycket tid, med alla resor och så, och tanken är att satsa på uppträningen av unghästar åt andra tränare. En som visat intresse för mina tjänster är Katja Melkko. Senast jag tog ut licens var det dålig tajming med ett litet barn och ytterligare ett på väg. Nu är mina söner dock 13 och 16 år gamla och mer självgående.

Hur är travintresset hos dem?

– Jag hoppas att travet lockar barnen mer när jag har eget stall men risken finns att det kommer att krävas pistolhot för att locka dem dit, ha ha. Just för dagen blir det mycket dataspelande men jag hoppas att de tänder till om de får chansen.

”Fick punktering”

Då ska man kanske inte visa en tidigare olycka för dem, då pappa en aprildag 2007 på Mantorptravet efter en kollision gick i backen med hästen Mr Wild Street. Det blev en redig lufttur och Kai landade med huvudet före i banan. Tack och lov gick det bra, både för kusk och häst.

– Vi satt en bit bak i fältet och när jag skulle attackera i spåren svarade ett annat ekipage sent, varpå vi touchade i dennes sulkyhjul så att han fick punktering. Senare i loppet, när hästen var trött, var kusken irriterad och valde att gå ut i banan på nytt för att hämnas på mig. Det var medvetet och jag har inte hälsat på honom sedan dess. Måldomarnämnden kunde inte bestämma sig vems felet var och därför friades båda. Jag blev ordentligt mörbultad men det var inte den värsta olyckan i mitt liv...

Och när inträffade denna?

– Det var i Uleåborg för många år sedan. Jag var 17 eller 18 och hade aldrig kört hästen tidigare. Han tog i direkt i starten och han kom i kontakt med en konkurrents sulky, så pass att vår lyfte sig och... sedan blev det svart. Jag slogs medvetslös och vaknade upp först på lasarettet. På videon ser man hur jag flög som en vante över hästen framför och landade på magen och ansiktet. Förmodligen var jag medvetslös redan i luften och dessutom körde en konkurrent över mig, så jag hade hjulspår på ryggen. När läkarna på sjukhuset frågade mig när jag tänkt mig köra lopp igen så svarade jag: ”Nästa söndag.” Det fick jag dock inte utan och gick till skolan med stora skrapsår på ansiktet, de övriga eleverna tittade snett på mig och undrade om jag varit i ett slagsmål.

Tur i oturen var dock att Kai kom ifrån den olyckan utan några brutna ben.

– En allvarlig hjärnskakning blev det. Det lönar sig att man dricker mycket mjölk. När jag tänker efter så har jag ännu inte visat olyckorna för mina pojkar, de vet dock att det är ett farligt yrke.

Inom kort sparkar fotbolls-EM igång och även om han tillbringat en stor del av sitt vuxna liv i Sverige råder det inga tvivel på vilket landslag han hejar mest på.

– Finland så klart, men jag tror inte att de räcker till i år. De har ett okej lag men det krävs nog tio år eller så innan de är redo, avslutar Kai.

Publisert:

Prenumerera på nyhetsbrevet Travkollen

Allt om det hetaste i travets värld – varje fredag!

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Trav

Hästar